Bästis och jag hade ett samtal på morgonen om jakten på kärlek. Eller om idén om jakten på kärlek. Människor är olika och gör på olika sätt. Jag vill inte vara singel jämt, har inte en önskan att leva resten av livet utan en partner. Men det är ingen katastrof för mig att jag lever utan partner, så länge jag inte är kär i någon. Så har det inte alltid sett ut för mig, jag har velat hitta någon som på olika sätt kan rädda mig. Materiellt, sexuellt eller emotionellt. Idag har jag inga såna behov. Jag tar hand om mig själv.

Det betyder också att när jag "söker" så söker jag efter kärlek. Detta gör att det blir svårare att hitta någon potentiell. Vi blir trots allt inte förälskade i särskilt många människor under vår livstid. Inte jag i alla fall.

Jag tror inte heller på att bli kär i egenskaper. Jag skulle kunna skriva en lista på vilka egenskaper exakt jag vill ha, hitta en sån person och ändå inte bli kär. Om det ska vara värt något för mig vill jag hitta en magkänsla som säger: det här hos den här personen du ska vara. Här ska du stanna.

Det synsättet gör att internetdejting inte fungerar för mig. För där upplever man inte personen, man får en beskrivning. Sen kan man förstås utifrån den beskrivningen välja vilka man kan tänka sig och sedan träffas för att se om det klickar. Men för mig är det en alldeles för intellektuell relation till kärlek.

Så vad finns då kvar egentligen? Ja jag vet inte. En förtröstan om att jag är ganska maktlös. Att det är lönlöst att leta. Om jag springer på någon en dag som får hjärtat att slå lite snabbare och benen att vika sig en aning stannar jag ett tag för att se om det utvecklas. Annars går jag vidare genom livet.

För mig är det här fantastiska och fina insikter. Som jag landar i om igen.