onsdag 30 november 2011
tisdag 29 november 2011
Skönhet
Just det. När demonstrationerna brakade loss som värst i Egypten och det blev som mest våldsamt på Tahirtorget, samlades de kristna egyptierna i en stor ring runt de muslimska när de skulle be.
Det finns skönhet också.
Det finns skönhet också.
Och beslutsvånda
Idag valde jag mellan att gå på sossemöte eller ett sånt där annat möte jag går på. Det andra mötet vann ikväll. Rätt beslut men när jag kom hem kände jag att nog gärna varit på sossemötet också. Det är, om inte annat, för väl att det finns lust till engagemang.
Jag mår ganska bra. Det är trevligt.
Jag mår ganska bra. Det är trevligt.
måndag 28 november 2011
Carema
Jag har inte vetat hur jag ska förhålla mig på bloggen till en sak, så jag har valt att avvakta. Nu är det offentliga uppgifter tror jag så nu kan jag lika gärna skriva om det här.
Jag har haft möte med äldrenämndens ordförande i Västerås och två tjänstemän på sociala nämndernas stab för att lämna klagomål angående min tidigare arbetsplats.
Att göra det har verkligen inte varit ett enkelt beslut. Att skriva om det är inte heller enkelt. Jag har jobbat där i tre år. Där har jag lärt mig vad demensvård är. Fantastiska arbetskamrater har tagit mig under sina vingar och lärt mig sitt yrke. Jag är så himla tacksam för den erfarenheten och jag tycker så himla mycket om många som jobbar där, så av rädsla för att de ska känna sig angripna var beslutet svårt att ta.
Dock valde jag att lita på min magkänsla och min rättspatos. Egentligen hade jag redan väntat för länge. Men när skandaler inom Carema rullades upp som värst i media rann droppen över. Jag var tvungen att berätta att vissa saker som det skrivs om i media, har även jag upplevt här. Inte allt. Men en del.
Det jag har berättat om är:
Att det tre timmar per natt på boendet är en ensam personal på 18 boenden och tre våningar.
Att om "springturen" blir sjuk får vi i perioder helst inte ringa in vikarie, vilket innebär att vi ska hjälpas åt mellan våningarna och då lämna en våning (med sex dementa) utan personal för en stund.
Att det inte tas in extra personal när det flyttar in nya boenden med speciella behov.
Att jag när jag gjorde en rapport enligt lex Sara fick höra att jag var känslig och inte passade att arbeta med dementa. Att jag inte kunde ta deras ord på allvar.
Att enhetschefen inte uppmuntrar (snarare motarbetar) fackligt engagemang.
Att vi för länge sedan inte skulle få byta blöjor efter egen bedömning utan fick ett maxantal per dygn på grund av den ekonomiska situationen boendet befann sig i.
Jag har också berättat att på grund av den fantastiska personalens engagemang drabbar inte det ovan beskrivna de äldre. Det pågår absolut ingen vanvård på boendet. Dock tror jag att de boende skulle få det bättre om personalen fick bli fler så att man hann göra mer.
Jag har också berättat att det har hänt mycket under tiden som jag jobbat där som varit positivt, man har infört en tjänst vars jobb är att aktivera de äldre, det är ett steg i rätt riktning. Jag berättade också om att maten är bra, och att de äldre får vara med och bestämma vad de vill äta i den mån de kan.
Det var väl det tror jag.
Jag har haft möte med äldrenämndens ordförande i Västerås och två tjänstemän på sociala nämndernas stab för att lämna klagomål angående min tidigare arbetsplats.
Att göra det har verkligen inte varit ett enkelt beslut. Att skriva om det är inte heller enkelt. Jag har jobbat där i tre år. Där har jag lärt mig vad demensvård är. Fantastiska arbetskamrater har tagit mig under sina vingar och lärt mig sitt yrke. Jag är så himla tacksam för den erfarenheten och jag tycker så himla mycket om många som jobbar där, så av rädsla för att de ska känna sig angripna var beslutet svårt att ta.
Dock valde jag att lita på min magkänsla och min rättspatos. Egentligen hade jag redan väntat för länge. Men när skandaler inom Carema rullades upp som värst i media rann droppen över. Jag var tvungen att berätta att vissa saker som det skrivs om i media, har även jag upplevt här. Inte allt. Men en del.
Det jag har berättat om är:
Att det tre timmar per natt på boendet är en ensam personal på 18 boenden och tre våningar.
Att om "springturen" blir sjuk får vi i perioder helst inte ringa in vikarie, vilket innebär att vi ska hjälpas åt mellan våningarna och då lämna en våning (med sex dementa) utan personal för en stund.
Att det inte tas in extra personal när det flyttar in nya boenden med speciella behov.
Att jag när jag gjorde en rapport enligt lex Sara fick höra att jag var känslig och inte passade att arbeta med dementa. Att jag inte kunde ta deras ord på allvar.
Att enhetschefen inte uppmuntrar (snarare motarbetar) fackligt engagemang.
Att vi för länge sedan inte skulle få byta blöjor efter egen bedömning utan fick ett maxantal per dygn på grund av den ekonomiska situationen boendet befann sig i.
Jag har också berättat att på grund av den fantastiska personalens engagemang drabbar inte det ovan beskrivna de äldre. Det pågår absolut ingen vanvård på boendet. Dock tror jag att de boende skulle få det bättre om personalen fick bli fler så att man hann göra mer.
Jag har också berättat att det har hänt mycket under tiden som jag jobbat där som varit positivt, man har infört en tjänst vars jobb är att aktivera de äldre, det är ett steg i rätt riktning. Jag berättade också om att maten är bra, och att de äldre får vara med och bestämma vad de vill äta i den mån de kan.
Det var väl det tror jag.
Om bidragslinje
Det är dags att en gång för alla göra upp med Moderaternas retorik om att Socialdemokraterna skulle vara för en bidragslinje. Apropå Calles kommentar under ett tidigare inlägg.
Det unika med svensk välfärd har varit den höga grad av fördelningspolitiska instrument som funnits. Fördelningspolitik innebär att vi betalar skatt, som sedan fördelas så att de som har minst får lite mer. Det kan ske i form av olika bidrag såsom bostadsbidrag och barnbidrag.
Skatten användes också för att finansiera sådant vi alla behöver, som skola vård och omsorg. Vi i (S) tror att det finns ett värde i att vi gemensamt finansierar de verksamheterna som vi alla har ett behov av. Alternativet är att göra som i exempelvis USA, man får betala vården själv. Det vanligaste då är att man har en privat försäkring, ju dyrare försäkring desto mer vård. Det är inte en modell jag vill ha.
För några veckor sedan fick jag ta del av siffror som förvånade mig. Om Sverige inte hade haft fördelningspolitiska instrument för att styra resurserna hade vi haft lika stora ekonomiska klyftor som många andra länder i Europa.
Det säger något om min svenska självbild, men jag trodde inte det. Det är tydligt att jämlikhet inte är av Gud givet. Om vi inte vill ha ekonomiska klyftor måste vi skapa en politik för det.
Jag tror egentligen att det finns ett stort stöd för den här politiken i Sverige. Men Moderaterna har genom sin retorik fått det att låta som att (S)-politik innebär att människor inte arbetar. Det är förstås galet.
Fördelningspolitik bygger på att människor jobbar! Människor måste jobba och betala skatt om vårt system ska fungera. Dock är det ibland en självklarhet för oss, och kanske glömmer vi att berätta att det är en grundbult i vår politik.
Det unika med svensk välfärd har varit den höga grad av fördelningspolitiska instrument som funnits. Fördelningspolitik innebär att vi betalar skatt, som sedan fördelas så att de som har minst får lite mer. Det kan ske i form av olika bidrag såsom bostadsbidrag och barnbidrag.
Skatten användes också för att finansiera sådant vi alla behöver, som skola vård och omsorg. Vi i (S) tror att det finns ett värde i att vi gemensamt finansierar de verksamheterna som vi alla har ett behov av. Alternativet är att göra som i exempelvis USA, man får betala vården själv. Det vanligaste då är att man har en privat försäkring, ju dyrare försäkring desto mer vård. Det är inte en modell jag vill ha.
För några veckor sedan fick jag ta del av siffror som förvånade mig. Om Sverige inte hade haft fördelningspolitiska instrument för att styra resurserna hade vi haft lika stora ekonomiska klyftor som många andra länder i Europa.
Det säger något om min svenska självbild, men jag trodde inte det. Det är tydligt att jämlikhet inte är av Gud givet. Om vi inte vill ha ekonomiska klyftor måste vi skapa en politik för det.
Jag tror egentligen att det finns ett stort stöd för den här politiken i Sverige. Men Moderaterna har genom sin retorik fått det att låta som att (S)-politik innebär att människor inte arbetar. Det är förstås galet.
Fördelningspolitik bygger på att människor jobbar! Människor måste jobba och betala skatt om vårt system ska fungera. Dock är det ibland en självklarhet för oss, och kanske glömmer vi att berätta att det är en grundbult i vår politik.
söndag 27 november 2011
Ånger
Nu fick jag lite ont i magen för att jag i förra inlägget utmålade arbetarklassen som rasistisk. Det är förstås inte alls verkligheten.
Jag tror dock att det kan finnas ett samband. Det var mest det jag ville säga. Det finns massor av antirasistiska människor utan högre utbildning. Förstås.
Jag tror dock att det kan finnas ett samband. Det var mest det jag ville säga. Det finns massor av antirasistiska människor utan högre utbildning. Förstås.
Om den verkliga utmaningen
En artikel i Sydsvenskan idag sätter verkligen fingret på en av Socialdemokratins allra största utmaningar.
Jag skulle vilja skriva allt jag känner och tänker, men här begränsas jag av min förmåga att formulera mina tankar till skrivna ord. Jag har inte orden. Jag ska i alla fall göra ett försök.
I ett samhälle där klyftorna ökar, ökar också rasismen. När fler får mindre minskar viljan att dela med sig. Det här är inte bara ett problem som har uppstått under alliansregeringen. Vi socialdemokrater är medskyldiga. Till att klyftorna har ökat och till att rasismen har ökat.
