Jag har precis tittat på förra veckans Uppdrag granskning. Nu är det sommar och de gör en återkoppling på vad som hänt efter reportagen de sänt under året. Det jag såg idag handlade om äldreomsorgen, om det uppmärksammade reportaget om Piteå kommuns demensvård. Om äldre som låstes in på natten utan tillgång till personal när de blev oroliga. Man (Piteå kommun) skyddade sig med att förklara att de äldre hade trygghetslarm, problemet är att de flesta på den avdelningen är för sjuka i sin demens för att förstå hur ett trygghetslarm fungerar.

Detta är också min upplevelse av demensvården. Jag skriver inte detta för att peka ut ett speciellt boende eller kommun. Jag tror att problemet är större än så.

Min erfarenhet är att demenssjuka utan förmåga att själva larma låses in på natten med tillsyn två gånger/natt. Däremellan vet man inte vad som händer om de är helt sängliggandes. Är de pigga i kroppen så att de är uppe och går finns ofta larmmatta som meddelar personal att de är uppe. Där jag har arbetat är man två i nattpersonalen (förutom tre timmar/natt då man är ensam) på 18 boenden och tre våningar. Det innebär att om en person ramlar medans personalen är ensam så får den ligga kvar då personalen av arbetsmiljöskäl inte bör/får lyfta själv. Om den lyckligtvis ramlar när de är två så kan den få hjälp fort, såvida ingen av de andra 17 personerna behöver hjälp. Då får man vänta. Det innebär alltså i praktiken att du får ligga kvar på golvet tills du kan få hjälp. Känn på den ni som läser.

Dagtid är det också enligt min mening underbemannat. Under fyra timmar var vi två i personalen, resten av dagen är man ensam. På sex personer. Det innebär att det finns tid till att göra det dagliga som alla behöver: hygien, toabesök, mat, vila på dagen, tas upp ur sängen och nattas. Men inte så mycket mer. Det övriga som vi människor behöver läggs åt sidan.

I rättvisans namn ska jag tillägga att man fyra timmar på kvällen har en resursperson att tillgå samt att det finns en personal som arbetar dagtid och bara sysslar med sociala aktiviteter för de boende. Den sistnämnda har kommit till sedan något år tillbaka.

Min poäng är inte att hänga ut mitt boende, utan jag vill berätta för att det måste ta slut nu. Nedskärningarna inom äldreomsorgen måste sluta. Någon behöver inse att vi är långt under gränsen för vad som är mänskligt och humant. I landets alla städer vittnar undersköterskor och övrig vårdpersonal om detta, och trots det så skjuts alldeles för små resurser till. På många håll inga alls.

Äldrevården handlar inte om stimulans, omhändertagande och om en god omsorg längre. Det har istället blivit en förvaring i livets slutskede där du bara kan få den allra yttersta hjälpen, du ska inte vara hungrig, lukta kiss eller smutsig. I övrigt får du inte mycket. Jag tycker att det är ett problem. Ett problem som inte är värdigt ett land som Sverige.

Jag tror också att upphandlingen av äldreomsorgen förvärrar situationen, för det handlar om att pressa priserna för att vara attraktiv, hur pressar man priset på omsorg? Det finns inget att ta av längre. Det är som om en del av vår offentliga sektor lider av anorexi, och det enda sättet för företaget att få fortsätta bedriva verksamheten som genererar vinst är att svälta verksamheten ännu lite mer. Den redan anorektiska verksamheten kan minskas lite till. Kvar blir våra demenssjuka äldre, ensamma.