När livet går sönder

Jag har precis tittat på lördagens "Så mycket bättre". Precis som i sitt sommarprogram berättade Jason Diakite om när han förlorade en av sina bästa vänner. Om när hans liv gick sönder.

Mitt gick sönder 3 mars 2004. När jag fick ett telefonsamtal av min farmor som berättade att min pappa var död.

Mitt liv, mitt hjärta, min själ gick sönder. Jag trodde att min kropp rent fysiskt skulle gå itu av smärtan. Jag har varit med om en del skit i mitt liv. Men ingenting värre än detta. Inte före och inte efter. Den avgrundsdjupa smärtan.

Jag tar min egen panikångest vilken dag som helst före den smärtan.

Jag hade aldrig ringt min pappa på hans dåvarande telefonnummer, vi hade inte kontakt under de åren. Trots det hade jag memorerat hans nummer. När jag såg det på mobilen frös min kropp till is men hjärtat blev varmt. Jag blev rädd men glad över att pappa ringde mig. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig beskedet jag skulle få. Trots att jag ibland tänkt tanken att han kanske skulle hinna dö innan vi blev sams.

I den stunden försvann allt. Det spelade ingen roll att vi hade gått omvägar i två år när vi såg varandra. Det spelade inte längre någon roll att vi hade bråkat. Min pappa, min älskade pappa var död.

Helt plötsligt skulle jag leva ett liv där han inte fanns. Leva i en värld utan pappa. Det var den värsta känslan av ensamhet jag upplevt. Jag kände mig som en zoombie i några dagar. Jag tyckte att det var konstigt att världen snurrade, att människor jobbade, skrattade, levde. När min pappa var död.

Jag trodde att jag skulle dö. Jag vaknade på nätterna och fattade inte att jag levde. Hur kunde jag överleva med den smärtan i kroppen?

Det konstiga är att det går. På något sätt går det att leva vidare. Utan de vi älskar. Utan de som har varit så viktiga för oss. Det går till och med att älska, skratta och hitta lyckan igen. Världen är fattigare utan pappa. Men den är fortfarande vacker.

Ibland öppnar jag dörren till mitt rum i hjärtat där jag bär sorgen. Som nu. Då får smärtan komma fram. För i smärtan bor också kärleken till pappa. Den vill jag vara i ibland.

Jag funderade idag på vart pappa och jag hade varit idag om han levat. Det är förstås en omöjlig fråga att svara på. Jag vet inte om jag hade haft modet att lyfta telefonluren och talat om för honom att jag älskar honom. Jag vet inte om han hade haft modet att släppa in mig som vuxen, nykter. Det hade varit fint att få testa.

Jag har ingen slutkläm, inga sista ord. Min pappa fattas mig.