Att det är just byggjobbare som vill diskutera invandring är inte konstigt. Jag kan också tänka mig att sådana åsikter är vanligare bland exempelvis undersköterskor och vårdbiträden än hos sjuksköterskor. För att det är arbetarklassen som blir utan. När klyftorna ökar är det arbetarklassen som får mindre.
Det är enkelt och rätt vanligt förekommande att vi viftar bort rasism med ett klassförakt. Jag har själv gjort det. "Obildade rednecks" är inte en helt vanlig stereotyp bild av rasisten. Jag kan känna igen det hos män i min uppväxt. Är det egentligen konstigt? Kan vi verkligen begära att människor som knappt har ekonomi att klara sin egen försörjning, ska vilja dela med sig av den totala kakan?
Att vara akademiker, kanske välavlönad och besitta en ekonomisk och social trygghet innebär förstås att risken att bli personligt "drabbad" av invandring är mindre. Då kan man kanske lättare ta till sig den värderingsinriktade argumentationen om att ett land vars befolkning är av en rik mångfald på alla sätt mår bättre.
Den andra delen av problemet är att socioekonomisk utsatthet är den största riskfaktorn för att hamna i kriminalitet. Som Sverige ser ut idag får en stor del av de som kommer hit aldrig ett arbete. Deras barn växer upp i ett utanförskap och en del av dem (observera, en del av dem) hamnar i kriminalitet.
Det här ser byggjobbarna och undersköterskorna. För de bor på samma bostadsområde och har barnen i samma skolor. Den högljudda kaxiga invandrarkillen som bråkar är mer iögonfallande än den skötsamma invandrarkillen som alltid hjälper de som behöver hjälp. Vi har kanske inte ens reflekterat över att den senare också har invandrarbakgrund. Han är ju som vi.
Jag tror alltså att så länge klyftorna fortsätter att öka kommer också rasismen att öka. Det är ingen slump att en del traditionella (S)-väljare vänder sig mot (SD). Det är arbetarklassen som hotas av att dela på kakan.
Nu skulle man kunna tro att min lösning är att ta emot färre invandrare. Jag tänker tvärtom. Jag tror på ett öppet, välkomnande samhälle. Jag tror att vi blir rikare på så många plan om vi har en bred mångfald i populationen. Jag tror också på att hjälpa dem som behöver. Det är gammalmodigt jag vet, men ändock.
Men jag tror också på att vi behöver bedriva en politik som bekämpar klassklyftor. Som tror på politikens möjlighet att fördela samhällets resurser mer jämlikt. För det verkliga antirasistiska arbetet är att lyfta de ekonomiskt mest utsatta grupperna.
Socialdemokratin har, förutom detta, ännu en verkligt stor utmaning. Det är att våga stå emot en högerpopulistisk retorik. Håkan Juholt har inte övertygat på det området. Vi måste med kraft bekämpa varje liten yttring om att förändra vår politik för att locka tillbaka (SD)-väljare. Det enda sättet vi kan göra det på är att på allvar visa att vi har en politik för jobb, utbildning och minskade klyftor.
Om vi också börjar prata om att minska invandring, införa olika rättigheter beroende på vart ifrån man kommer eller vilken religion man har bidrar vi bara till ett kallare samhälle med mer rasism och mer utanförskap.
Om det här måste vi våga prata. Vi måste våga diskutera vad som händer med oss i ett samhälle med större klyftor, och vad som händer med oss om vi köper SD:s retorik. För dit vill ingen av oss. Det är jag övertygad om.
Jag skulle vilja skriva allt jag känner och tänker, men här begränsas jag av min förmåga att formulera mina tankar till skrivna ord. Jag har inte orden. Jag ska i alla fall göra ett försök.
I ett samhälle där klyftorna ökar, ökar också rasismen. När fler får mindre minskar viljan att dela med sig. Det här är inte bara ett problem som har uppstått under alliansregeringen. Vi socialdemokrater är medskyldiga. Till att klyftorna har ökat och till att rasismen har ökat.
Att det är just byggjobbare som vill diskutera invandring är inte konstigt. Jag kan också tänka mig att sådana åsikter är vanligare bland exempelvis undersköterskor och vårdbiträden än hos sjuksköterskor. För att det är arbetarklassen som blir utan. När klyftorna ökar är det arbetarklassen som får mindre.
Det är enkelt och rätt vanligt förekommande att vi viftar bort rasism med ett klassförakt. Jag har själv gjort det. "Obildade rednecks" är inte en helt vanlig stereotyp bild av rasisten. Jag kan känna igen det hos män i min uppväxt. Är det egentligen konstigt? Kan vi verkligen begära att människor som knappt har ekonomi att klara sin egen försörjning, ska vilja dela med sig av den totala kakan?
Att vara akademiker, kanske välavlönad och besitta en ekonomisk och social trygghet innebär förstås att risken att bli personligt "drabbad" av invandring är mindre. Då kan man kanske lättare ta till sig den värderingsinriktade argumentationen om att ett land vars befolkning är av en rik mångfald på alla sätt mår bättre.
Den andra delen av problemet är att socioekonomisk utsatthet är den största riskfaktorn för att hamna i kriminalitet. Som Sverige ser ut idag får en stor del av de som kommer hit aldrig ett arbete. Deras barn växer upp i ett utanförskap och en del av dem (observera, en del av dem) hamnar i kriminalitet.
Det här ser byggjobbarna och undersköterskorna. För de bor på samma bostadsområde och har barnen i samma skolor. Den högljudda kaxiga invandrarkillen som bråkar är mer iögonfallande än den skötsamma invandrarkillen som alltid hjälper de som behöver hjälp. Vi har kanske inte ens reflekterat över att den senare också har invandrarbakgrund. Han är ju som vi.
Jag tror alltså att så länge klyftorna fortsätter att öka kommer också rasismen att öka. Det är ingen slump att en del traditionella (S)-väljare vänder sig mot (SD). Det är arbetarklassen som hotas av att dela på kakan.
Nu skulle man kunna tro att min lösning är att ta emot färre invandrare. Jag tänker tvärtom. Jag tror på ett öppet, välkomnande samhälle. Jag tror att vi blir rikare på så många plan om vi har en bred mångfald i populationen. Jag tror också på att hjälpa dem som behöver. Det är gammalmodigt jag vet, men ändock.
Men jag tror också på att vi behöver bedriva en politik som bekämpar klassklyftor. Som tror på politikens möjlighet att fördela samhällets resurser mer jämlikt. För det verkliga antirasistiska arbetet är att lyfta de ekonomiskt mest utsatta grupperna.
Socialdemokratin har, förutom detta, ännu en verkligt stor utmaning. Det är att våga stå emot en högerpopulistisk retorik. Håkan Juholt har inte övertygat på det området. Vi måste med kraft bekämpa varje liten yttring om att förändra vår politik för att locka tillbaka (SD)-väljare. Det enda sättet vi kan göra det på är att på allvar visa att vi har en politik för jobb, utbildning och minskade klyftor.
Om vi också börjar prata om att minska invandring, införa olika rättigheter beroende på vart ifrån man kommer eller vilken religion man har bidrar vi bara till ett kallare samhälle med mer rasism och mer utanförskap.
Om det här måste vi våga prata. Vi måste våga diskutera vad som händer med oss i ett samhälle med större klyftor, och vad som händer med oss om vi köper SD:s retorik. För dit vill ingen av oss. Det är jag övertygad om.
lördag 26 november 2011
Om hur vi legitimerar rasism
Jag startar morgonen med twitter och SD:s landsdagar på SVT Forum. På twitter rasar debatten om vad som är svenskt. "SD har inte rätt att lägga beslag på svenskhet". Jag förstår tanken, jag har haft den också. Jag har sagt det till diverse rasister också, "vem är du, att tala om för mig vad svenskhet är"? "Svenskhet är min farfar som flyttade hit från Italien för att jobba åt ABB". "Svenskhet är öppenhet och välkomnande inte intolerans och stängda gränser".
Problemen med den här typen av resonemang är två. Det ena är att man omedvetet lyfter fram svenskhet som något överlägset andra etniciteter. Det andra mer allvarliga är att vi cementerar en uppdelning av oss människor i olika etniciteter. För vad är egentligen en etnicitet?
Vad etnicitet är verkar vara väldigt olika beroende på tillhörighet. I vissa fall handlar det om vilket land man kommer ifrån, exemeplvis svensk. I andra fall verkar det handla om en folkgrupp som kan härstamma från flera olika länder exempelvis kurd och syrian.
För mig är det tydligt att det är genom att dela in oss i olika etniciteter som vi legitimerar rasism. För det är när vi delar in oss i olika etniciteter (liksom några en gång gjorde i raser) som vi legitimerar vi och dem. Det är genom att acceptera uppdelningen som vi legitimerar rasism.
Med det här perspektivet är inte bara SD problemet, utan även vi andra som går på SD:s retorik om att det går att definiera vad "svenskhet" är.
Problemen med den här typen av resonemang är två. Det ena är att man omedvetet lyfter fram svenskhet som något överlägset andra etniciteter. Det andra mer allvarliga är att vi cementerar en uppdelning av oss människor i olika etniciteter. För vad är egentligen en etnicitet?
Vad etnicitet är verkar vara väldigt olika beroende på tillhörighet. I vissa fall handlar det om vilket land man kommer ifrån, exemeplvis svensk. I andra fall verkar det handla om en folkgrupp som kan härstamma från flera olika länder exempelvis kurd och syrian.
För mig är det tydligt att det är genom att dela in oss i olika etniciteter som vi legitimerar rasism. För det är när vi delar in oss i olika etniciteter (liksom några en gång gjorde i raser) som vi legitimerar vi och dem. Det är genom att acceptera uppdelningen som vi legitimerar rasism.
Med det här perspektivet är inte bara SD problemet, utan även vi andra som går på SD:s retorik om att det går att definiera vad "svenskhet" är.
fredag 25 november 2011
Om kvinnorjourskvinnor!
Kvinnojourskvinnorna runt om i landet får på tok för lite uppmärksamhet och cred. Kvinnojourerna är pionjärer i arbetet med våldsutsatta kvinnor, de är ofta bättre än professionella, utbildade människor. Det är tack vare deras engagemang (många av dem arbetar idéelt) som debatten om mäns våld mot kvinnor ens existerar.
