Ni vet den där känslan när man glömt att man synkat twitter och Facebook och så twittrar man mer öppet än man ville facebooka och när man kommer på det är det redan försent, folk har redan likat. Mm. Den känslan.

(Upplägget stulet av roliga fembarnsfarsan, om ngn twittrar och letar kul folk att följa).

Nu blir det jag, sängen och Melrose Place. Det här är det bästa med höst och vinter. Jag behöver inte ha dåligt samvete alls för att jag går och lägger mig tidigt!

Och så en bra artikel av Lena Sommestad om någon hemmafruundersökning som jag har missat. http://www.blogger.com/img/blank.gif

Palestina är ny medlem i UNESCO. Sverige röstade emot. Inte för att man principiellt inte är för att Palestina tas upp som fullvärdig medlem utan för att man vill avvakta säkerhetsrådets beslut om huruvida Palestina ska få bli fullvärdig medlem i FN. Sveriges regering har inte heller i den frågan uttryckt en tydlig uppfattning. Jag tycker att det här är ett problem. Jag kan förstå att Obama befinner sig i en knepig situation inrikespolitiskt och att han av strategiska skäl måste attrahera den proisraeliska massan. Jag gillar det inte men jag förstår det. Men jag förstår inte Carl Bildt och jag förstår inte Fredrik Reinfeldt. Vad har de att förlora på att tydligt ta ställning för att Palestina ska få bli en egen stat. Vilka intressen företräder de egentligen?

Jag vet inte hur många som kan känna igen sig i det här men jag får en liten klump i magen varje gång det ringer och numret inte finns inlagt. Jag tror att det har med att göra att jag en tid i livet levde med lögner och skam och då svarade jag inte om jag inte visste vem det var som ringde. Den känslan finns kvar lite grann fortfarande. Nu får jag i alla fall värsta tillfället att öva, eftersom att jag har blivit av med alla kontakter så är de flesta som ringer inte inlagda. Spännande.

Jag har ju verkligen längtat efter tid i lugn och ro för mig själv. Nu när jag har det vet jag liksom inte riktigt var jag ska göra av mig själv. Jag känner mer än jag vill när jag tar det lugnt.

Problemet är inte att jag inte har saker att göra, det har jag om jag vill. Jag kan också välja att låta bli att göra saker. Problemet är att oavsett vad blir jag inte nöjd. Så problemet är inte praktiskt.

Klockan är bara tio och jag känner mig redan alldeles uppfylld av en massa känslor. Fint är det. Dagen började med att jag kom ihåg att Nallen (klasskamrat) gifte sig med sin Frenne igår. Sen när jag pratade med Hanin kom jag ihåg alla vänner som ska gifta sig framöver. Anna och Gabbe först nu i december, sedan nästa sommar ska Hanin och Samir gifta sig, två andra vänner ska också få varandra (som jag inte vet hur offentligt det är ännu) och min ena lillkusin ska också gifta sig då. Det är så fint att jag gråter lite bara av att tänka på det.

Sen tittade jag på "Så mycket bättre". Jag vet inte när det hände, men efter 25 någonstans började jag helt plötsligt uppskatta TV-program med en emotionell attraktion i. Jag tycker att "Så mycket bättre" har det. Det är så vackert att se de helt olika artistiska uttrycken tolka varandras låtar, och se den reaktionen och respekten det väcker.

Jag har skrivit förut om delar i en samhällsförändring som jag ser och ogillar. Här kommer fortsättningen.

Jag kommer ihåg en händelse från första terminen på socionomprogrammet. Vi hade seminarium och en klasskompis berättade om en förälder hon sett på ett tåg som klivit av tåget för att röka (tror jag) och lämnat sitt barn ensamt. Jag tror det var själva händelsen. Flera i min klass blev upprörda och sa: "Jag fattar inte hur man kan göra så" och "Vad är man för förälder då egentligen?". (Det hände något, barnet blev rädd eller något sånt). Det gör ont i hela mig när jag hör dömanden som de där. Jag gör det säkert själv också, jag är inte felfri. Men jag försöker välja ett förhållningssätt där jag tänker att det finns en förklaring till allt. Och jag väljer att tro att alla människor i alla situationer gör så gott de kan utifrån sin förmåga. Det underlättar i min profession eftersom att jag vill känna med klienterna hellre än emot dem.

Det jag ogillar är att jag tycker att det börjar kännas som att det är omodernt att försöka se att människor blir till i en kontext. Att vi inte är öar. Idag är det modernt att lägga ansvaret på individen, i och med det blir också felandet individens ansvar. Det leder i förlängningen till att vi inte längre tror att människor gör så gott de kan.

Jag tänker att vi människor är så otroligt komplicerade, vi reagerar utifrån tidigare händelser och erfarenheter på ett helt omedvetet sätt. Det innebär att en förälder som själv aldrig lärt sig att älska kärleksfullt, har svårt att ge det vidare. Då mår jag dåligt av en samhällsattityd som lägger ansvaret på föräldern. Hela ansvaret. För det kommer i förlängningen spegla av sig på den hjälp samhället erbjuder tror jag. Och det är på allvar ett problem.

Och Skymmningsängeln: Jag lyssnar på Carolas kristna låtar. De är fantastiska. Testa Credo! <3

Går runt hemma och plockar lite. Lyssnar på Carola i spotify och känner att livet är ganska bra trots allt.

Jag har uppdaterat min mobil och blivit av med alla mina kontakter. Messa mig om du tycker att jag bör ha ditt nummer.

Mina fredagsfunderingar idag handlar om ett samhälle som håller på att glida isär. Om en generation som växer upp i ett samhälle som inte längre präglas av att vi tillsammans tar oss framåt. Istället växer de som har upp med en rädsla för dem som inte har. Rädd för att de ska ta något från oss. Rädd för att de ska bränna min bil eller råna mig på min mobil.

