Usch nu gråter jag. Att läsa om barnfattigdom är smärtsamt. Jag har aldrig identifierat mig med det riktigt men faktum är att även jag har minnen från fattigdom. Jag minns att jag en gång följde med min pappa till kyrkan för att han skulle be diakonen om lite pengar. I jultid kunde man få det av dem. Pappa fick pengar och efter det gick vi till Joker (affären på malmaberg där pappa bodde) och handlade julmat för pengarna, jag minns att jag tyckte att det var bra att man inte fick köpa tobak (vi fick nog en rekvisition av något slag) för då skulle vi verkligen köpa mat. Jag minns också alla löften jag och min bror gav varandra som barn. Vi lovade dyrt och heligt att våra barn alltid skulle få ketchup och o´boy. För oss var det lyxvaror som vi inte alltid hade råd med. Idag är det inte en nödvändighet för mig, men då var det ett sånt tydligt bevis på att vi var fattiga. Jag minns också några gånger när jag hade ont i magen inför skolutflykter för att jag inte visste om vi hade råd att köpa matsäck. Ett av de starkaste minnena är en omdiskuterad guldtia som min mamma hade sparat för hon skulle använda till att sola solarium. Jag eller min bror stal den, och det bråkar vi fortfarande om ibland på skoj. När jag tänker på det med mer allvar inser jag att det också är ett bevis på våra obefintliga marginaler. Det är inte mina föräldrars fel, de gjorde så gott de kunde, i alla lägen. Men faktum är att vi fick uppleva barnfattigdom.