En sak till så här på morgonkvisten innan jag kommer igång med plugget. Om det finns någonting som jag skulle få slå in i huvudet på kommande generationer barn och ungdomar så är det på riktigt: börja aldrig använda nikotin! Jag vet att tidigare generationer försökte säga det till mig utan att jag lyssnade, så jag förstår att det är ganska fruktlöst, i alla fall för de barn och ungdomar som inte mår så bra själsligt. Men att sluta med nikotin är en bitch! Jag har varit fri i två år i oktober (!), trots det får jag fortfarande abstinens. Oftast kortvarigt och jag kan ta attackerna nu, men jag kommer på mig själv med att vara toksugen på snus, det suger i hela läppen så där som bara en prilla kan bota. Jag har ändå varit beroende av värre substanser, men den abstinensen är inte alls lika vidrig som nikotinet, just för att nikotinet inte känns lika farligt. Det gör att det nog är värst. Jag gick upp 16 kg på 1,5 år efter att jag slutade, och de kilona är mycket svårare att bli av med än de kilon jag gick ner när jag rökte och/eller snusade. Då var det inte alls lika svårt att gå ner i vikt för när jag blev sötsugen kunde jag röka eller ta en snus och då gick sötsuget över. Nu har jag inget att använda, vilket är positivt för jag vill inte vara beroende, men det gör att det är mycket mycket mycket svårare. Ibland tror jag att jag är sötsugen, men sen när jag känner efter så är det nikotin jag vill ha, min kropp har liksom vant sig vid att jag maskerar nikotinsuget med att äta. Sjukt va?

Jag är oerhört tacksam och glad över att vara fri från nikotinet, det är något av det största och finaste jag har gjort för mig själv. Det ångrar jag inte en sekund. Och det är värt varje kilo också, tro det eller ej. Däremot blir jag ledsen ibland när jag ser vilken fälla jag har satt mig själv i, eller hamnat i, hur man nu väljer att se det. Det kommer jag att berätta för mina barn och gudbarn så ofta jag kan. För de är, liksom jag, värda bättre.