Sen finns det de som växer upp i tron om att vi skiter i dem. Att de som har ändå inte bryr sig om oss. Och de har rätt. För vi frågar inte. Vi skiter i. Det handlar om inställning, säger vi. Det handlar om vilja och engagemang. Alla kan ta sig uppåt. Om de bara vill. Men de vill inte. De är lata.

Vi har givit upp. Vi skär ner på utbildningsplatser och försvårar för dem att läsa högre utbildning. Vi urholkar de sociala trygghetssystemen och köper oss privata försäkringar. Vi tänker att det där med en generell välfärd kanske inte var för oss i alla fall. Det är nya tider.

Idag är lite som förut. Då när livet snurrade på som allra mest. Idag har jag fått uppleva det roliga i att vara i farten, träffa mycket folk och ha många bollar i luften. Men jag skulle inte fixa att leva så igen, ha så mycket i min kalender jämt. Men ibland fungerar det. Och då är det riktigt kul.

Det är två dagar kvar på min VFU. Tiden har gått så himla snabbt. Nu börjar jag verkligen komma in i det (lite av det i alla fall) och trivas med teamet. Jag får hoppas att jag får komma tillbaka till lokalerna i sommar, inshallah!

Nu ska jag ta en dusch och sedan sova.

När mitt liv var som allra mörkast. Fick jag en låttext till mig:

"Stilla driver du från land
Ut i bottenlösa blå
Och jag vet hur du är ensam
Hur ingen annan kan förstå

Jag försöker gå bredvid dig
Jag har krafter kvar att blåsa mod
Och som ett outtalat löfte
Så mycket starkare än ord"

Det är viktigt att känna på kärleken som finns i livet. Tack mamma. Jag älskar dig också.

Vilken dag! Jag är helt utpumpad. Jag gick från praktiken vid lunch för att lyssna på en av AKademikerförbundet SSR:s föreläsningar för beteendevetarna på Mdh. Min chef höll föreläsningen och han är så himla duktig. Det ska bli en fröjd att höra hans socionomföreläsning om två veckor.

Jag kom på idag att jag inte alls var så sugen att söka jobbet på Akademikerförbundet SSR men att jag tänkte äh jag chansar. Nu är jag så himla glad och tacksam för att jag gjorde det, det är verkligen ett så himla roligt jobb. Jag är taggad att få börja ordentligt själv efter VFU:n.

Dagen fortsatte sedan med shopping med min älskade mamma. Jag har numer en riktigt varm och fin vinterjacka samt lite kläder till ett festligare tillfälle som äger rum på ett bibliotek i december.

Nu ska kvällen ägnas åt lugn och ro och vila. Det är fint det.

Idag känner jag mig ganska nöjd med livet. Jag inser att livet består av känslor av alla dess slag och att det är rätt okej. Jag har praktiserat, varit i samtal, jobbat lite och ikväll blir det styrkepass + zumba med svägerskan. Hemma är det helt okej städat och jag ligger inte efter med något speciellt. Hör ni vilken bra dag jag har? Bara så där.

För att Gud har sagt det.
Endast detta återstår i mig; att lita på ditt löfte, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp.
Du har uppfyllt natten med din närvaro, gjort min ångest till din ångest, min ensamhet till din ensamhet, mitt rop till ditt rop.
Jag tror det, inte därför att det känns så, utan för att du har sagt det.

Jag sov middag en stund idag och vaknade med panikångest. Jag tror kanske de senaste dagarnas känslomässiga turbulens handlat om något annat än vad jag trott att det handlat om. Vad vet jag inte riktigt. Men ångesten var värre än på länge idag. Jag kunde inte tänka bort den som jag kunnat tidigare. Jag fick ringa Camilla och andas ordentligt några gånger. Ångesten släppte, men kvar finns någon känsla i magen som jag inte riktigt kan definiera.

Den här ångesten har jag haft sen jag var barn. Längre än jag minns själv. Mamma har berättat att jag vaknade och var rädd för döden första gången i fyra-femårsåldern. Sen har den kommit till och från i livet, när jag drack som mest hade jag den inte alls. Att den kommer nu känns logiskt, jag börjar bearbeta det som varit. Men i stunden när jag har den känns det som att jag hellre dör en lever med rädslan.

Jag har verktyg idag, och hjälp. Jag berättar inte för att bli ett offer. För det är jag inte. Jag berättar nog mest för att visa att det finns både och i mitt liv. Och att det finns vägar ur ångest och mörker. För jag är långt ifrån det mörker jag har levat i förut. Mmmm så är det.

Har spenderat en stund i telefon med Hanin. Jag behöver hjälp att analysera mina egna beteenden och tankar ibland. En del av er känner mig bättre än jag själv, eller ser mig med klarare blick kanske. Jag lägger i alla fall ner pannkakan igen. Jag vill ju inte vara där, letar fel på alla jag kommer i kontakt med och blir bara mer bitter.

Jag måste helt enkelt bli mer modig och våga prova i det verkliga livet. Det är nog där skon klämmer kanske.

Det här med att hålla på att kolla in tjejen jag dejtade på twitter är ju bara dumt. Det finns ingen som helst vinst i det. Det är som ett självskadebeteende för tusan. Jag valde att inte fortsätta dejta. Terapeuten tror att jag har en störd anknytning och att jag inte fixar att dejta när den jag dejtar är intresserad tillbaka. Klart är i alla fall att jag är duktigare att vara förälskad på distans. Men att känna att jag inte är intresserad när vi ses, för att sedan börja ändra mig när vi inte har kontakt. Det är inte självrespekt. Nä skärpning för tusan.

Jag behöver en hobby tror jag.

Jag försöker verkligen ge det där med internetdejting en chans. Egentligen borde jag använda en betalsida, men så motiverad är jag inte. Jag ska ge pannkakan en chans igen så får vi se. Än så länge känns det mycket som att leta efter en nål i en höstack.