Jag vet att ni sliter, många gånger i motvind och med alldeles för lite pengar till verksamheten, och jag tänkte att det var dags att skriva ut det.
Ni är verkliga hjältar!
Jag vet att ni sliter, många gånger i motvind och med alldeles för lite pengar till verksamheten, och jag tänkte att det var dags att skriva ut det.
Ni är verkliga hjältar!
Om engagemang
Jag är en otroligt engagerad person. Jag vet inte vart ifrån det kommer eller ens när det startade. Jag kommer ihåg att jag redan i mellanstadiet hade tydliga idéer om saker, jag och en klasskompis ordnade en spontan antirasistdemo på ett friidrottsevenemang där alla skolor i V-ås deltog för att det var en skola med många rasister på med. På högstadiet ordnade jag, ensam, en namninsamling när skolans bibliotek skulle flytta (eller kanske stänga, jag minns inte). Det var kanske inte superkonstigt att jag var den som ville gå med i SSU när de kom till skolan. Ingen högoddsare direkt.
Jag märker ofta att jag är mer engagerad generellt än andra. Det beror inte på mitt politiska medlemskap, engagemanget kom först och har funnits kvar även när jag inte varit aktiv i ett politiskt parti. Jag tror att det ligger i min personlighet helt enkelt. Visst har en del lärare och andra uppmuntrat mitt engagemang, min mamma har alltid varit otroligt stolt. Men jag har också varit med om att blivit tillbakahållen, skrattad åt och förlöjligad. Mer det senare faktiskt. Så det kan inte vara skälet till engagemanget.
Jag kan bli så otroligt provocerad av den passivitet som finns idag. I min klass är vi en handfull som engagerar oss i det som ger lite guldkant på utbildningen, i studentrepresentation och annat. På arbetsplatser är jag van vid att de flesta tycker väldigt mycket runt fikabordet men sen när möjligheten kommer att vara ärlig låter man bli. Jag är ofta väldigt ensam i att framföra kritik som jag trott att flera varit överens om.
Helst vill jag slå in engagemang i andra. För vi får faktiskt det samhälle vi förtjänar. Vi får den utbildning vi förtjänar och den arbetsplats vi förtjänar. Vågar vi inte säga ifrån, skriva en insändare, ringa en politiker eller ordna en demonstration på torget, kommer troligtvis ingen förändring heller att ske.
Alla behöver inte göra allt. Jag gör mycket för att jag vill. Men om de flesta inte gör något alls, kan vi inte räkna med att det de få gör kommer att få någon effekt. Det är min rädsla. I ett samhälle där fler och fler blir tysta hörs inte de få som skriker högst heller.
Jag märker ofta att jag är mer engagerad generellt än andra. Det beror inte på mitt politiska medlemskap, engagemanget kom först och har funnits kvar även när jag inte varit aktiv i ett politiskt parti. Jag tror att det ligger i min personlighet helt enkelt. Visst har en del lärare och andra uppmuntrat mitt engagemang, min mamma har alltid varit otroligt stolt. Men jag har också varit med om att blivit tillbakahållen, skrattad åt och förlöjligad. Mer det senare faktiskt. Så det kan inte vara skälet till engagemanget.
Jag kan bli så otroligt provocerad av den passivitet som finns idag. I min klass är vi en handfull som engagerar oss i det som ger lite guldkant på utbildningen, i studentrepresentation och annat. På arbetsplatser är jag van vid att de flesta tycker väldigt mycket runt fikabordet men sen när möjligheten kommer att vara ärlig låter man bli. Jag är ofta väldigt ensam i att framföra kritik som jag trott att flera varit överens om.
Helst vill jag slå in engagemang i andra. För vi får faktiskt det samhälle vi förtjänar. Vi får den utbildning vi förtjänar och den arbetsplats vi förtjänar. Vågar vi inte säga ifrån, skriva en insändare, ringa en politiker eller ordna en demonstration på torget, kommer troligtvis ingen förändring heller att ske.
Alla behöver inte göra allt. Jag gör mycket för att jag vill. Men om de flesta inte gör något alls, kan vi inte räkna med att det de få gör kommer att få någon effekt. Det är min rädsla. I ett samhälle där fler och fler blir tysta hörs inte de få som skriker högst heller.
onsdag 23 november 2011
Svensk sjukvård
Jag har spenderat natten på sjukhus med min älskade brorsdotter. Jag blir alldeles förundrad över vilken sjukvård vi har i det här landet. Vi fick ligga där över natten, de tog prover på henne som jag inte tror görs i särskilt stor del av världen, hon fick äta mat, kvällsfika och frukost. Personalen är välutbildad, professionell, engagerad och barnkära (även de som jobbade på natten) och allt det här, utan att vi behöver betala en krona för det.
A har haft en, under omständigheterna, bra och ganska rolig kväll och natt. Tack vare leksaker, TV på rummet, filmer, engagerad personal och en hel del välvilja.
Sverige från sin bästa sida.
A har haft en, under omständigheterna, bra och ganska rolig kväll och natt. Tack vare leksaker, TV på rummet, filmer, engagerad personal och en hel del välvilja.
Sverige från sin bästa sida.
söndag 20 november 2011
Om kvinnoförtryck
Att vara feminist är ungefär som att springa supersnabbt mot en orkan. Man blåses tillbaka med kraft men fortsätter ihärdigt att springa. Så känns det ibland.
Jag har pratat om samma strukturer, samma symptom och samma orättvisor sedan jag var 16 år. Inte ens statistiken ser särskilt annorlunda ut sedan dess faktiskt. Jag kan nästan använda samma siffror idag.
Jag börjar tänka att patriarkatet nästan är den svåraste strukturen att bekämpa. Just för att patriarkatet har lurat oss att tro att det inte existerar.
De allra flesta människor erkänner gärna att vi har rasistiska strukturer i Sverige, de kan se att det är svårare att få jobb och bostad med ett utländskt namn. Att vi föds in i olika klasser som bestämmer våra möjligheter inför framtiden är de flesta också benägna att hålla med om. Men att det finns ett kvinnoförtryck. Nej där går faktiskt gränsen.
Patriarkatet har lyckats med sitt mål, att få oss att tro att vi lever jämställt. Att kvinnor inte alls förtrycks, det kanske till och med är så att det finns ett mansförtryck istället? I alla fall enligt vissa debattörer.
Och i allt det här står några av oss och skriker oss hesa. Svaren vi får är oftast: men sluta skrik, vi har det bra, okej kvinnor tjänar lite mindre och visst finns det ett sexuellt våld som är problematiskt, men det handlar inte om samhälleliga strukturer. För det handlar om vadå? Att kvinnor är mindre kompetenta och att män är utrustade med en djuriskt sexualdrift? Nej det handlar om patriarkatet. Basta.
Jag har pratat om samma strukturer, samma symptom och samma orättvisor sedan jag var 16 år. Inte ens statistiken ser särskilt annorlunda ut sedan dess faktiskt. Jag kan nästan använda samma siffror idag.
Jag börjar tänka att patriarkatet nästan är den svåraste strukturen att bekämpa. Just för att patriarkatet har lurat oss att tro att det inte existerar.
De allra flesta människor erkänner gärna att vi har rasistiska strukturer i Sverige, de kan se att det är svårare att få jobb och bostad med ett utländskt namn. Att vi föds in i olika klasser som bestämmer våra möjligheter inför framtiden är de flesta också benägna att hålla med om. Men att det finns ett kvinnoförtryck. Nej där går faktiskt gränsen.
Patriarkatet har lyckats med sitt mål, att få oss att tro att vi lever jämställt. Att kvinnor inte alls förtrycks, det kanske till och med är så att det finns ett mansförtryck istället? I alla fall enligt vissa debattörer.
Och i allt det här står några av oss och skriker oss hesa. Svaren vi får är oftast: men sluta skrik, vi har det bra, okej kvinnor tjänar lite mindre och visst finns det ett sexuellt våld som är problematiskt, men det handlar inte om samhälleliga strukturer. För det handlar om vadå? Att kvinnor är mindre kompetenta och att män är utrustade med en djuriskt sexualdrift? Nej det handlar om patriarkatet. Basta.
Om att våga vara emotionell
Jag har tittat igenom ett gäng avsnitt av det fruktansvärda programmet "Värsta pojkvänsakademin" som går på TV 3. Jag tänker inte ägna ett blogginlägg om varför jag tycker att det är ett osmakligt och direkt olämpligt koncept. Jag tänker istället reflektera kring ett av de vanligare relationsproblemen bland paren. Svårigheten att våga vara emotionell.
Jag blir otroligt provocerad av några av kommentarerna i programmet, när en av killarna talar om för sin fru "att hon ju inte är den vackraste tjejen på jorden" exemeplvis. Jag blir ledsen också när ett av paren valt en gemensam strategi för att slippa vara i den jobbiga intimiteten, de titulerar varandra som cp och mongo när de ses, det är samma par som inte klarar av att säga att de älskar varandra.
Skälen till att jag blir känslomässigt berörd är förstås för att jag känner igen mig. Jag vet ju inte hur det är för dem, men jag har levt en stor del av mitt liv och skämtat på andras bekostnad, oftast har det handlat om de som stått mig närmst. Där jag växte upp var liksom inte en ärlig intimitet något som värderades högt. Vi värderade intensitet - sex, gräl och drama. Där var vi trygga på något sjukt sätt.
Att våga vara intim och i sig själv var töntigt. Det är inte förrän nu som jag har börjat förstå skillnaden och som jag har börjat förstå att det är modigt att våga vara emotionell. Att våga vara ärlig utan drama. I min värld är det de modigaste människorna. De som vågar vara ärliga i sin kärlek utan att gömma sig bakom drama och intensitet. Det är mina förebilder idag.
Jag blir otroligt provocerad av några av kommentarerna i programmet, när en av killarna talar om för sin fru "att hon ju inte är den vackraste tjejen på jorden" exemeplvis. Jag blir ledsen också när ett av paren valt en gemensam strategi för att slippa vara i den jobbiga intimiteten, de titulerar varandra som cp och mongo när de ses, det är samma par som inte klarar av att säga att de älskar varandra.
