fredag 19 augusti 2011

Sandra och Sara i bloggen "therealtrip" i listan nämner ämnet monarki lite smått, utan att verkligen diskutera det. I dagarna är det förstås återigen ett högaktuellt ämne. Både mot bakgrund av historien om kungens eventuella strippklubbsbesök och eventuella lögner om dem och nu när det visar sig att kronprinsessparet väntar barn.

När jag berättar att jag är republikan är den i särklass vanligaste kommentaren jag får: men jag gillar kungen/kungafamiljen. Jag får andas högt tre gånger för mig själv och lugna impulsen att säga något dumt. För om man är för eller emot monarkin är en principiell uppfattning om vilket statsskick vi ska ha. Det är inte en emotionell relation till en person eller en familj. Jag är också socialiserad in i en prinsessdröm. När jag var liten sjukskrev jag mig från skolan för att titta på TV när Victoria fyllde 18. Jag ville också vara prinsessa! Jag älskade att läsa om kungafamiljen. Främst Madeleine som jag kunde relatera till åldersmässigt. Jag ville leva hennes liv, vara lika vacker, rik och lycklig! Det jag som barn inte förstod (förstås) var att det var en illusion, en romantisk illusion skapad av ett system som tjänar på att jag som barn drömde prinsessdrömmar, drömde mig bort från mitt eget liv och min egen person. För jag duger faktiskt precis som jag är, mitt liv är fantastisk och jag behöver inte bli en rik prinsessa för att bli lycklig. Emotion och förnuft hänger inte alltid ihop. Det måste man skilja på när man diskuterar principen monarkin.

För principen monarkin innebär att vi i Sverige inte väljer vår statschef, (vilket faktiskt är motsatsen mot demokrati) det innebär att vi med hjälp av vår grundlag skiljer på personer inför lagen och år efter år för vidare ett kvinnoförtryck (varför tycker vi att det är ok att Victoria ska ha regeringen godkännande innan hon väljer make, men vi tycker inte att det är ok att grannens pappa vill bestämma åt dottern?). Det innebär att åtskilliga miljoner av vår gemensamma kassa betalas ut till en familj, och vi har ingen rätt att be om att få se vart pengarna går.

Jag blir också fantastiskt rörd och glad för Victoria och Daniels skull. Kärlek och babylycka är fantastiskt. Oavsett vem det gäller. Många av mina vänner som också är republikaner erkänner motvilligt med ett sting av skam i rösten att de tittade på bröllopet eller fick en tår i ögonvrån när de hörde om graviditeten. Sluta med det! Förnuft och emotion är inte alltid samma sak. Vi vinner ingenting på att bli känslokalla.

Däremot undrar jag vem som tycker att vi ska låta bli att utdela ett straff för att vi gillar en person? Eller i vilka andra delar av politiken vår subjektiva emotionella relation till en person ska avgöra vår ståndpunkt? Inte på så många områden va?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Gillar hur du utgör en diskrepans mellan hur man känner emotionellt och den egentliga frågan om demokratins vara eller icke vara för monarki är en form som inte tillåter medbestämmande från varken de enskilda individerna i kungafamiljen eller från resten av landets befolkning. Jag hoppas innerligt att Victorias och Daniels barn får möjlighet att själv välja och forma sitt liv.

/Sara

Hanin sa...

Bra skrivet min vän!