Jag hamnar här ganska ofta numer. Med ett tomt fält för mitt inlägg. Och så kommer det inte ut något. Jag vill säga något men jag vet inte riktigt vad. Bloggen har blivit mitt forum för reflektion. Egentligen skriver jag inte så mycket för att jag vill ge er information, utan mest för mig själv. Eller det där är egentligen blandat, de flesta inläggen än nog mer informativa än reflekterande egentligen. Men däremellan kommer något som jag skriver utan att tänka. Det är nästan som att hjärnan stängs av för en stund och fingrarna går av sig själva, som nu. Då får jag utlopp. Jag tror att det är samma utlopp som de som målar tavlor eller typ skriver musik får. En chans att uttrycka sig. Det här verkar vara min konstform. Sen kan man fundera på om det är sunt eller inte att ha en publik sådan. Jag skiter i vilket. Vad andra tycker alltså. Min process om hur jag ska blogga har varit lång. Den här bloggen har funnits i typ tre år, så lång tid har det tagit för mig att komma hit. Om tre år till tänker jag säkert annorlunda. Idag skriver jag om mig själv, de flesta sidor av mig kommer till uttryck här, så länge jag inte skadar eller röjer andra människor. Jag är anonym för er som inte känner mig, men för er som känner mig visar jag sidor som ni inte ser annars. Det är för att bloggen är mitt enda forum där jag visar allt det här. Jag har inga försvarsmekanismer, ingen önskan att vara till lags, att inte besvära. Ni är hemma hos mig nu. Om ni inte gillar det så kan ni surfa vidare. Fast mest handlar det nog om att jag sitter framför en dator och inte framför en människa. Jag är mindre styrd av rädslor här. Så är det. Fint, nu har jag bearbetat det igen. Fint att ni vill dela det här med mig.