Jag ska snart börja skriva. (Dokumentet ligger faktiskt öppet nere på verktygsfältet). Jag behöver bara skriva av mig lite. Moderaterna har partistämma. Jag har (tack och lov!) inte ägnat en enda minut åt någon livesändning. Dock twittrar många av de jag följer om det som verkar hända, därav mitt engagemang. Alliansfritt skriver här om Moderaternas lite konstiga historiebeskrivning. Det var nämligen inte alls så att Moderaterna (tidigare har de hetat en massa andra saker men det är samma parti) var för att kvinnlig rösträtt skulle införas, eller att Sverige skulle stödja ANC i kampen mot Apartheid. Tvärtom var de emot båda dessa saker. Men tydligen kan de idag, 2011, ljuga hur mycket som helst. De kan ju till och med säga att de är för en generell välfärd samtidigt som de förstör våra trygghetssystem. Hur kommer det här sig då? Är det för att vi bara har borgerlig media i Sverige som inte granskar högerregeringar? Nej så enkelt är det inte. Till viss del stämmer det, det finns väldigt många borgerliga ledarsidor, men helt ärligt, det är ganska få vanliga oengagerade svenskar som läser ledarsidorna innan de går till valurnorna.

Nej det handlar om vad politik har blivit. Politik har blivit en illusion. Politik idag handlar om att måla en bild av ett samhälle. Det gäller att måla en bild som människor känner igen sig i, man kan ljuga lite, måla om verkligheten en aning, så länge folk kan identifiera sig med huvuddragen i målningen. Sen när man har gjort det, målar man en bild av vart man vill. Om man kan få människor att tro på den bilden, kan man måla om baksidan lite, utan att berätta det. Så länge människor känner att vi är på väg mot målningen på framsidan.

För media har berättat för oss. I otaliga artiklar och reportage har olika media berättat om alla de människor som idag står utan ekonomisk ersättning för sin sjukdom. De kan inte jobba, för jobben de matchas mot finns inte, men de får ingen sjukersättning för att de bedöms ha arbetsförmåga.

Media har också berättat att A-kassan i många fall blivit så dålig att människor valt att lämna den, den är för dyr och ger för dåligt skydd. Media har berättat att när finanskrisen kom och folk sades upp, var de inte kvar i A-kassan utan fick istället sälja hus och bil för att till slut bege sig till socialkontoret. Om detta berättade media. Men vi lyssnade inte. Vi lyssnade inte för att vi lät oss luras av tre tavlor.

Den första tavlan var den som beskrev det Sverige vi levde i. Bidrgasssverige. Sverige där människor låtsades vara sjuka och fick bidrag för det. Lata människor levde på skattepengar som vi som jobbar genererat. Det var första tavlan.

Den andra tavlan var den om ett parti som förut var för de rika, men de hade tänkt om. Nu var de för arbetarna. För dem som genererade de där skattepengarna som latmaskarna levde på. Om partiet som tänkt om. Blivit bredare. Som nu tagit över det andra stora partiets roll i Sverige.

Den tredje tavlan vi lät oss luras av var den om åt vilket håll Sverige är på väg. Vi har klarat krisen! Mitt på tavlan står några lyckliga män och ler. De (Reinfeldt och Borg mfl.) har lett Sverige helskinnat ur den värsta krisen någonsin. Svensson har fått mer pengar i plånboken eftersom att de lyckliga männen har sänkt skatten. Att de lyckliga männen i mitten fått mer i skattesänkning enskilt än vad en låginkomsttagare lever på berättar de inte. Att de själva tagit den största delen av kakan. Nästan hela faktiskt.
Men på baksidan av tavlan finns en annan bild. En bild där sjuka människor inte får den ersättning de tidigare haft rätt till, cancersjuka som tvingas sälja sina tillgångar för att överleva. Den visar också bilder av människor som blivit uppsagda i en ekonomiskt kris och som inte klarar sig på den inkomstförsäkring vi tidigare varit överens om är viktig. De har istället fått be om socialbidrag.

Det geniala den här regeringen har lyckats med är att få Svensson att skita i de andra. I latmaskarna. De har lyckats manipulera oss att tänka att kanske får de skylla sig själva ändå. Jag menar jag får ju ta mig i kragen och jobba.

Politik har blivit retorik istället för praktik. Vilka är förlorarna på det? De som inte passar in i den fina tavlan förstås.

Åh, det här är kanske världens segaste dag än så länge. Jag skulle egentligen hem till Katja och plugga. Men eftersom att kl. är 10.30 och jag inte tagit mig upp ur sängen ännu fick jag lov att backa på de planerna. Amelia kommer ikväll, vi ska leka och mysa och imorgon ska va på bio. Kalas Alfons ska vi se.

Men nu gäller det att samla kraft till att ta mig till affären.. Pepp pepp!

Åh nu insåg jag en annan sak om det här med nätdejting. En av fördelarna måste vara att jag får vara ganska hård i min sållning. Jag måste ju ändå sålla på något sätt och då kan jag sålla som jag vill.

Så här kan det låta då: "Om du är man och funderar på att skriva till mig kan du läsa det hör först:
Om en dejt överhuvudtaget ska komma på tal behöver du dela min önskan om att försöka leva jämställt och fria från de rådande föreställningarna om vad en man respektive en kvinna är. Jag tänker inte leva i en relation där jag förväntas ta en mammaroll åt min partner och vara projektledaren hemma. Jag söker en jämlik lagkamrat.

Om du går igång på texten och ser det som en utmaning att "visa feministen att män minsann kan". Då kan du surfa vidare nu. Om du däremot känner att du söker samma sak. En jämlik partner och om du är beredd att anta utmaningen att försöka leva jämställt, då är du välkommen att skriva. Om du överhuvudtaget inte ser min problembeskrivning kan vi nog också få ett problem. "

Bra va?