Skälen till att jag blir känslomässigt berörd är förstås för att jag känner igen mig. Jag vet ju inte hur det är för dem, men jag har levt en stor del av mitt liv och skämtat på andras bekostnad, oftast har det handlat om de som stått mig närmst. Där jag växte upp var liksom inte en ärlig intimitet något som värderades högt. Vi värderade intensitet - sex, gräl och drama. Där var vi trygga på något sjukt sätt.
Att våga vara intim och i sig själv var töntigt. Det är inte förrän nu som jag har börjat förstå skillnaden och som jag har börjat förstå att det är modigt att våga vara emotionell. Att våga vara ärlig utan drama. I min värld är det de modigaste människorna. De som vågar vara ärliga i sin kärlek utan att gömma sig bakom drama och intensitet. Det är mina förebilder idag.
lördag 19 november 2011
Om verklig valfrihet
Jag är trött på att höra kristdemokrater säga att politiker inte bör bestämma hur dagarna i föräldraförsäkringen ska fördelas. Att det ska avgöras "hemma vid köksbordet". Det är så naivt och dumt att uttrycka sig på det sättet. För det är ju inte så att våra köksbord existerar i ett vaccum. Det är inte så att vi kliver in innanför dörren hemma och genast slutar påverkas av vad som händer ute i världen. Vi stänger inte dörren för ojämställdheten, bara för att vi kliver in innanför hemmets dörrar. Tvärtom faktiskt. Det är i hemmen vi kan börja välja aktivt att göra annorlunda, att vara jämställda, att dela lika.
Enligt Försäkringskassan tog kvinnor ut 76,9 % av föräldraledigheten förra året. 23,1 % togs alltså ut av män. Helt utan att politiker lägger sig i. Förutom de vikta så kallade pappamånaderna får man ju idag välja själv. Och ni ser vart vi hamnar.
Jag tror inte att valfrihet i det här sammanhanget existerar. Jag tror inte att om män och kvinnor hade samma inkomst, status på arbetsplatsen, om båda könen fostrades till att bli föräldrar så tror jag inte att uttaget hade sett ut som ovan. Jag tror att vi hade delat mer lika. För jag tror att vi vill det. Jag tror att majoriteten av föräldrar vill dela dagarna lika, men på grund av ekonomiska och sociala skäl gör man det inte.
Jag tror att det hänger ihop. Jag tror att kvinnor har lägre lön och sämre status på arbetsmarknaden för att vi är hemma mer, för att vi tar ut fler VAB-dagar och går oftare tidigt för att hinna med föräldramötet. Det här avspeglar sig i hur vi blir betraktade på arbetsmarknaden. Vi är den primära föräldern. Inte en del i ett lag.
Det är förstås vanskligt att lagstifta om en förändring som kommer att drabba vissa familjer ekonomiskt. Men jag tror att det är så man måste göra. Jag tror att det är det enda sättet att på sikt förändra synen på föräldraskapet.
Historiskt är det svåra politiska reformer som pushat på jämställdhetsutvecklingen. När gifta par slutade sambeskattas i Sverige på 1970-talet kom kvinnor på allvar ut på arbetsmarknaden. En tråkig skatteteknisk reform som fick avgörande konsekvenser för kvinnors möjligheter att arbeta. Jag kan tänka mig att den inte möttes med öppna armar av de familjer som trodde att de inte skulle klara sig ekonomiskt. Idag är det en självklarhet i de flesta familjer i Sverige att båda i relationen ska bidra till försörjningen.
Jag är övertygad om att en helt individualiserad föräldraförsäkring är 2000-talets stora jämställdhetsreform. Frågan är, åt vilket håll vill vi driva utvecklingen?
Enligt Försäkringskassan tog kvinnor ut 76,9 % av föräldraledigheten förra året. 23,1 % togs alltså ut av män. Helt utan att politiker lägger sig i. Förutom de vikta så kallade pappamånaderna får man ju idag välja själv. Och ni ser vart vi hamnar.
Jag tror inte att valfrihet i det här sammanhanget existerar. Jag tror inte att om män och kvinnor hade samma inkomst, status på arbetsplatsen, om båda könen fostrades till att bli föräldrar så tror jag inte att uttaget hade sett ut som ovan. Jag tror att vi hade delat mer lika. För jag tror att vi vill det. Jag tror att majoriteten av föräldrar vill dela dagarna lika, men på grund av ekonomiska och sociala skäl gör man det inte.
Jag tror att det hänger ihop. Jag tror att kvinnor har lägre lön och sämre status på arbetsmarknaden för att vi är hemma mer, för att vi tar ut fler VAB-dagar och går oftare tidigt för att hinna med föräldramötet. Det här avspeglar sig i hur vi blir betraktade på arbetsmarknaden. Vi är den primära föräldern. Inte en del i ett lag.
Det är förstås vanskligt att lagstifta om en förändring som kommer att drabba vissa familjer ekonomiskt. Men jag tror att det är så man måste göra. Jag tror att det är det enda sättet att på sikt förändra synen på föräldraskapet.
Historiskt är det svåra politiska reformer som pushat på jämställdhetsutvecklingen. När gifta par slutade sambeskattas i Sverige på 1970-talet kom kvinnor på allvar ut på arbetsmarknaden. En tråkig skatteteknisk reform som fick avgörande konsekvenser för kvinnors möjligheter att arbeta. Jag kan tänka mig att den inte möttes med öppna armar av de familjer som trodde att de inte skulle klara sig ekonomiskt. Idag är det en självklarhet i de flesta familjer i Sverige att båda i relationen ska bidra till försörjningen.
Jag är övertygad om att en helt individualiserad föräldraförsäkring är 2000-talets stora jämställdhetsreform. Frågan är, åt vilket håll vill vi driva utvecklingen?
Jag blir på så himla dåligt humör när jag är sjuk. Ingenting är roligt, jag orkar inte läsa eller göra något som stimulerar mig, min internetuppkoppling segar så TV på nätet är ingen bra idé. Usch fy och blä.
Jag har blogginlägg på jäsning efter ekots lördagsintervju med Mats Odell, men en sak som skulle kunna få mig på ännu sämre humör nu, är att börja tänka på Kristdemokraterna. Så det tänker jag låta bli.
Jag har blogginlägg på jäsning efter ekots lördagsintervju med Mats Odell, men en sak som skulle kunna få mig på ännu sämre humör nu, är att börja tänka på Kristdemokraterna. Så det tänker jag låta bli.
Hanin förstod att jag inte skrev ut vad den härliga dagen skulle innehålla utifall att Anna skulle råka surfa in på bloggen under dagen och se att vi skulle möhippa henne. Det hade förstås inte gått för sig.
Dagen var så himla rolig! Först nervositeten och pirret när Anna fortfarande var totalt ovetandes om att hon just igår skulle bli bortrövad från ett möte på partiexpen. Sedan själva överraskningen, så himla roligt! Jag tycker att vi borde överraskningsfira människor oftare! Sen avvek jag, men tjejerna tog med Anna på spa. Enligt uppgift hade de det superbra. På kvällen käkade vi en god trerättersmiddag och pratade och skrattade!
Nivån på möhippan känns alldeles lagom och det blev en supermysig kväll. Jag är alldeles så där pirrig i magen idag när jag tänker tillbaka.
Förutom att jag är pirrig i magen och glad är jag också utsatt för någon bakterie. Jag hade trippla planer för dagen men tillbringar den nog mest i sängen vad det verkar. Tråkigt.
Dagen var så himla rolig! Först nervositeten och pirret när Anna fortfarande var totalt ovetandes om att hon just igår skulle bli bortrövad från ett möte på partiexpen. Sedan själva överraskningen, så himla roligt! Jag tycker att vi borde överraskningsfira människor oftare! Sen avvek jag, men tjejerna tog med Anna på spa. Enligt uppgift hade de det superbra. På kvällen käkade vi en god trerättersmiddag och pratade och skrattade!
Nivån på möhippan känns alldeles lagom och det blev en supermysig kväll. Jag är alldeles så där pirrig i magen idag när jag tänker tillbaka.
Förutom att jag är pirrig i magen och glad är jag också utsatt för någon bakterie. Jag hade trippla planer för dagen men tillbringar den nog mest i sängen vad det verkar. Tråkigt.
fredag 18 november 2011
torsdag 17 november 2011
Framtidens välfärdsbygge
Okej så här. Sverige har stora utmaningar framför sig. Vi har en växande klass av människor som aldrig haft ett arbete i Sverige. Unga människor och personer som flytt hit. Vårt välfärdssystem idag bygger på att människor har ett arbete. Eller har haft.
Därför har vi idag människor som aldrig kommer in i våra trygghetssystem. Människor som år efter år lever på försörjningsstöd från socialtjänsten.
Att bara byta regering är inte lösningen. Vi måste börja där därför att den nuvarande regeringen har inte en stark välfärdsstat som högsta prioritet. Inte som någon prioritet faktiskt.
Men (S) har heller inte lösningarna för framtiden. Inte idag. Det är dags att initiera en stor och bred samhällsdebatt. En debatt om hur vi ska organisera framtidens välfärd. Det samtalet kan inte ske internt inom ett parti. Det behöver ske på bred front med forskare och andra kunniga personer som rådgivare.
Så vänner, kan vi bygga framtidens välfärd.
Därför har vi idag människor som aldrig kommer in i våra trygghetssystem. Människor som år efter år lever på försörjningsstöd från socialtjänsten.
Att bara byta regering är inte lösningen. Vi måste börja där därför att den nuvarande regeringen har inte en stark välfärdsstat som högsta prioritet. Inte som någon prioritet faktiskt.
Men (S) har heller inte lösningarna för framtiden. Inte idag. Det är dags att initiera en stor och bred samhällsdebatt. En debatt om hur vi ska organisera framtidens välfärd. Det samtalet kan inte ske internt inom ett parti. Det behöver ske på bred front med forskare och andra kunniga personer som rådgivare.
Så vänner, kan vi bygga framtidens välfärd.
Jag älskar att mina drömmar förändras med mig. Jag älskar att veta åt vilket håll jag vill men inte exakt vilken väg jag ska ta dit. Jag älskar att jag tänker att målet är vägen, att det kanske inte finns en given destination och att jag gärna ändrar resväg och slutmål massor med gånger.
