Om den verkliga utmaningen

En artikel i Sydsvenskan idag sätter verkligen fingret på en av Socialdemokratins allra största utmaningar.

Jag skulle vilja skriva allt jag känner och tänker, men här begränsas jag av min förmåga att formulera mina tankar till skrivna ord. Jag har inte orden. Jag ska i alla fall göra ett försök.

I ett samhälle där klyftorna ökar, ökar också rasismen. När fler får mindre minskar viljan att dela med sig. Det här är inte bara ett problem som har uppstått under alliansregeringen. Vi socialdemokrater är medskyldiga. Till att klyftorna har ökat och till att rasismen har ökat.

Att det är just byggjobbare som vill diskutera invandring är inte konstigt. Jag kan också tänka mig att sådana åsikter är vanligare bland exempelvis undersköterskor och vårdbiträden än hos sjuksköterskor. För att det är arbetarklassen som blir utan. När klyftorna ökar är det arbetarklassen som får mindre.

Det är enkelt och rätt vanligt förekommande att vi viftar bort rasism med ett klassförakt. Jag har själv gjort det. "Obildade rednecks" är inte en helt vanlig stereotyp bild av rasisten. Jag kan känna igen det hos män i min uppväxt. Är det egentligen konstigt? Kan vi verkligen begära att människor som knappt har ekonomi att klara sin egen försörjning, ska vilja dela med sig av den totala kakan?

Att vara akademiker, kanske välavlönad och besitta en ekonomisk och social trygghet innebär förstås att risken att bli personligt "drabbad" av invandring är mindre. Då kan man kanske lättare ta till sig den värderingsinriktade argumentationen om att ett land vars befolkning är av en rik mångfald på alla sätt mår bättre.

Den andra delen av problemet är att socioekonomisk utsatthet är den största riskfaktorn för att hamna i kriminalitet. Som Sverige ser ut idag får en stor del av de som kommer hit aldrig ett arbete. Deras barn växer upp i ett utanförskap och en del av dem (observera, en del av dem) hamnar i kriminalitet.

Det här ser byggjobbarna och undersköterskorna. För de bor på samma bostadsområde och har barnen i samma skolor. Den högljudda kaxiga invandrarkillen som bråkar är mer iögonfallande än den skötsamma invandrarkillen som alltid hjälper de som behöver hjälp. Vi har kanske inte ens reflekterat över att den senare också har invandrarbakgrund. Han är ju som vi.

Jag tror alltså att så länge klyftorna fortsätter att öka kommer också rasismen att öka. Det är ingen slump att en del traditionella (S)-väljare vänder sig mot (SD). Det är arbetarklassen som hotas av att dela på kakan.

Nu skulle man kunna tro att min lösning är att ta emot färre invandrare. Jag tänker tvärtom. Jag tror på ett öppet, välkomnande samhälle. Jag tror att vi blir rikare på så många plan om vi har en bred mångfald i populationen. Jag tror också på att hjälpa dem som behöver. Det är gammalmodigt jag vet, men ändock.

Men jag tror också på att vi behöver bedriva en politik som bekämpar klassklyftor. Som tror på politikens möjlighet att fördela samhällets resurser mer jämlikt. För det verkliga antirasistiska arbetet är att lyfta de ekonomiskt mest utsatta grupperna.

Socialdemokratin har, förutom detta, ännu en verkligt stor utmaning. Det är att våga stå emot en högerpopulistisk retorik. Håkan Juholt har inte övertygat på det området. Vi måste med kraft bekämpa varje liten yttring om att förändra vår politik för att locka tillbaka (SD)-väljare. Det enda sättet vi kan göra det på är att på allvar visa att vi har en politik för jobb, utbildning och minskade klyftor.

Om vi också börjar prata om att minska invandring, införa olika rättigheter beroende på vart ifrån man kommer eller vilken religion man har bidrar vi bara till ett kallare samhälle med mer rasism och mer utanförskap.

Om det här måste vi våga prata. Vi måste våga diskutera vad som händer med oss i ett samhälle med större klyftor, och vad som händer med oss om vi köper SD:s retorik. För dit vill ingen av oss. Det är jag övertygad om.