Jo ni som undrar. (Bästis) Jag nätdejtar tydligen igen. Eller det gör jag inte för jag skriver inte med någon. Men jag har skapat en profil igen. Om jag blir kvar eller inte lär visa sig.

I min profession blir jag liksom hel. Camilla och jag pratade om det idag. Jag har haft den stora förmånen att få vara politiskt aktiv under en stor del av min uppväxt. Jag var engagerad och passionerad innan men i SSU lärde jag mig att kanalisera det på ett bra och sunt sätt. I socionomprofessionen får jag kombinera det och min bakgrund. Mina erfarenheter av att växa upp i en familj präglad av missbruk är naturligtvis till stor nytta i yrket. På så sätt är det som att hitta hem.

I valrörelsen för drygt ett år sedan fick jag den stora äran att representera Socialdemokraterna i en debatt på tjejjouren i Västerås. Frågorna som skulle avhandlas var allt från dagens jämställdhetsutmaningar som föräldraledighet, till mer konkreta kvinnojoursfrågor som hur man ska säkerställa barns trygghet när mamma utsätts för våld.

Jag minns att jag inledde debatten med att tala om hur jag, som feminist, under hela mitt politiska liv fått stå till svars för att jag är just feminist. Jag har ofta och många gånger hört kommentarer som: Det är mycket kvinnofrågor! Eller: Johanna, ja hon pratar mycket feminism hon! Att mitt politiska engagemang också har präglats av ett djupt intresse för Europapolitiska frågor och ett djupt antirasistiskt engagemang det har jag inte hört lika ofta.

Jag tror inte att de här kommentarerna handlar om ovilja. Ofta är det personer som tycker som jag som säger det. Men det förnedrande i att jag reduceras till "enbart" en feminist förstår de nog inte. Jag är stolt över mitt feministiska engagemang. Jag skäms inte! Jag kommer med stolthet berätta för mina barn och barnbarn om mitt engagemang och om de förändringar som min generation feminister lyckats driva igenom. Men jag kommer också att berätta om mina drömmar om ett Europa som gemensamt tar ansvar för de vi möter gemensamt. Mina förhoppningar om ett öppet solidariskt samarbete. Och jag kommer att berätta om mitt antirasistiska engagemang. Om hur jag inte var en av de som lät mig påverkas av de antimuslimska idéerna som svepte över världen. Att jag var en av dem som stod emot.

Jag kommer också berätta om när Sverige bytte regering. Hur jag då helt plötsligt fick bevittna när fattiga människor blev fattigare. När vägen från fattigdom blev längre och snårigare. Att jag då också gjorde vad jag kunde för att berätta vad jag såg, och för att förändra det.

Jag har ingenting emot att människor lyfter fram mitt feministiska engagemang. Men jag blir arg när man reducerar mitt engagemang till att handla om bara det. För då reducerar man feminismen och gör det till en ickefråga. Något som några kvinnor kan syssla med vid sidan om den "riktiga politiken".

Debatten var för övrigt en av de roligaste debatterna jag deltagit i. Med en publik som själva hade ett stort engagemang blev debatten så mycket bättre, och roligare!

Idag är det 32 år sedan socialstyrelsen slutade betrakta homosexualitet som en psykisk sjukdom. Jag vet inte om det stämmer, men enligt sägen ringde en massa gaysar till sina arbetsplatser och sjukskrev sig i protest mot socialstyrelsens inställning till homosexualitet.

I somras jobbade jag på ett boende för öppen rättspsykiatrisk vård, där fanns en kvinna som inte var särskilt "kvinnlig" enligt de nu gällande föreställningarna om kön. I hennes utlåtande fanns det med att tidiga tecken på psykos var att hon "klädde sig okvinnligt". När hon hade rakat av sig håret en dag och jag sa till henne att det klädde henne fick jag höra att det inte var bra på grund av hennes "tidiga tecken". Till saken hör att hon klädde sig likadant hela sommaren. Bra och dåliga dagar.

Jag är inte psykiater eller läkare. Men jag tänker i alla fall ta mig rätten att problematisera den här kvinnans diagnos. Därför att jag tror inte att hon är den enda. Jag hör fler historier om kvinnor som inte känner sig hemma i samhällets syn på vad en kvinna är och som om de blir aktuella inom psykiatrin upplever att deras könsöverskridande beteende/utseende tas upp som en faktor i bedömningen av deras psykiska status. Det här är ett problem!

Det är samhällets syn på könen som är problemet, inte de människor som inte känner sig hemma i det. Att psykiskt sjuka människor bedöms sjukare om de inte agerar eller klär sig enligt gällande könsroller är inte bara kränkande utan dessutom troligtvis grovt felaktigt.

Idag är en dag att fira. Prideparader slås ner i flera länder i Europa och i världen. I Sverige är det en folkfest. Jag är otroligt tacksam för att bo i ett land som går före många andra. Men vi har mycket kvar.

Mitt bredband fungerar inte. Då upptäcker jag hur väl jag klarar mig på mitt surfabbonemang på mobilen. Så nu har jag sagt upp mitt bredband. Ha. Det är 300 kr i månaden det. Det känns lite som att vinna på lotto.

Jag går och lägger mig lugnare i själen och med mer sinnesro efter möte med fina vänner. Jag har det fantastiskt bra med mitt sociala nätverk. Det är lite lyxigt faktiskt att få ha vänner som jag har.

Bästis ringde.. - Vad hände med att du inte skulle leta efter en person?.....
Jaja... Jag har en del tankar och idéer och jag orkar inte alltid att leva upp till dem. Det här med internetdejting är en sån grej som jag faller tillbaka i med jämna mellanrum. Nu dejtar jag inte iofs. Men att skriva ut på QX vad jag söker är ju som att bjuda in till det i alla fall.