Det är en befrielse att lära känna mig själv. Att lära mig att se vem jag är, så jag vet vart jag vill.
Jag fick till mig en tankeställare igår. Mitt eget behov av hjälp är mindre idag, då kanske också mitt behov av att hjälpa andra är mindre. På något sätt är det kanske så? Att det är genom att arbeta med andra vi arbetar med oss själva. Att det i sig är en av drivkrafterna.
Jag älskar att min passion börjar blomstra upp igen. Mitt engagemang tar mer och mer utrymme i mig och igenom mig igen, det är härligt!
Förresten, om jag bodde i Stockholm skulle jag vara medlem i Hjärta - http://cordialis.wordpress.com/tag/socialdemokraterna/
Det är en befrielse att lära känna mig själv. Att lära mig att se vem jag är, så jag vet vart jag vill.
Jag fick till mig en tankeställare igår. Mitt eget behov av hjälp är mindre idag, då kanske också mitt behov av att hjälpa andra är mindre. På något sätt är det kanske så? Att det är genom att arbeta med andra vi arbetar med oss själva. Att det i sig är en av drivkrafterna.
Jag älskar att min passion börjar blomstra upp igen. Mitt engagemang tar mer och mer utrymme i mig och igenom mig igen, det är härligt!
Förresten, om jag bodde i Stockholm skulle jag vara medlem i Hjärta - http://cordialis.wordpress.com/tag/socialdemokraterna/
onsdag 16 november 2011
Återigen har jag börjat tänka i andra banor när det gäller mitt framtida yrke. Det kanske inte alls är klientkontakt jag ska syssla med när jag blir stor. Jag ska nog ha ett jobb där mitt engagemang, min kreativitet, min förmåga att organisera, planera och min passion för ett kvalificerat socialt arbete får plats. Jag ska nog jobba mer strukturellt och strategiskt kanske än i ett klientnära arbete.
Herregud. Vart ska jag hitta det jobbet?
Herregud. Vart ska jag hitta det jobbet?
tisdag 15 november 2011
Om att koka en groda
Det stora problemet inom svensk äldreomsorg idag är inte ägandet, det stora problemet är att vi har sparat och sparat och sparat och nu är nere på minsta möjliga nivå på bemanning, service och omsorg. Detta gäller oavsett huvudman. Begränsning av vinstuttag är bra tror jag, men diskussionen bör handla om vilka resurser vi lägger i stort på omsorgen om våra äldre.
Vad är värdigt?
Vad är värdigt?
måndag 14 november 2011
Om att ett annat samhälle är möjligt
Jag är uppvuxen i ett Sverige präglat av idén att storleken på dina föräldrars plånbok inte ska avgöra vilka möjligheter du har i livet.
När jag växte upp fick jag lära mig att kunde bli precis vad jag ville.
Jag växte upp i ett samhälle som lärde mig att våga drömma. Ett samhälle som sa: "det är okej, våga säga upp dig, testa dina vingar. Du är fri!". Därför att vi trodde att trygga människor vågar mer. Och vi trodde på att trygga, modiga människor bygger Sverige starkt.
Sverige står inför stora utmaningar. Vi är inne i en strukturomvandling som innebär att fler människor kommer att behöva akademisk kompetens. Sverige förändras i en global värld.
Samtidigt som fler människor behöver utbilda sig växer en ny "arbetslöshetsklass" fram. Två stora grupper står helt utanför den svenska arbetsmarknaden. Två grupper som aldrig har kommit in. De invandrade och de unga.
Sverige har en regering som möter den här samhällsutvecklingen med att dra ner på antalet utbildningsplatser, försvåra för arbetarklassens barn att studera vidare, dra ner på de sociala trygghetssystemen och genom att sänka skatterna för de allra rikaste.
Vad möter oppositionen regeringen med? Just nu väldigt lite.
Det är verkligen dags för Socialdemokraterna att resa sig. Det är dags för oss att formulera vår vision för Sverige och det är dags att berätta om den.
För vår idé om att trygga människor bygger Sverige starkt är fortfarande rätt.
Vår vision om ett jämställt Sverige är möjligt.
Vår idé om att en stark välfärdsstat är viktigare än låga skatter är modern, progressiv, modig och helt rätt för Sverige.
Jag är trött på att be om ursäkt. Det är slut på det nu. Nu är det dags att kämpa för vår idé om ett tryggt, solidariskt och rättvist Sverige!
När jag växte upp fick jag lära mig att kunde bli precis vad jag ville.
Jag växte upp i ett samhälle som lärde mig att våga drömma. Ett samhälle som sa: "det är okej, våga säga upp dig, testa dina vingar. Du är fri!". Därför att vi trodde att trygga människor vågar mer. Och vi trodde på att trygga, modiga människor bygger Sverige starkt.
Sverige står inför stora utmaningar. Vi är inne i en strukturomvandling som innebär att fler människor kommer att behöva akademisk kompetens. Sverige förändras i en global värld.
Samtidigt som fler människor behöver utbilda sig växer en ny "arbetslöshetsklass" fram. Två stora grupper står helt utanför den svenska arbetsmarknaden. Två grupper som aldrig har kommit in. De invandrade och de unga.
Sverige har en regering som möter den här samhällsutvecklingen med att dra ner på antalet utbildningsplatser, försvåra för arbetarklassens barn att studera vidare, dra ner på de sociala trygghetssystemen och genom att sänka skatterna för de allra rikaste.
Vad möter oppositionen regeringen med? Just nu väldigt lite.
Det är verkligen dags för Socialdemokraterna att resa sig. Det är dags för oss att formulera vår vision för Sverige och det är dags att berätta om den.
För vår idé om att trygga människor bygger Sverige starkt är fortfarande rätt.
Vår vision om ett jämställt Sverige är möjligt.
Vår idé om att en stark välfärdsstat är viktigare än låga skatter är modern, progressiv, modig och helt rätt för Sverige.
Jag är trött på att be om ursäkt. Det är slut på det nu. Nu är det dags att kämpa för vår idé om ett tryggt, solidariskt och rättvist Sverige!
söndag 13 november 2011
När livet går sönder
Jag har precis tittat på lördagens "Så mycket bättre". Precis som i sitt sommarprogram berättade Jason Diakite om när han förlorade en av sina bästa vänner. Om när hans liv gick sönder.
Mitt gick sönder 3 mars 2004. När jag fick ett telefonsamtal av min farmor som berättade att min pappa var död.
Mitt liv, mitt hjärta, min själ gick sönder. Jag trodde att min kropp rent fysiskt skulle gå itu av smärtan. Jag har varit med om en del skit i mitt liv. Men ingenting värre än detta. Inte före och inte efter. Den avgrundsdjupa smärtan.
Jag tar min egen panikångest vilken dag som helst före den smärtan.
Jag hade aldrig ringt min pappa på hans dåvarande telefonnummer, vi hade inte kontakt under de åren. Trots det hade jag memorerat hans nummer. När jag såg det på mobilen frös min kropp till is men hjärtat blev varmt. Jag blev rädd men glad över att pappa ringde mig. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig beskedet jag skulle få. Trots att jag ibland tänkt tanken att han kanske skulle hinna dö innan vi blev sams.
I den stunden försvann allt. Det spelade ingen roll att vi hade gått omvägar i två år när vi såg varandra. Det spelade inte längre någon roll att vi hade bråkat. Min pappa, min älskade pappa var död.
Helt plötsligt skulle jag leva ett liv där han inte fanns. Leva i en värld utan pappa. Det var den värsta känslan av ensamhet jag upplevt. Jag kände mig som en zoombie i några dagar. Jag tyckte att det var konstigt att världen snurrade, att människor jobbade, skrattade, levde. När min pappa var död.
Jag trodde att jag skulle dö. Jag vaknade på nätterna och fattade inte att jag levde. Hur kunde jag överleva med den smärtan i kroppen?
Det konstiga är att det går. På något sätt går det att leva vidare. Utan de vi älskar. Utan de som har varit så viktiga för oss. Det går till och med att älska, skratta och hitta lyckan igen. Världen är fattigare utan pappa. Men den är fortfarande vacker.
Ibland öppnar jag dörren till mitt rum i hjärtat där jag bär sorgen. Som nu. Då får smärtan komma fram. För i smärtan bor också kärleken till pappa. Den vill jag vara i ibland.
Jag funderade idag på vart pappa och jag hade varit idag om han levat. Det är förstås en omöjlig fråga att svara på. Jag vet inte om jag hade haft modet att lyfta telefonluren och talat om för honom att jag älskar honom. Jag vet inte om han hade haft modet att släppa in mig som vuxen, nykter. Det hade varit fint att få testa.
Jag har ingen slutkläm, inga sista ord. Min pappa fattas mig.
Mitt gick sönder 3 mars 2004. När jag fick ett telefonsamtal av min farmor som berättade att min pappa var död.
Mitt liv, mitt hjärta, min själ gick sönder. Jag trodde att min kropp rent fysiskt skulle gå itu av smärtan. Jag har varit med om en del skit i mitt liv. Men ingenting värre än detta. Inte före och inte efter. Den avgrundsdjupa smärtan.
Jag tar min egen panikångest vilken dag som helst före den smärtan.
Jag hade aldrig ringt min pappa på hans dåvarande telefonnummer, vi hade inte kontakt under de åren. Trots det hade jag memorerat hans nummer. När jag såg det på mobilen frös min kropp till is men hjärtat blev varmt. Jag blev rädd men glad över att pappa ringde mig. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig beskedet jag skulle få. Trots att jag ibland tänkt tanken att han kanske skulle hinna dö innan vi blev sams.
I den stunden försvann allt. Det spelade ingen roll att vi hade gått omvägar i två år när vi såg varandra. Det spelade inte längre någon roll att vi hade bråkat. Min pappa, min älskade pappa var död.
Helt plötsligt skulle jag leva ett liv där han inte fanns. Leva i en värld utan pappa. Det var den värsta känslan av ensamhet jag upplevt. Jag kände mig som en zoombie i några dagar. Jag tyckte att det var konstigt att världen snurrade, att människor jobbade, skrattade, levde. När min pappa var död.
