En efterlängtad hemmakväll. Jag kom "hem" (jag är ju fortfarande på Pettersberg) runt 17-tiden efter träning. Jag hade tankar på att låta bli att träna för att jag vill vara hemma och ha det lugnt och skönt. Men som alltid så är det värt tiden där. För när jag kommer hem efter träning så mår jag så mycket bättre. Och tre timmar i total frid är skönare än fyra timmar med lite halvdåligt samvete för att jag inte tränade.

Nu är min plan att krypa ner i sängen till Rapport 19.30 och sedan stanna där över Robinson. Vilken lyxkväll va?

Jag måste bara skriva en superrolig och skitlöjlig grej. När jag kom in på gymmet såg jag ett bekant ansikte på en crosstrainer, jag kunde inte placera honom men jag blev alldeles till mig, generad och löjlig och kunde inte sluta le. Jag vågade inte köra crosstrainer för att jag vågade inte vara så nära. Hela tiden var jag medveten om vart han var och när jag såg honom började jag fnittra för mig själv igen. Eftersom att jag inte visste vem det var kändes det ju bara skitlöjligt.. Nu hemma i soffan slog det mig att det var en kille som jag under en period i högstadiet hade en förälskelse i. Fast jag tror inte jag uttalade det ens för mig själv (han hörde inte till de coola killarna som jag ville bli ihop med), jag kom på det nu bara för att jag kände igen känslan jag fick nu med den jag hade då. Det var bara så himla kul att jag nu, vid 27 års ålder reagerade precis som när jag var 15. Ganska mysigt faktiskt.