Jag trodde nog kanske att jag hade gråtit färdigt över Utoya. Men efter den TV 4:s dokumentär igår (finns på webben, bloggers länkfunktion strular) inser jag att det finns massor av tårar kvar. Det var otroligt berörande och tungt att få lyssna till AUF:arnas egna berättelser. Det som berör mig allra starkast är Banos historia. Bano som var den första att begravas. Det lilla jag har sett av henne påminner så mycket om mig själv, hennes glädje, engagemang och lust till politiken. Som jag var i hennes ålder. Nu är hon död. Hon dog timmarna efter hon fick träffa sin stora politiska förebild, Gro Harlem Bruntland, som Bano med stolthet lånade ut sina gumistövlar till. Själv gick hon i istället i flipflops i regnet. Banos syster klarade sig genom att gömma sig i en grotta i vattnet.

Fan det är så hemskt. Så hemskt och så orättvist. Även om sjuttio människor inte är särskilt mycket om man ser till det totala dödstalet per dag i världen, så blir jag mer berörd för jag känner igen mig så mycket i dem. Det jag däremot förhoppningsvis aldrig kommer känna igen är skräcken.

Det gör så otroligt ont att tänka på att det hade kunnat vara min mamma som med panik ringde till min mobil för att försöka ta reda om jag levde. Smärtan är för stor för att jag ska orka tänka så. Det går verkligen inte att med ord beskriva hur starkt jag känner med familjerna och med dem som överlevde.

Jag känner också att det börjar bli dags nu att utreda vad som hände. Nu när det värsta chocken har lagt sig, är det dags att titta på polisens arbete, varför tog det 72 min innan man kunde gripa honom? Flera uppgav (bland annat ABB själv) att de ringde motsvarande 112 och försökte berätta men att de inte blev trodda. En pappa uppgav att han hade ringt och fått svaret att hans dotter (som alltså försökte hålla sig undan att bli skjuten) behövde ringa in själv. Sånt behöver redas ut nu. Inte för att hitta syndabockar, utan för att få en möjlighet att förstå och på riktigt kunna gå vidare.