Tack Majla! <3

Det är inte så att det finns någon där ute som egentligen borde vara här hos mig. Det är bara så att jag träffade någon ett tag. Någon som både fick mig att skratta och att tänka. Någon som delade många av mina värderingar och passioner. Någon som jag kunde känna mig trygg i att berätta om sidor hos mig själv med. Någon som för en stund fick världen att stanna och någon som jag trodde att jag blev förälskad i. Sen var jag inte så förälskad helt plötsligt. För en bloggläsare på distans är det kanske konstigt att förstå. Det är det för mig också. Jag bearbetar det här och mina andra emotionella oförmågor i terapi just nu. Det är bara det att jag ibland kommer tillbaka till att hon hade liksom allt. Allt jag kan tänka att jag vill ha. Det tjänar ju absolut ingenting till att tänka så. Det hjälper ingen, allra minst mig. Men känsla och förnuft går inte helt hand i hand i mig just nu.

Det suger verkligen på riktigt när jag ska författa en presentationstext på QX om vad jag söker i en partner. Och hela tiden ser jag ett ansikte framför mig. Jag beskriver någon som redan finns. Jävla skit.

Det suger att få ont i halsen och bli hängig. Särskilt den veckan som kanske blir den roligaste under hela VFU:n. Därför spenderas kvällen hemma, i sängen/soffan med förhoppningen att det inte ska bli värre. Och med glass.

Är hemma efter världens bästa helg. Visserligen har jag haft fler världens bästa helger. Men ändå. Det här var en av dem. Det går inte att berätta vad som har hänt när man har varit på retreat. Jag kan inte i alla fall. Jag kan inte ens berätta för de som var där med mig, för min resa är min. Det är nog väldigt individuellt vad som händer med en när man är i tystnad. För mig är det en tid att äta gott, sova mycket, tänka klart och känna efter hur jag egentligen mår. Allt det där som jag önskar att jag hade mer av i vardagen. Jag motionerar inte, passar inte på att läsa böcker som legat på hög eller jobbar. Tvärtom, jag går ner så mycket jag kan i varv och skalar av. Det är mycket ändå. Mina egna tankar rullar hela tiden. Jag blir helt slut, trots den fysiska avslappningen.

Just den här helgen skapade en känsla av kärlek, tillit och sinnesro i mig som jag inte haft på ett tag. Jag har inte med bråttom att börja prata heller känner jag. Det är skönt att skriva av mig här, men rösten får gärna vila ett tag till.

Efter de senaste dagarnas mediarapportering och lösa mumlanden bland partikamrater om att Håkan Juholt bör avgå vill jag skriva några ord.

Jag blev arg, ledsen och besviken när jag läste om Juholts påstådda "bidragsfusk". Eftersom att jag själv aldrig ville att Juholt skulle bli partiordförande var steget att tänka att han borde avgå inte så långt att ta. I några dagar var det min känsla.

Nu verkar det dock som att Juholt inte alls har fuskat. Han verkar inte ens ha varit oärlig gällande vilka som bor i lägenheten. Faktum är att det kanske inte ens är han som har gjort felet. Han har inte sökt ett givet belopp, han har redovisat sin hyreskostnad (på en direkt fråga) och sedan lämnat in hyresfaktura där hans och sambons namn finns med. Jag förstår det provocerande i det stora belopp han har fått, felaktigt. Men om man ser till fakta och vad som verkar ha hänt, så är det kanske inte Juholt som ska bära hundhuvudet.

Socialdemokrater granskas hårt. Det ska våra företrädare göra tycker jag. Att vara politiker innebär ett av de största förtroenden man kan få, det behöver man förtjäna. Men det verkar som att Socialdemokratiska politiker granskas hårdare än andra. Det verkar också som att ilskan på landets nyhetsredaktioner drabbar socialdemokratiska företrädare hårdare. Hur kommer det sig annars att Sveriges utrikesminister kan sitta i en styrelse för ett företag som anklagas tjäna pengar på ett inbördeskrig men helt utan avgångskrav?

Jag tycker inte att Håkan Juholt har gjort ett bra jobb hittills när det gäller att leda partiet. Jag tycker inte att det lag han har plockat ut är det allra bästa och jag tycker inte att han har lyckats med att presentera visionen för ett socialdemokratiskt Sverige. Jag skulle önska och har önskat att den socialdemokratiska partiledaren hette Mikael Damberg.

Men. Detta betyder inte att jag tycker att Håkan Juholt ska avgå på grund av den här så kallade "bostadsaffären". Därför att om vi går i den här mediafällan är jag rädd att det kommer att bli en omöjlig situation att leda socialdemokraterna i framtiden. Om vi använder den här krisen för att göra oss av med någon några av oss kanske aldrig ville ha, kommer de redan orimliga kraven höjas på nästa partiledare. Att slåss mot ett mediadrev är som att slåss mot väderkvarnar sa Juholt i P4 Extras intervju igår. Det vet vi socialdemokrater. Vi vet att media och väljare ibland har haft en helt fel bild av oss, våra företrädare och vår politik. Och vi vet att vi ibland har varit chanslösa när vi försökt att rätta till bilden.

Så. Jag landar alltså i att ge mitt stöd för en partiledare jag egentligen inte vill ha. För att jag tror att våra partiföreträdare är bättre än vad media vill få dem att se ut. Generellt. Just idag gäller inte den bilden Ilmar Reepalu och Morgan Johansson vill jag säga. Där är två som utan tvekan bör ställa sina platser till förfogande.

Imorgon är det dags för retreat igen. En helg i tystnad. Där jag är känslomässigt just nu vet jag inte om jag orkar vara. Men å andra sidan brukar det bli precis som det ska. Det är tungt att gå i samtal och det händer mycket. En helg i tystnad kanske är precis vad jag behöver för att bearbeta.

Om att min passion kidnappas.

När jag är klar efter 3,5 års högskoleutbildning kommer jag med största sannolikhet att få en lön på 21500 kr/mån (Västerås stads låga ingångslön för socialsekreterare, det skiljer sig mellan kommunerna). Då ska jag med min utbildning möta och försöka hjälpa samhällets allra mest utsatta människor att förändra sitt liv. Enligt socialtjänstlagen ska jag med respekt för individens integritet och delaktighet göra bedömningar om bistånd utifrån lagstiftningen och de kommunala riktlinjerna.

