Jag tänker ägna det här inlägget åt några väldigt speciella personer. Mina kära arbetskamrater inom äldreomsorgen (jag vill inte skriva ut namnet på boendet). Jag vet att i alla fall en läser detta. (Kul att se dig idag Lotta!)

Jag har troligtvis gjort mina sista timmar i huset. I sommar kommer jag göra annat och förhoppningsvis innebär det att jag får jobba extra där jag varit i sommar. Men de här tre åren har varit utvecklande, spännande, frustrerande, ibland outhärdliga och också himla roliga. Ni har lärt mig vårdyrket. När jag började i juni 2008 hade jag aldrig sett en naken "gamling". Jag hade aldrig klätt på och borstat tänderna på en annan person och kunde knappt koka potatis. Tack vare er och ert tålamod har jag fått lära mig ert yrke. Jag är så imponerad av er, ni sliter ibland för nästan inga pengar och i en dålig arbetsmiljö. I ett klimat där er fulla potential inte tas tillvara och med ganska få möjligheter till kompetensutveckling. Ni vårdar med öm hand och osjälviskhet. Ni går oftast ensamma, stressar och sliter på förmiddagarna för att eventuellt bli utskälld på eftermiddagen. Ni jobbar delade turer på helger och jobbar extra till och med under semestern i vissa fall. Det ni gör är otroligt viktigt! Jag vet att man sällan tänker på det när man skurar köksgolvet efter en lång dag på påskaftons kväll, men ni är en av de viktigaste yrkesgrupperna i det här landet!

De här erfarenheterna som jag fått under de här åren tar jag med mig vidare i livet och i min profession. Jag kommer alltid att göra det jag kan för att villkoren inom äldrevården ska bli bättre, för att er yrkeskunskap ska värderas högre och för att ni ska bli betalda utifrån det viktiga jobb ni gör. Jag kommer att sakna er. Tack!