Efter knappt en vecka på socialkontor ekonomi inser jag hur jag tidigare har förminskat arbetet med ekonomiskt bistånd. Hur hela "branschen" gör det. I skolan får vi ingen insikt i det arbetet mer än att vi lär oss att det är stressigt och man hinner inte med att bedriva särskilt mycket socialt arbete. Att man "bara" blir myndighetsperson. Det stämmer inte med verkligheten. Inte alls. I alla fall inte där jag är. De har mycket att göra (för mycket tycker jag ur ett politiskt och medborgerligt perspektiv) men de gör hela tiden svåra individuella bedömningar. Arbetar hela tiden med funderingar som vilket av alternativen kommer att hjälpa den här personen att bli självförsörjande. De är så himla himla duktiga. Jag är glad att jag vågade välja det som jag trodde var allra tråkigast, för efter bara en veckan inser jag hur trångsynt jag har varit.

Jag inser också hur komplext arbetet som socialsekreterare är. Socialsekreterare är en socialarbetare med myndighetsutövning. Man ska alltså både verka tillsammans med klienten för en förändring och samtidigt vara en myndighetsperson. Både allierad och eventuell ge avslag på biståndsansökan. Jag vet att när jag var i förvaltningsrätten under min förra praktik reagerade jag på att den som var mest engagerad i klienten inte var advokaten, utan socialsekreteraren. Trots att den officiellt i den rättsliga processen var motpart. Det är knepigt. Att omhänderta en person man ömmar för och vill att det ska gå väl för.

De är otroligt duktiga. Jag är både rädd för och peppad inför att bli färdig (och få ett jobb) för att det är komplext och svårt, samtidigt som det är en utmaning jag vill anta, för jag vill lära mig jobbet, jag vill bli duktig på att kombinera rollerna!