Jag ska möta barn och vuxna som far illa och jag ska vara den som de kan lita på. Den trygga. I vissa fall kanske jag ska föreslå att ett barn som far illa behöver lämna sina föräldrar, ibland emot deras vilja.

Det finns ett tillägg på lönen för de som arbetar med LVU och LVM, jag tycker inte att det är relevant när man diskuterar grundlön, men för att ingen ska kunna säga att mina fakta inte stämmer.

Jag blir så otroligt arg när jag tänker på att jag kommer tjäna mindre än många i min omgivning som inte har akademisk examen. Och definitivt mindre än de yrkesgrupper som inte möter människor i sitt arbete.

När jag pratar om det här får jag ofta höra att "lönen är en faktor" men att jag ju säkert har valt min profession utifrån ett intresse. Självklart var det inte 21500 som fick mig att skuldsätta mig och avstå lön och pension i sju terminer. Jag har ett brinnande engagemang för socialt arbete. Jag har en passion för det kvalificerade sociala arbetet och för socialtjänstens möjligheter. Men jag vägrar gå med på att det ska vara ett skäl till att jag ska acceptera en skitlön.

Tvärtom borde min passion värderas. Den borde upphöjas och det borde ge ordentligt betalt att jag när jag arbetar, arbetar med hela själen och hjärtat som arbetsredskap. Att jag har ett samhällsengagemang kopplat till en passion för kampen för ett jämlikt samhälle borde ge mig högre lön. Inte dåligt samvete för att jag kräver högre lön.

Om ingen redan har tänkt det så är det här naturligtvis kopplat till att socialsekreterarkåren är kvinnodominerad. Självklart är det så att vi kvinnor förväntas arbeta av andra skäl än pengar. Mjuka skäl som av engagemang och ömhet för klienterna.

Jag blir arg och lite kränkt när jag får höra att jag borde vilja arbeta på grund av min passion. För det är att kidnappa min passion och att nedvärdera den.

Är så nöjd i mitt fina liv idag. Är så nöjd över att ha fått förmågan att ta till mig människor, att känna kärlek och att kunna ge kärlek.

Jag blir också ganska imponerad av mig själv på praktiken. Jag gör så bra saker, hanterar motgångar bra och gör mitt allra bästa. Trots min självkapare och min rädsla.

Just idag är det himla bra att vara Johanna.

Började gråta i terapin idag. När jag berättade att i min relation med Gud känner jag mig älskad för att jag är jag. Det är kanske den första relationen jag känner så i. Det är en gåva.

God natt.

Jag vill hjälpa. Men känner mig maktlös. Jag vet ju att det finns inget att göra. Inte mer än att visa att jag finns. För när livet går sönder hjälper inget. Det finns ingen bot. Det finns bara tid. Jag tror inte att tiden läker alla sår, men med tiden bleknar en del sår. De sår som blir när livet går sönder, bleknar. I alla fall har mitt gjort det. Sorgen och smärtan finns kvar. Men då trodde jag att jag skulle dö av smärtan. Idag vet jag att jag överlever.

Kärleken är det enda. Det som gav lite lindring var de som sa: jag har också varit där. Håll ut.

Jag fick lite perspektiv.Om det här med att hata. Att hata sina själviska föräldrar men att inte kan sluta rädda. I det kan jag känna igen mig. Ilskan, frustrationen och i rädslan. I ilskan över att inte kunna släppa. Låta gå. Klara sig själv.

Jag gjorde det till slut. Jag slutade rädda. Jag släppte. Jag kan inte säga att det är mirakelmedicinen. Men för mig fungerade det just då. Jag behövde det för att kunna leva själv.

Just i kväll känner jag mig inte befriad. Inte fri. Jag känner mig sorgsen och låst. Men vägen mot befrielse behöver gå genom låsta kedjor.

Det finns bara en väg framåt. Och på den vandrar jag.

Just nu är det tungt. Det är okej. Men det är skönt att bara säga/skriva det ibland. Jag ska ta ett bad och stanna kvar i den här känslan. För det är bara så jag kan bli av med skiten. Att fly fungerar inte längre.

Puss på er.

Eftersom att det är konstigt att kommunicera via blogg gör jag så här. Marinus: Kan du inte skicka ett mejl på jpn09008@student.mdh.se så jag får din adress? Jag vill höra mer om SU, Madrid och hur du har det!

Fin dag, fint möte, fina vänner. Trött Johanna.

Bara så att ni vet så börjar jag förbereda mig känslomässigt och mentalt för att lämna facebook igen.

Bästis och jag hade ett samtal på morgonen om jakten på kärlek. Eller om idén om jakten på kärlek. Människor är olika och gör på olika sätt. Jag vill inte vara singel jämt, har inte en önskan att leva resten av livet utan en partner. Men det är ingen katastrof för mig att jag lever utan partner, så länge jag inte är kär i någon. Så har det inte alltid sett ut för mig, jag har velat hitta någon som på olika sätt kan rädda mig. Materiellt, sexuellt eller emotionellt. Idag har jag inga såna behov. Jag tar hand om mig själv.

Det betyder också att när jag "söker" så söker jag efter kärlek. Detta gör att det blir svårare att hitta någon potentiell. Vi blir trots allt inte förälskade i särskilt många människor under vår livstid. Inte jag i alla fall.

Jag tror inte heller på att bli kär i egenskaper. Jag skulle kunna skriva en lista på vilka egenskaper exakt jag vill ha, hitta en sån person och ändå inte bli kär. Om det ska vara värt något för mig vill jag hitta en magkänsla som säger: det här hos den här personen du ska vara. Här ska du stanna.

