Var på väg till affären för att köpa lunch när jag började känna att jag var ledsen. Funderade inte så himla mycket över det men sen slog det mig att det var på juldagen 2003 som jag träffade min pappa sista gången innan han dog i mars 2004. Sorgen kom kraftigt. Jag vet att jag stängde in mig på en toalett ett år för att gråta, därför att jag inte vågade visa att jag var ledsen. I år hade jag glömt bort det, skumt. Men det är skitsamma. Pappa och jag sågs, kramades och umgicks för sista gången idag för fem år sedan. Jag älskar pappa och saknar honom.
Jag funderar ibland på om jag är "klar" med sorgen, men nu har jag istället börjat fundera på om det verkligen är meningen att man ska bli klar med att sörja någon som man älskar? Jag vet inte, men det gör mig ingenting att jag sörjer de här dagarna som är extra speciella, det gör på något sätt att pappa blir lite levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar