Idag är det 32 år sedan socialstyrelsen slutade betrakta homosexualitet som en psykisk sjukdom. Jag vet inte om det stämmer, men enligt sägen ringde en massa gaysar till sina arbetsplatser och sjukskrev sig i protest mot socialstyrelsens inställning till homosexualitet.

I somras jobbade jag på ett boende för öppen rättspsykiatrisk vård, där fanns en kvinna som inte var särskilt "kvinnlig" enligt de nu gällande föreställningarna om kön. I hennes utlåtande fanns det med att tidiga tecken på psykos var att hon "klädde sig okvinnligt". När hon hade rakat av sig håret en dag och jag sa till henne att det klädde henne fick jag höra att det inte var bra på grund av hennes "tidiga tecken". Till saken hör att hon klädde sig likadant hela sommaren. Bra och dåliga dagar.

Jag är inte psykiater eller läkare. Men jag tänker i alla fall ta mig rätten att problematisera den här kvinnans diagnos. Därför att jag tror inte att hon är den enda. Jag hör fler historier om kvinnor som inte känner sig hemma i samhällets syn på vad en kvinna är och som om de blir aktuella inom psykiatrin upplever att deras könsöverskridande beteende/utseende tas upp som en faktor i bedömningen av deras psykiska status. Det här är ett problem!

Det är samhällets syn på könen som är problemet, inte de människor som inte känner sig hemma i det. Att psykiskt sjuka människor bedöms sjukare om de inte agerar eller klär sig enligt gällande könsroller är inte bara kränkande utan dessutom troligtvis grovt felaktigt.

Idag är en dag att fira. Prideparader slås ner i flera länder i Europa och i världen. I Sverige är det en folkfest. Jag är otroligt tacksam för att bo i ett land som går före många andra. Men vi har mycket kvar.