Jag trodde att jag skulle dö. Jag vaknade på nätterna och fattade inte att jag levde. Hur kunde jag överleva med den smärtan i kroppen?
Det konstiga är att det går. På något sätt går det att leva vidare. Utan de vi älskar. Utan de som har varit så viktiga för oss. Det går till och med att älska, skratta och hitta lyckan igen. Världen är fattigare utan pappa. Men den är fortfarande vacker.
Ibland öppnar jag dörren till mitt rum i hjärtat där jag bär sorgen. Som nu. Då får smärtan komma fram. För i smärtan bor också kärleken till pappa. Den vill jag vara i ibland.
Jag funderade idag på vart pappa och jag hade varit idag om han levat. Det är förstås en omöjlig fråga att svara på. Jag vet inte om jag hade haft modet att lyfta telefonluren och talat om för honom att jag älskar honom. Jag vet inte om han hade haft modet att släppa in mig som vuxen, nykter. Det hade varit fint att få testa.
Jag har ingen slutkläm, inga sista ord. Min pappa fattas mig.
Är inte fullt så arg längre. Är inte arg alls faktiskt. Jag tycker fortfarande alla principer jag skrev i förra inlägget. Men känslan har släppt. För jag är rätt glad och nöjd över mitt liv generellt. Jag är tacksam för att leva det liv jag gör. Precis som för alla andra är vissa dagar kämpigare än andra. Då är det skönt att bloggen finns. Och ni som jag tycker om.
Camilla tycker att mina hjärna borde har jäst färdigt de där inläggen jag nämnde tidigare. Jag har ingen lust att skriva ut dem. Inte idag. Jag är mest bara arg. Arg och irriterad och för jävla trött på att vara fattig. Less på att känna av tandvärk och veta att jag inte har råd att gå till tandläkaren förrän i sommar. Less på att ständigt ha en gnagande oro i magen för ekonomi. Less på att se mitt skuldberg och less på kunna göra väldigt väldigt lite åt det.
Jag är inte intresserad av att shoppa eller resa eller ens gå på bio. Jag är trött på känslan att vara fattig. Jag säger fattig. Jag har mat på bordet och tak över huvudet men jag känner mig fattig ändå och tänker använda det ordet. Jag är less på att fundera över om jag har råd att delta i aktiviteter av ekonomiska skäl (jag pratar inte om fika och bio utan typ vänners födelsedagar, bröllop, nyårsfirande osv) jag är less på att inte vara säker på att jag kan köpa mig en ordentlig vinterjacka, jag är less på att inte känna mig fri.
Jag skulle kunna skaffa ett till extrajobb. Men jag vill inte. Jag vill inte det. Jag vill kunna lägga min tid på mina studier, och jag tycker inte att det är för mycket begärt. Jag tycker fan inte att det är för mycket begärt att jag också, trots att jag är student, har rätt till lite jävla fritid.
I samband med det här blir jag trött på debatten om studentekonomin i Sverige. För det finns en stereotyp bild av att en student bor i korridor, dricker öl och äter nudlar. I SVT:s debatt var det en gång en borgerlig debattör som sa: gå in på vilket campusområde som helst och se alla som dricker latte. Det var ett argument för att inte höja studiemedlet. Jag blir så arg så jag kokar. Den tjugolappen som jag kanske lägger på en latte lagar inte mina tänder!
Studenter är ingen homogen grupp. En del är unga, några bor hemma, andra har barn. En del av oss har haft ett liv innan plugget.
I mitt fall beror min ekonomiska situation förstås på att jag inte har varit ansvarsfull tidigare i mitt liv. Mina tänder mår dåligt på grund av det och det är förstås också därför jag har skulder att betala. Men så kan en student också se ut.
Jag tänker i alla fall hävda min rätt till en dräglig tillvaro med lite vila och mer sinnesro.
Jag är inte intresserad av att shoppa eller resa eller ens gå på bio. Jag är trött på känslan att vara fattig. Jag säger fattig. Jag har mat på bordet och tak över huvudet men jag känner mig fattig ändå och tänker använda det ordet. Jag är less på att fundera över om jag har råd att delta i aktiviteter av ekonomiska skäl (jag pratar inte om fika och bio utan typ vänners födelsedagar, bröllop, nyårsfirande osv) jag är less på att inte vara säker på att jag kan köpa mig en ordentlig vinterjacka, jag är less på att inte känna mig fri.
Jag skulle kunna skaffa ett till extrajobb. Men jag vill inte. Jag vill inte det. Jag vill kunna lägga min tid på mina studier, och jag tycker inte att det är för mycket begärt. Jag tycker fan inte att det är för mycket begärt att jag också, trots att jag är student, har rätt till lite jävla fritid.
I samband med det här blir jag trött på debatten om studentekonomin i Sverige. För det finns en stereotyp bild av att en student bor i korridor, dricker öl och äter nudlar. I SVT:s debatt var det en gång en borgerlig debattör som sa: gå in på vilket campusområde som helst och se alla som dricker latte. Det var ett argument för att inte höja studiemedlet. Jag blir så arg så jag kokar. Den tjugolappen som jag kanske lägger på en latte lagar inte mina tänder!
Studenter är ingen homogen grupp. En del är unga, några bor hemma, andra har barn. En del av oss har haft ett liv innan plugget.
I mitt fall beror min ekonomiska situation förstås på att jag inte har varit ansvarsfull tidigare i mitt liv. Mina tänder mår dåligt på grund av det och det är förstås också därför jag har skulder att betala. Men så kan en student också se ut.
Jag tänker i alla fall hävda min rätt till en dräglig tillvaro med lite vila och mer sinnesro.
lördag 12 november 2011
fredag 11 november 2011
onsdag 9 november 2011
måndag 7 november 2011
söndag 6 november 2011
Om att tillfriskna i offentligheten
Läste att William Petzäll, fd Sverigedemokrat, nu är frisläppt från sin LVM-vistelse. Tydligen är han nu klar med alkohol och droger. Han har nått sin botten. Nu ska han med sitt politiska uppdrag verka för bättre stöd för unga som hamnar i missbruk och beroende. De frågorna ska han driva i Riksdagen.
Jag får en klump i magen av två skäl.
1. Det går inte att tillfriskna från ett beroende i offentlighet. Det här är helt ovetenskapligt och bara utifrån mina egna erfarenheter. Men faktum är att vi med den här sjukdomen är för kåta på pengar, makt och offentlighet för att kunna göra den här resan i offentligheten. Det William inte verkar se är att för att kunna tillfriskna behöver vi avstå från det som triggar vår beroendehjärna. Så länge Petzäll inte är beredd att göra det, tvekar jag att han kommer att tillfriskna. Dessutom kommer han att konfronteras med mycket alkohol och säkert en del droger (kanske inte i Riksdagen, men ute i Stockholm om han tänker fortsätta röra sig där). Det är svårt i början. Supersvårt.
2. Man kan inte driva de här frågorna förrän man är klar med sitt eget beroende, och det blir man inte på tre veckors LVM-vistelse. Vi kan inte hjälpa andra innan vi har hjälpt oss själva. Det går inte. Det är dessutom ett problem att tro att han kan driva de här frågorna bara utifrån sina egna (dessutom ganska tidbegränsade) erfarenheter. Världen är större än William Petzäll, vården är större än de delar han konfronterats med. Att han nu "vet hur det går till" och vill förändra det, är ingenting annat än alkoholistiskt högmod.
Problemet är att Petzäll vet att han har bara den här mandatperioden på sig, han kommer inte att sitta i Riksdagen efter 2014 för inget parti vill släppa in honom. Så han kan inte lämna, för hans beroendehjärna är redan hooked på de 56000/mån han tjänar och på makten och uppmärksamheten han får genom sitt uppdrag.
Det är sorgligt. Därför att jag tror att det behövs fd. missbrukare, kriminella, psykiskt sjuka och andra brukare av välfärden i politiken. Jag är helt övertygad om det. Men som William Petzäll agerar nu tror jag att han snarare förstör för de han säger att han vill hjälpa. Det är mycket troligt att det blir svårare för exalkisar- och knarkisar att bli insläppta i partierna, om de tror att alla exare är och beter sig som Petzäll.
Så Petzäll, på riktigt. För att kunna hjälpa dig själv och de du säger att du vill företräda, avgå. Avgå och gör det du behöver, i lugn och ro. Du är värd det.
Jag får en klump i magen av två skäl.
1. Det går inte att tillfriskna från ett beroende i offentlighet. Det här är helt ovetenskapligt och bara utifrån mina egna erfarenheter. Men faktum är att vi med den här sjukdomen är för kåta på pengar, makt och offentlighet för att kunna göra den här resan i offentligheten. Det William inte verkar se är att för att kunna tillfriskna behöver vi avstå från det som triggar vår beroendehjärna. Så länge Petzäll inte är beredd att göra det, tvekar jag att han kommer att tillfriskna. Dessutom kommer han att konfronteras med mycket alkohol och säkert en del droger (kanske inte i Riksdagen, men ute i Stockholm om han tänker fortsätta röra sig där). Det är svårt i början. Supersvårt.
2. Man kan inte driva de här frågorna förrän man är klar med sitt eget beroende, och det blir man inte på tre veckors LVM-vistelse. Vi kan inte hjälpa andra innan vi har hjälpt oss själva. Det går inte. Det är dessutom ett problem att tro att han kan driva de här frågorna bara utifrån sina egna (dessutom ganska tidbegränsade) erfarenheter. Världen är större än William Petzäll, vården är större än de delar han konfronterats med. Att han nu "vet hur det går till" och vill förändra det, är ingenting annat än alkoholistiskt högmod.
Problemet är att Petzäll vet att han har bara den här mandatperioden på sig, han kommer inte att sitta i Riksdagen efter 2014 för inget parti vill släppa in honom. Så han kan inte lämna, för hans beroendehjärna är redan hooked på de 56000/mån han tjänar och på makten och uppmärksamheten han får genom sitt uppdrag.