Det synsättet gör att internetdejting inte fungerar för mig. För där upplever man inte personen, man får en beskrivning. Sen kan man förstås utifrån den beskrivningen välja vilka man kan tänka sig och sedan träffas för att se om det klickar. Men för mig är det en alldeles för intellektuell relation till kärlek.

Så vad finns då kvar egentligen? Ja jag vet inte. En förtröstan om att jag är ganska maktlös. Att det är lönlöst att leta. Om jag springer på någon en dag som får hjärtat att slå lite snabbare och benen att vika sig en aning stannar jag ett tag för att se om det utvecklas. Annars går jag vidare genom livet.

För mig är det här fantastiska och fina insikter. Som jag landar i om igen.

I en vecka har jag närt en tanke om kanske och en förhoppning. Idag fick jag lov att erkänna att det inte var rätt. Beslutet är rätt men det följs ändå av ett litet vemod. För att det var ganska trevligt att tänka tanken att det kanske kunde bli kärlek.

Nu när jag skriver känner jag starkt att det gav mig en visshet om att det kommer att bli bra när det är dags. När det blir rätt. Vilka fantastiska svängar livet tar ibland.

Precis när jag var på väg att ta mig ut mot cykeln för att dra iväg mot VFU:n fick jag ett sms av min handledare att hon var sjuk. Det blir alltså en hemmadag för mig. Jag har massor av plugg att göra så då ägnar jag dagen hemma åt det istället för att gå runt på kontoret och känna mig i vägen för de andra.

Så, nu blir det reflekterande från gårdagens seminarium.

Åh vad glad jag blev när jag kom hem och såg att Marinus kommenterat förra inlägget. Jag tänker använda bloggen en stund för att vända mig direkt till honom. Hej Marinus! Vi tänker på dig med kan jag säga och pratar ibland om att vi undrar hur du har det, särskilt sedan vi inte sett dig på facebook på länge ;). Vi har det bra, gör praktik två nu och är klara med den om drygt tre veckor. Hur har du det undrar jag? Går det bra på SU? Åh, vad kul att du har hittat hit och att du kommenterade! Skriv gärna igen.

Till er andra: Torsdagen har varit bra, seminarium med min kära klass. Eller delar av den i alla fall. Massor av härligt babbel om praktik och olika funderingar. Nu är jag slut i skallen. Jag tror att kvällen helt kommer ägnas Harry Potter faktiskt.

Jag är så trött så jag håller på att somna i soffan. Jag inser att det inte blir så mycket plugg gjort idag.

Jag vill tänka lite kring mordet på en ur häktespersonalen i Huddinge igår. Jag tänker på min sommararbetsplats inom rättspsykiatrin där man arbetar med svårt sjuka, våldsdömda människor. När jag kom fick jag höra att "man aldrig ska vara själv". Det kändes tryggt. De var sex boenden och vi skulle minst vara två i personalen. Jag kom från äldrevården så jag är van med att gå ensam. Här skulle det inte behövas. Efter ett tag insåg jag att det är inte möjligt att arbeta så. Inte om jag också vill ge bästa möjliga vård och tillvaro för de boende. Det kunde handla om att någon ville åka och spela, köpa snus eller cigaretter på en lördag. Det kunde också handla om att en kollega var sjuk och vi inte fick in någon annan, skulle vi då ställa in de boendes aktiviteter så att ingen skulle behöva gå själv? För schizofreni är det viktigt att man bryter isolering och får komma ut i samhället.

Problemet är att vi har för lite resurser till de människovårdande verksamheterna generellt i det här landet. Personaltätheten är högre inom de yrken där man har potentiellt farliga personer, men den är också där för låg. För så länge man har "minsta möjliga bemmaning" kommer sånt här att kunna ske. Så länge man sparar in i det allra allra längsta så prioriteras inte personalens säkerhet.

På mitt sommarjobb var nattpersonalen ensam. Det tyckte man var rimligt. Att arbeta ensam i ett hus med sex potentiellt farliga och våldsbrottsdömda schizofrena med endast en larmknapp till SOS-alarm som stöd, anses rimligt. Jag anser att det är helt sjukt.

Jag vet inte hur bemanningen på häkten ser ut, jag antar att den anses hög i jämförelse med andra människovårdande verksamheter. Men jag tänker att om de hade varit två som öppnat dörren och en tredje i övervakningsrummet hade det kanske inte gått så illa som det gjorde igår. Dessutom kanske personalen då kan göra annat än bara det allra mest nödvändiga. Så skulle vi kunna bygga en god vård. Om vi ville.

För länge sen såg jag en pyjamas (shorts och linne) som jag ville ha men var inte riktigt säker på om jag hade råd att prioritera. Jag valde att vänta. Sen har den dykt upp i huvudet på mig flera gånger och igår tänkte jag äh vad fan. Så jag gick och tittade på den igen, den kostade 149 kr. När jag tagit fram färg och storlek såg jag att det var två mörkblåa fläckar på den, jag letade efter en annan i min storlek och det fanns inte i den färgen jag ville ha. Jag gick till kassan och hon sa att det var de sista. Efter en stunds funderade frågade jag om hon kunde gå ner i pris på den här. Det är ändå en pyjamas, jag kan leva med fläckarna för jag tyckte verkligen så himla mycket om den. Jag hade tänkt mig att jag skulle få betala typ 100 kr. Hennes svar var, om du vill ha den kan du få den för 49 kr. Gissa om jag blev nöjd?

Studentvänligt som Therese skulle ha sagt.

I kväll är planen lite plugg inför morgondagens seminarium. Onsdag betyder ju också bondekväll. Om jag orkar hålla mig vaken tills dess.

