- Ja och så på lördag skulle jag till e-tuna men jag ska försöka få någon annan att ta det. - Nu gör du ju så där igen
- Va, vaddå? - Ja men tackar ja till saker som du sen får hoppa av för att du inte orkar
- Hm, ja just det..

Så kan det låta när bästis och jag pratar. Jag är den som lovar saker jag inte förmår hålla. När jag tänker på det så vet jag att det är så, jag vet att jag har jättesvårt att uttala ordet nej. På sms går det lättare. Jag vet också att jag verkligen vill saker, med hela hjärtat ibland, men att det ändå inte räcker.

Min pappa var sån. Han lovade oss saker som han ville göra, och sen blev det inte av. Jag tror att det handlade om att han gick omkring med ett ständigt dåligt samvete för att han inte hade råd att ge oss allt han ville. Resor, kläder, och sånt som var viktigt när vi växte upp. Värst var det när pappa flyttade till USA, han skrev långa brev med löften som han ville göra. Jag skulle få gå på en Oprah Winfrey-inspelning och handla massor med kläder inne i Chicago. När jag kom dit insåg jag att även detta var ett av pappas luftslott. Det blev inga kläder, och inget Oprah. Vilket hade varit helt okej, om han inte lovat innan.

Jag inser ibland att jag också går runt med ett dåligt samvete, att jag vill finnas till mer än jag förmår. Nu när jag skriver det inser jag också hur osant det är. För jag finns till, för massor av människor och på många sätt. Jag har ingenting att ha dåligt samvete för.

Utom möjligtvis för att andra får lida för att jag har svårt att säga nej. Eftersom att jag då hoppar av i sista stund. Då är det bättre att inse att jag inte kan finnas till för alla jämt och tacka nej i god tid.

Det finns inte många människor som i alla lägen får spegla mig.. I nästan alla lägen i alla fall. Det är nog egentligen bara Camilla och Anneli. Mamma också, men där har jag mer prestige av någon anledning.. Det är skönt att bli speglad när jag kan känna igen det de ser. Tack bästis!