Idag har jag lyssnat på Anna Odells sommarprogram från förra året. Ni vet hon konstfackstudenten som fejkade en psykos och blev förd av polis till S:t Görans psykakut och bältad, som ett konstprojekt. Vet ni inte så får ni googla. Jag kommer i alla fall ihåg att jag blev otroligt provocerad av händelsen. Jag letade argument att fördöma och kritisera och nappade snabbt på när polis och personal inom psykiatrin använde argument som att hon belastade samhällsresurser i onödan, kränkte RIKTIGT psykiskt sjuka osv. Med tiden har jag lugnat mig en del och försöker numer att sluta fördöma och väljer oftast att försöka förstå i stället. Det var med den inställningen jag valde att lyssna på Anna Odell i en timme. För att försöka förstå. Nu känner jag mig glad över att jag lyssnade. För det är så att det finns brister inom psykiatrin idag, det finns patienter som har upplevelser men som saknar en röst. Efter timmen med Anna Odell i lurarna känner jag mig glad för att hon gjorde det hon gjorde. För då fick hon en möjlighet att berätta. Och jag är glad att jag fick möjligheten att lyssna. Hennes approach är verkligen ödmjuk. Både inför det faktum att vissa individer drabbades (folk som stannade med henne och försökte hjälpa henne) och inför människors reaktioner. Hon bad de som drabbades om ursäkt. Tackade de, som genom åren hon tillbringat inom psykiatrin, mött henne med vänlighet och kärlek. Hon sa också "psykiatrin har räddat mitt liv flera gånger", det är viktigt. Men den andra delen av hennes berättelse är också viktig. Den om att bli nerbrottad, bältad och tvångsmedicinerad. Egentligen uttrycker Anna Odell aldrig en uppfattning. Hon beskriver bara. Min magkänsla och tanke efteråt blev i alla fall att det måste gå att göra annorlunda.