I förra veckan såg jag en uppenbart psyksjuk (psykotisk skulle jag gissa) kvinna på stan som var aggressiv och kraftigt upprörd. Hon skällde på folk som gick förbi och på människor som mest verkat vara verkliga i hennes huvud. Jag gjorde inget. I lördags sa Carro att jag hade kunnat ringa psykakuten. Idag såg jag kvinnan igen och ringde psykakuten. De sa ring 112. Jag ringde 112 och blev kopplad till polisen samtidigt som jag följde efter kvinnan för att kunna ge polisen en exakt beskrivning av vart hon fanns. Efter att jag givit en beskrivning av henne och berättat vart vi var kom en polisbil. Jag sprang dit och sa att det var jag som hade ringt. Kvinnan gick i ett ganska snabbt tempo så jag var rädd att hon skulle hinna försvinna eftersom att poliserna var på väg åt fel håll. Poliserna sa att de hade inte hört någon om henne utan att de i så fall larmat ut några andra. Men tack ändå sa de. Jaha tänkte jag och gick snopet iväg. Jag letade efter kvinnan men såg henne ingenstans. Jag såg heller ingen annan polisbil.

I efterhand tänkte jag, men vafan? De gjorde ju inget. Det är klart att de kanske hade ett uppdrag som jag inte vet om, det måste jag ju vara öppen för. Men de verkade inte upptagna av annat, och kvinnan var där vi var när vi började samtala, om de bara hade hjälpt henne hade hon ju inte hunnit iväg. Jag hoppas verkligen att den andra bilen hittade kvinnan. För hon mådde inte bra och människor som befinner sig i en psykos kan vara farliga både för sig själv och andra, det vet både jag och polisen.

Hm.

I går var första träffen med psykoterapeuten som jag ska få börja träffa. Jag tänker nog inte blogga så mycket om det, av helt naturliga skäl, men jag vill berätta att det kändes himla fint och tryggt. Att så bli sedd och bekräftad i min sorg och smärta var så fint, och en förutsättning för ett tryggt läkande tror jag.

Det är fint att få vara öppen och modig. Och det är fint att det finns hjälp att få.

Nu när jag ändå är igång. Ni har dessutom fått så tråkiga "idag har jag dammsugit inlägg" den senaste tiden så några politiska är ni värda. (Märkte ni att jag låtsades att jag dammsuger ibland?). I alla fall, jag lyssnade på Ekots lördagsintervju från igår med Göran Hägglund tidigare idag. Det fick mig att reflektera lite över de senaste partiledarbytena vi sett. Ett partis partiledarval är en intern fråga för det aktuella partiet tycker jag. Något som retar mig kraftigt är när andra partiers olika företrädare raljerar och kommer med personangrepp. Jag tål inte kommentarer som "om den eller den blir partiledare är det verkligen bra för oss" eller andra låga påhopp på deras personer.

Det är klart att media ska rapportera om processerna, det är verkligen av allmänintresse, däremot ska vi utanför inte lägga oss i vem som väljs. Det är upp till partierna och deras medlemmar. Sen är det vår tur att väga in det i vår bedömning av vilket parti som får vår röst, om vi vill.

Vi som i alla fall aldrig kommer att rösta på KD har verkligen inte med saken att göra. Negativa kommentarer och personpåhopp ger mig bara en negativ bild av leverantören av kommentaren, inte om partiledarkandidaten.

Nästa perspektiv är att de kommentarerna alltid är värre när kvinnor kandiderar. Män utsätts också, men inte alls i samma utsträckning. Ett tydligt och riktigt löjligt exempel är att Gustav Fridolin inte någon gång ifrågasattes för sin ålder när han kandiderade till språkrör för (Mp) medans Annie Löf (som är lika gammal!!) fick svara på frågan många gånger om hon inte var för ung för att leda (C).

Påhoppen som Mona Sahlin och Maud Olofsson har fått ta under åren ska vi inte prata om.

Fan, nu blev jag mer arg igen.

Efter att ha titta på torsdagens avsnitt av SVT:s "Debatt" går jag nästan i taket. Egentligen vill jag skriva om William Petzäll och om missbruk och politik. Men det får bli en annan gång. Nu är jag återigen arg över Centerpartiets avdammade gamla förslag om sänkta ingångslöner för ungdomar. Det som retar mig allra allra mest är att det är som att hela samhällsbygget har backat med den nya regeringen. Helt plötsligt tar vi samma fighter som arbetarna fick lov att ta när arbetarrörelsen bildades. En del saker som har varit självklara i Sverige, som idén om en stark arbetsrätt för alla, ifrågasätts med kraft och tvingar hela arbetarrörelsen att gå till försvar. Det blir då inte möjligt att utveckla och gå framåt. Visserligen är det inte möjligt när vi har en borgerlig regering, men ändå. Jag blir förbannat frustrerad över att unga människor förminskas och förlöjligas. En av debattörerna kallade svenska ungdomar för bortskämda därför att de (i studion) tyckte att det räckte med ett jobb per person. Jag vill inte se en låglönearbetsmarknad där man behöver ha flera jobb för att klara sig, det är väldigt likt ett stort land på andra sidan Atlanten som vi känner till va?

Ilskan över att det är företrädare för det partiet som leder Sveriges regering som uttalar den här linjen retar mig ännu mer. Om jag trodde på etnicitet skulle jag skämmas över att vara svensk.

Gud och jag är ihop igen.

Jag har haft en superhärlig dag i Stockholm med en egen prideparad, fika i solen på mysigt gaycafé, promenerat länge i vackra Stockholm och med ett himla fint sällskap. Nu ska jag krypa ner i min sköna sköna säng.

Godnatt fina!

Ibland funderar jag på att göra som The Ark och göra slut med Gud.

Okej det blev ingen träning igår heller. Istället blev det några timmars tittande på Betnér på youtube och sedan tre timmars telefonande med Hanin. En riktigt bra fredagskväll om jag får säga det själv. Nu ska jag ägna några timmar åt att komma i ordning lite mer hemma, tvätta ytterligare en maskin (igår var det fullt i tvättstugan, så jag smet emellan med en maskin) och lyssna på gårdagens studio ett.