Fikadiskussionen i morse handlade en hel del om kärlek, och mina tankar kring det ämnet har snurrat ett tag, jag kanske är helt ute och cyklar, men jag tror att kärleken kommer. Med det menar jag att när man (jag hatar ordet man men nu pratar jag i allmänna ordalag) blir kär så blir man det. Det spelar ingen roll hur många man dejtar om det inte finns en grund för förälskelse så blir det ingen kärlek..... Jag har ingen lust att dejta olika personer bara för att se om det kan bli något, då är jag hellre utan. Jag använder ofta mina vänner som exempel och av de relationer jag har i min omgivning så är det ingen som har blivit förälskade på det sättet, alltså en dejt i raden. Det har bara hänt, man har träffats av en slump eller i något annat sammanhang och sedan har det blivit en förälskelse som senare har vuxit till kärlek... Så vill jag ha det, jag vill bli så förälskad att jag inte kan äta, sova, eller göra någonting, när det känns som ett tivoli i hela magen... Så vill jag ha det. En kvinna som jag lyssnade på sa en gång att hon var trött på att kyssa grodor, så nu väntade hon på prinsen. Lite så är det för mig, jag letar inte efter prinsen. Dyker det upp någon som jag får ett intresse av så är det bra... Hänger ni med?
/J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar