När Anna Lindh blev mördad jobbade jag på en stiftelse som hette Sverige i Europa. Vi jobbade för att svenskarna skulle rösta ja till euron i den förestående folkomröstningen. Mina arbetskamrater var till stor del politiskt aktiva, några i SSU och en del i de borgerliga ungdomsförbunden. Vi hade inga problem att arbeta tillsammans, tvärtom upptäckte vi att det kunde gå riktigt bra och vi kunde lära en del av varandra. När beskedet kom att Anna hade avlidit var jag hemma med en av SSUarna. Vi åkte till jobbet och möttes av arbetskamrater som förstås var i chock, men som inte alls kände samma smärta och sorg som vi gjorde. Jag orkade jobba en timme. Sen messade jag runt och ordnade så att alla SSUare i länet som ville skulle åka tillsammans till Stockholm och lägga en blomma utanför Rosenbad. Jag ville och orkade inte i den stunden umgås med andra än sossar. Sen tillbringade vi natten tillsammans med ljus utanför valstugan och sörjde tillsammans.

Jag minns också när min bror hade polisanmält en misshandel, utförd av en person som var organiserad i NSF, och rättegången skulle hållas i Fagersta tingsrätt. Många SSUare var där, men starkast minns jag att Mikael Damberg, SSUs dåvarande ordförande, var där. För honom var det en absolut självklarhet att komma och visa sitt stöd för Fredrik, som ju hade blivit misshandlad pga sitt politiska engagemang. Som syster var det fruktansvärt att se min bror i rätten, jag kände mig så maktlös och liten. Men att känna stödet från SSU gjorde det uthärdligt, och känslan av att vi hade rätt växte sig starkare. Att vi inte var själva. Att Fredrik inte var själv.

Domen överklgadas och det blev förhandlingar i hovrätten. Jag och Fredrik visste att några vänner från SSU-Värmland (fantastiska vänner!) hade bestämt sig för att komma och stötta Fredrik. Vi visste också att några andra (stockholmsdistrikten) hade uppmanat sina medlemmar att gå dit. När vi kom fram möttes vi av säkert ett 20-tal SSUare vi inte kände, en hade på sig en "Rör inte min kompis-tröja". Jag får gåshud när jag skriver det för jag minns känslan så starkt. Känslan av att i det här hemska (min bror utsattes för flera misshandlar under tiden eftersom att han vägrade dra tillbaka sin anmälan)så fanns där människor som tyckte att vi hade rätt. Som ville visa nazisterna (På tingsrättsförhandlingen var där säkert 10 nazister) att vi vägrade backa. Det var så himla stort. Återigen var vi inte själva.

Nu när jag tänker på terrorattacken mot AUF och det hemska som hände där så vill jag göra något. Jag inser att det enda jag kan göra är att stötta mina kamrater. Alla mina kamrater. SSUarna som fortsätter vara aktiva och AUFarna genom att skriva i någon av böckerna/kondoleansbreven som ska skickas till AUF. Och jag inser att det räcker. Eller det är ganska mycket. Att visa att vi står tillsammans i det här.

Det känns fint att få besöka SSUarnas kongress nästa vecka. Att få visa att jag inte tänker låta mig skrämmas, krama om delegationen och umgås med de människorna som liksom jag är beredda att offra ganska mycket i kampen för ett antirasistiskt mångfaldssamhälle. Mmm det är fint.