Det är sorgligt. Därför att jag tror att det behövs fd. missbrukare, kriminella, psykiskt sjuka och andra brukare av välfärden i politiken. Jag är helt övertygad om det. Men som William Petzäll agerar nu tror jag att han snarare förstör för de han säger att han vill hjälpa. Det är mycket troligt att det blir svårare för exalkisar- och knarkisar att bli insläppta i partierna, om de tror att alla exare är och beter sig som Petzäll.
Så Petzäll, på riktigt. För att kunna hjälpa dig själv och de du säger att du vill företräda, avgå. Avgå och gör det du behöver, i lugn och ro. Du är värd det.
lördag 5 november 2011
Jag har verkligen så sjukt fina människor i min närhet. För fyra år sedan, när jag skulle fylla 24 hade jag varit nykter ett knappt halvår. Jag hade inte innan haft nyktra vänner hemma hos mig. Nu ville jag bjuda tillbaka det jag hade fått av andra och ställa till med kalas för första gången på många år. Allt inför det kalaset var än pärs. Det var skitjobbigt att bjuda folk för tänk om de inte ville komma? Vem var jag som trodde att folk skulle vilja umgås med mig egentligen? Min självkänsla var så låg att det här var fakta för mig. Jag fick lära mig att gå emot det och tog stöd av min bästis. När det sen var dags för kalaset kom Hanna och Camilla upp med tåget (jag bodde 5 mil norr om Västerås då) och jag var tokneurotisk. Jag var så rädd. Jag var så rädd att jag inte trodde att jag skulle kunna genomföra kalaset. Camilla och Hanna styrde upp planering och vi åkte in till stan och handlade, hämtade smörgåstårta och fixade allt som behövde fixas. Jag har vaga minnesflashar från den kvällen, för jag var så himla nervös. Men det gick. Det kom många vänner och det var en av de bästa kvällarna på många år då. Fortfarande är det en kväll jag minns med kärlek. Särskilt Camilla och Hannas hjälp.
Nu är jag inte fullt så neurotisk, men jag blir nervös och stressad. Då är det fint med vänner. Bror och Svägis som upplåter sin lägenhet, Camilla som lånar ut kläder och Anna som hjälper till med bak.
Jag är så otroligt lyckligt lottad!
Nu är jag inte fullt så neurotisk, men jag blir nervös och stressad. Då är det fint med vänner. Bror och Svägis som upplåter sin lägenhet, Camilla som lånar ut kläder och Anna som hjälper till med bak.
Jag är så otroligt lyckligt lottad!
fredag 4 november 2011
Om sociala barnavårdsutredningar
Nu har jag tittat på hela Uppdrag Granskning och Debatt från i veckan. Jag har lyssnat en del på efterreaktionerna men inte hunnit se hela programmen tidigare. För er som eventuellt har missat handlar programmet om två barn som tvångsomhändertogs enligt lagen om vård av unga för att socialtjänsten fått in en anmälan om att pappan utsatt barnen för sexuella övergrepp. Det visade sig vara felaktigt och nu menar man att familjen kränkts genom agerandet från socialtjänst och rättsväsende.
Det är otroligt svårt att sakligt försöka reda ut, bena upp och bemöta det som framkom i Uppdrag granskning, för att UG är inte sakligt. De bygger upp en dramaturgi som får oss att reagera emotionellt istället för intellektuellt. För att bara nämna några exempel säger reportern flera gånger i programmet att föräldrarna misstänkts för övergrepp och medhjälp till sexuella övergrepp på sina EGNA barn. Med stark betoning på egna, för att vi ska reagera och tycka att det är fruktansvärt att bli misstänkt för övergrepp på sina EGNA barn. Men faktum är: Det finns föräldrar som begår övergrepp på sina egna barn. Även det behöver socialtjänsten utreda.
I det här vill jag inte ta ställning för rätt eller fel, jag vill bara exemplifiera att UG inte bara vill granska, de vill få oss att reagera starkt känslomässigt.
Ett annat exempel är att de tre-fyra gånger i programmet nämner att pappan fördes till rättegång med handfängsel. Detta för att vi ytterligare ska förstå vilken kränkning han utsattes för. Han var inte bara häktad utan fördes även bort i HANDFÄNGSEL! Fy fan, är det meningen att Svensson ska tänka. Men det vi inte tänker är att så fungerar kriminalvården i Sverige, och han var misstänkt för ett brott. Ett allvarligt brott.
Det här var en "välartad familj" fan vad jag hatar det uttrycket, men en man och en kvinna som de flesta i Sverige känner igen sig i. De bor superfint, är snygga, vältaliga, trevliga och känslosamma i TV. Men faktum är, att de fortfarande kan vara sexualförbrytare. Nu var de inte det, men jag kan inte se att de har blivit kränkta av rättsväsendet för att de har blivit utredda när de har blivit anmälda för ett brott. För så ska vårt rättsväsende fungera tycker jag.
Det fanns uppenbara fel i polisens utredning som de också medgav, trots det lade sig inte känslostormen. Varför? För att vi hade önskat att socialtjänst och polis inte skulle ha tagit anmälan om sexuella övergrepp på allvar? De var oskyldiga, hon som genomförde samtalet med flickan medgav när hon sett filmen att hon gjorde fel, de dömdes inte. Så långt allt väl.
När det gäller socialtjänstens utredningsförfarande. Om en anmälan kommer in om att ett barn far illa är socialtjänsten tvungen att agera. Agera innebär sällan tvångsomhänderta. Men om misstanken är så pass stark att man misstänker att barnens hälsa eller utveckling löper påtaglig risk att skadas och man bedömer att man inte kan avvakta rättens beslut för att barnen riskerar att skadas mer finns lagligt stöd för att tvångsomhänderta. Skälet till att man inte pratar med föräldrarna först kan vara ur skyddsaspekt för barnen.
I en förhandsbedömning, som är första steget innan utredning, får socialtjänsten inte kontakta andra än anmälaren och den anmälan rör. Man får inte ringa runt till släkt, vänner, dagis eller andra instanser. Av respekt för den enskildes integritet. När man sen inleder en utredning har man möjlighet att inhämta de uppgifter man behöver för att kunna göra en saklig utredning. I det här fallet verkar det finnas en del brister i utredningen, det gör det nog i många utredningar, men därmed inte sagt att agerandet i sig var felaktigt.
Jag tänker på den hårda tonen mot socialtjänsten, jag tycker att det är bra att socialtjänsten granskas. Det tycker de flesta inom socialtjänsten. Jag tycker att det är en demokratisk vinst också att socialtjänsten granskas av media (som inte granskar dem utifrån lagstiftning) för att de ska bli bättre på alla områden. Det här tror jag de flesta socionomer håller med om. Däremot behöver kritiken vara rimlig, korrekt och saklig. Det är inte sakligt att granska ett beslut utifrån föräldrarnas perspektiv när beslutet är fattat utifrån barnens perspektiv. Lagstiftningen är inte till för att skydda föräldrarna och det tycker jag är bra.
De förhållanden som framkom som jag tyckte verkade vara felaktigheter (kom ihåg nu att jag inte läst utredningen utan detta är bara utifrån TV) var förstås att man inte mer kritiskt granskade polisförhören. Sen vet jag inte vilka kontakter man tog i utredningen och vilka personer och instanser som har kommit till tals i den, så det är omöjligt för mig att uttala mig om.
Att göra sociala barnavårdsutredningar är det absolut svåraste man kan göra inom socialtjänsten. Ingen är absolut perfekt i sitt yrke. Men jag tror att socialarbetarkåren utvecklas, jag tror att man blir bättre på att göra utredningar även om vi aldrig kommer att bli perfekta. Jag hoppas att socialtjänsten alltid kommer att utvecklas i alla fall.
Sen behövs forskare som Bo Edvardsson (som var med i Debatt) som kan föra ut till socialsekreterarna var det brister, så att de kan fortsätta att bli bättre. Men det betyder inte att det är allt igenom dåligt. Den svartvita onyanserade bilden köper jag inte, långt ifrån.
Socialtjänsten har att göra en utredning, förvaltningsrätten har att fatta beslut. Förvaltnníngsrätten beslöt att barnen inte skulle omhändertas, det betyder inte att socialtjänsten skulle gjort annorlunda. Det är som att säga att en polisutredning var helt fel för att personen inte dömdes i rätten. Finns en misstanke ska en utredning göras. För barnens skull.
Sen blir det konstigt i debatten när journalister är okunniga i ämnet de granskar. UG hade ingen information om hur lagstiftningen ser ut, men mycket kritik mot agerandet. UG var som en enda röra av missnöje, men det var aldrig riktigt tydligt vart man tyckte att felet hade begåtts. Det som flest gånger har betonats var att man omhändertog efter ett enda samtal. Och det tycker inte jag är felaktigt. Inte när man misstänker att barn utsätts för övergrepp. Sen får man gärna sakligt och kritiskt granska förfarandet. Det är viktigt. Men den här emotionella stormen är inte rimlig.
Det är otroligt svårt att sakligt försöka reda ut, bena upp och bemöta det som framkom i Uppdrag granskning, för att UG är inte sakligt. De bygger upp en dramaturgi som får oss att reagera emotionellt istället för intellektuellt. För att bara nämna några exempel säger reportern flera gånger i programmet att föräldrarna misstänkts för övergrepp och medhjälp till sexuella övergrepp på sina EGNA barn. Med stark betoning på egna, för att vi ska reagera och tycka att det är fruktansvärt att bli misstänkt för övergrepp på sina EGNA barn. Men faktum är: Det finns föräldrar som begår övergrepp på sina egna barn. Även det behöver socialtjänsten utreda.
I det här vill jag inte ta ställning för rätt eller fel, jag vill bara exemplifiera att UG inte bara vill granska, de vill få oss att reagera starkt känslomässigt.
Ett annat exempel är att de tre-fyra gånger i programmet nämner att pappan fördes till rättegång med handfängsel. Detta för att vi ytterligare ska förstå vilken kränkning han utsattes för. Han var inte bara häktad utan fördes även bort i HANDFÄNGSEL! Fy fan, är det meningen att Svensson ska tänka. Men det vi inte tänker är att så fungerar kriminalvården i Sverige, och han var misstänkt för ett brott. Ett allvarligt brott.
