Hanin skriver här om behandlingen hennes syster Falastin utsattes för när hon skulle besöka släktingar i staden Haifa som ligger inom de Israeliska gränserna. I början av Hanins inlägg kände jag igen mig i känslan jag hade när jag skulle resa in i Jerusalem. Jag behövde ta mig igenom en checkpoint som var av trånga gallerförsedda gångar, det luktade kiss och de israeliska vakterna låg och sov medan vi väntade på att få komma igenom. De vaknade till och släppte igenom ett 10-tal, sedan somnade de om medan resten av oss väntade. Det var trångt, skitigt och förnedrande.

Jag ville som rubrik på det här inlägget ha "Staten Israel kränker svenska medborgares rättigheter" för Falastin är svensk medborgare. Hon är född och uppvuxen i Sverige har gått i skolan här och lärt sig att vårt människoärde är okränkbart, om någon kränker det kan vi alltid ringa svenska ambassaden eller svenska kyrkan i utlandet. Svenskar är skyddade!

Falastin fann kärleken i sina föräldrars hemland. Hon valde att flytta dit och har idag fem barn tillsammans med kärleken och ett liv i Nablus på Västbanken. Hon berättade för mig att, när hon möter Israeliska vakter i en checkpoint, brukar hon alltid börja med att berätta att hon kan engelska och har svenskt pass. För det hjälper henne vanligtvis. Så puckade är vi människor, att det spelar roll vilken nation det står i ditt pass. Därför valde jag bort rubriken, för det spelar ingen roll om det är en svensk medborgare som förnedras på det sätt Falastin förnedrades, eller om det är en icke engelsktalande infödd arab. Människovärdet är lika okränkbart.

Det smärtar i hela magen när jag tänker på den behandling Falastin utsattes för. En kvinna, inte många år äldre än jag själv, som skulle besöka släktingar. Hon är ingen terrorist, inte våldsam eller ens politiskt aktiv vad jag vet. Hennes enda brott är att hon bosatt sig i Palestina tillsammans med mannen hon älskar.

När jag skulle resa in i Palestina var jag tvungen att ta mig igenom en Israelisk gränskontroll. En civilklädd vakt ledde mig till en bänk framför en rad med små tygförsedda hytter, jag förstod direkt vad de var till för. Ut kom en Israelisk militär som höll på att sätta på sig gummihandskar. Min rädsla i den stunden går inte att med ord beskriva. Det som for igenom mitt huvud var "vilka rättigheter har jag här?" "Vad kan jag säga?", och mitt svar var: just nu i den här stunden har jag inget annat val än att göra som de säger. Jag är helt maktlös. Jag har inte ett inhemskt kontantkort på telefonen och mitt fungerar inte. Hanin och jag hade separerats i Jordanien eftersom att vi inte får resa tillsammans som palestinier och svensk (trots att Hanin är lika svensk som jag). Det enda jag bad om just då var att en kvinnlig vakt skulle komma till mig. Sen, tänkte jag, ställer jag till ett helvete när jag kommer hem till Sverige och är skyddad. Så jävla maktlös var jag, trots mitt svenska okränkbara människovärde.

Det kom en kvinnlig vakt till mig, men det var inte jag som skulle kroppsvisiteras. Jag höll på att brista i gråt, men ville inte ge vakterna det.

Istället fick jag stanna i totalt fem timmar (eller hela genomresan tog så lång tid, då kan jag tillägga att bussresan tar max en kvart) och svara på alla möjliga frågor om Hanin och hennes familj. Nu vet jag att nästa gång kommer jag helt enkelt spela turist som ska titta på det vackra Israel, för att inte lämna ut Hanins fina familj igen, de som gav mig mat och husrum och en otrolig gästfrihet i tre veckor.

Falastin har nu bestämt sig för att inte lämna Nablus något mer. Hon vågar inte. Kan ni tänka er det? Att inte våga lämna Västerås, Eskilstuna eller Stockholm?

Jag har inget bra och slagkraftigt slut på det här inlägget, istället rinner tårarna ner för min kind och jag kan konstatera att Västbanken är långt från fritt. Människorna där är långt ifrån fria. Och ni kan komma ihåg att Israel gör det här med västvärldens goda minne. Med vårt tysta accepterande.