Det här var en "välartad familj" fan vad jag hatar det uttrycket, men en man och en kvinna som de flesta i Sverige känner igen sig i. De bor superfint, är snygga, vältaliga, trevliga och känslosamma i TV. Men faktum är, att de fortfarande kan vara sexualförbrytare. Nu var de inte det, men jag kan inte se att de har blivit kränkta av rättsväsendet för att de har blivit utredda när de har blivit anmälda för ett brott. För så ska vårt rättsväsende fungera tycker jag.
Det fanns uppenbara fel i polisens utredning som de också medgav, trots det lade sig inte känslostormen. Varför? För att vi hade önskat att socialtjänst och polis inte skulle ha tagit anmälan om sexuella övergrepp på allvar? De var oskyldiga, hon som genomförde samtalet med flickan medgav när hon sett filmen att hon gjorde fel, de dömdes inte. Så långt allt väl.
När det gäller socialtjänstens utredningsförfarande. Om en anmälan kommer in om att ett barn far illa är socialtjänsten tvungen att agera. Agera innebär sällan tvångsomhänderta. Men om misstanken är så pass stark att man misstänker att barnens hälsa eller utveckling löper påtaglig risk att skadas och man bedömer att man inte kan avvakta rättens beslut för att barnen riskerar att skadas mer finns lagligt stöd för att tvångsomhänderta. Skälet till att man inte pratar med föräldrarna först kan vara ur skyddsaspekt för barnen.
I en förhandsbedömning, som är första steget innan utredning, får socialtjänsten inte kontakta andra än anmälaren och den anmälan rör. Man får inte ringa runt till släkt, vänner, dagis eller andra instanser. Av respekt för den enskildes integritet. När man sen inleder en utredning har man möjlighet att inhämta de uppgifter man behöver för att kunna göra en saklig utredning. I det här fallet verkar det finnas en del brister i utredningen, det gör det nog i många utredningar, men därmed inte sagt att agerandet i sig var felaktigt.
Jag tänker på den hårda tonen mot socialtjänsten, jag tycker att det är bra att socialtjänsten granskas. Det tycker de flesta inom socialtjänsten. Jag tycker att det är en demokratisk vinst också att socialtjänsten granskas av media (som inte granskar dem utifrån lagstiftning) för att de ska bli bättre på alla områden. Det här tror jag de flesta socionomer håller med om. Däremot behöver kritiken vara rimlig, korrekt och saklig. Det är inte sakligt att granska ett beslut utifrån föräldrarnas perspektiv när beslutet är fattat utifrån barnens perspektiv. Lagstiftningen är inte till för att skydda föräldrarna och det tycker jag är bra.
De förhållanden som framkom som jag tyckte verkade vara felaktigheter (kom ihåg nu att jag inte läst utredningen utan detta är bara utifrån TV) var förstås att man inte mer kritiskt granskade polisförhören. Sen vet jag inte vilka kontakter man tog i utredningen och vilka personer och instanser som har kommit till tals i den, så det är omöjligt för mig att uttala mig om.
Att göra sociala barnavårdsutredningar är det absolut svåraste man kan göra inom socialtjänsten. Ingen är absolut perfekt i sitt yrke. Men jag tror att socialarbetarkåren utvecklas, jag tror att man blir bättre på att göra utredningar även om vi aldrig kommer att bli perfekta. Jag hoppas att socialtjänsten alltid kommer att utvecklas i alla fall.
Sen behövs forskare som Bo Edvardsson (som var med i Debatt) som kan föra ut till socialsekreterarna var det brister, så att de kan fortsätta att bli bättre. Men det betyder inte att det är allt igenom dåligt. Den svartvita onyanserade bilden köper jag inte, långt ifrån.
Socialtjänsten har att göra en utredning, förvaltningsrätten har att fatta beslut. Förvaltnníngsrätten beslöt att barnen inte skulle omhändertas, det betyder inte att socialtjänsten skulle gjort annorlunda. Det är som att säga att en polisutredning var helt fel för att personen inte dömdes i rätten. Finns en misstanke ska en utredning göras. För barnens skull.
Sen blir det konstigt i debatten när journalister är okunniga i ämnet de granskar. UG hade ingen information om hur lagstiftningen ser ut, men mycket kritik mot agerandet. UG var som en enda röra av missnöje, men det var aldrig riktigt tydligt vart man tyckte att felet hade begåtts. Det som flest gånger har betonats var att man omhändertog efter ett enda samtal. Och det tycker inte jag är felaktigt. Inte när man misstänker att barn utsätts för övergrepp. Sen får man gärna sakligt och kritiskt granska förfarandet. Det är viktigt. Men den här emotionella stormen är inte rimlig.
torsdag 3 november 2011
Veckan med stjärnglans
Imorgon fyller jag år. I mig finns en känsla av stjärnglans och magi inför födelsedagen, det har det alltid gjort. Det är samma sak med julen. Kontrasten har tidigare varit total eftersom att de här dagarna oftast gav ångest när jag var liten och ung vuxen. Men på senare år har jag gjort om dem till att bli fina och magiska och precis så som jag vill ha dem. Eller i alla fall födelsedagen, jag jobbar fortfarande på det där med julen. Jag älskar att ha en födelsedagsvecka. Varje gång jag ser vilket datum det är blir jag pirrig i magen och tänker att snart är det dags. Och nu är det verkligen snart dags. Jag ser verkligen fram emot att få fira dagen jag föddes.
Jag ser fram emot en ganska lugn födelsedag med kalasfix med svägis och häng med bästis och liten gudson. Och sen ser jag förstås fram emot lördagen som innebär bakning med bästa Anna och Amelie och sedan kalas med familj, släkt och vänner.
Jag tror att det som gjort knepet är att jag inte längre förväntar mig saker. När jag var liten blev jag besviken för att min pappa och min mormor glömde bort att jag fyllde år och för att vi sällan hade råd att få mycket eller dyra presenter, eller ha stora kalas.
Nu har jag givit upp med mormor, pappa finns inte och presenter är inget jag behöver längre. Istället har det varit viktigt för mig att få ha alla jag bryr mig om nära, och det får jag! Jag känner mig så lycklig när jag tänker på alla vänner som kommer!
Det är riktig lycka!
Jag ser fram emot en ganska lugn födelsedag med kalasfix med svägis och häng med bästis och liten gudson. Och sen ser jag förstås fram emot lördagen som innebär bakning med bästa Anna och Amelie och sedan kalas med familj, släkt och vänner.
Jag tror att det som gjort knepet är att jag inte längre förväntar mig saker. När jag var liten blev jag besviken för att min pappa och min mormor glömde bort att jag fyllde år och för att vi sällan hade råd att få mycket eller dyra presenter, eller ha stora kalas.
Nu har jag givit upp med mormor, pappa finns inte och presenter är inget jag behöver längre. Istället har det varit viktigt för mig att få ha alla jag bryr mig om nära, och det får jag! Jag känner mig så lycklig när jag tänker på alla vänner som kommer!
Det är riktig lycka!
Det värsta med härskartekniker...
Igår klev jag in i en twitterdebatt mellan Linus Bylund (SD) och Soran Ismail. Mitt inlägg var inte alls sakligt, det erkänner jag gärna (det var inte meningen heller). Bylund mötte det med att kalla mig ointelligent. När jag svarade slutade han svara mig och började vända sig mot Soran Ismail och lägga ansvaret för mina tweets på honom (jag var ett puckat Soran-fan). Han inte bara förminskade mig, han ignorerade alltså mig och skrev om mig istället för till mig. Jag skrattade förstås bara först och tyckte att det var superlöjligt och ganska kul (och det bekräftade bara samtliga mina fördomar om SD-politiker). Men senare under dagen kom jag på mig själv flera gånger med att tänka små tankar om att "jag skulle varit tyst", att "jag gjorde bort mig" och att "det var ju en låg nivå på mina tweets".
Jag klarar mig utan Linus Bylunds bekräftelse, det handlar inte om det. För mig blir det tydligt hur väl härskartekniker fungerar, och hur starka vi måste vara när vi utsätts för dem. Jag drogs tillbaka till den unga SSU:aren som kämpade för att få duga och få bekräftelse från framför allt manliga SSU:are och partister. Ofta klappade de mig på huvudet och tyckte att jag var gullig. Då blev jag ännu mer arg och ännu mer förminskad. Jag minns väl de första manliga kollegorna som bara lyssnade på mig som vilken sosse som helst. Som tog för givet att jag hade kunskaper i de frågor jag uttryckte mig i och behandlade mig som en kompetent person. För det var inte min erfarenhet tidigare. Då började jag växa.
Det värsta med härskartekniker är att de fungerar.
Jag klarar mig utan Linus Bylunds bekräftelse, det handlar inte om det. För mig blir det tydligt hur väl härskartekniker fungerar, och hur starka vi måste vara när vi utsätts för dem. Jag drogs tillbaka till den unga SSU:aren som kämpade för att få duga och få bekräftelse från framför allt manliga SSU:are och partister. Ofta klappade de mig på huvudet och tyckte att jag var gullig. Då blev jag ännu mer arg och ännu mer förminskad. Jag minns väl de första manliga kollegorna som bara lyssnade på mig som vilken sosse som helst. Som tog för givet att jag hade kunskaper i de frågor jag uttryckte mig i och behandlade mig som en kompetent person. För det var inte min erfarenhet tidigare. Då började jag växa.
Det värsta med härskartekniker är att de fungerar.
onsdag 2 november 2011
Om varför jag inte kommer vilja jobba med mitt yrke
Det är faktiskt så illa. Anledningen till att det är illa är för att det inte är av olust som jag känner att det kan bli svårt för mig i framtiden att jobba inom socialtjänsten, det är på grund av de politiska besluten som fattas. Det är nämligen så att det kallare samhällsklimatet även har nått socialtjänsten. Socialtjänsten ställer krav på medicinskt underlag och tittar på arbetsförmåga. Om du har arbetsförmåga och inte följer planering kan du bli av med ditt försörjningsstöd. Jag tycker inte att det här är dåligt. För vissa. Vissa individer behöver ha den typen av krav på sig.
Det som gör mig livrädd är att det nu börjar pratas om från Alliansregeringens sida att det ska gälla samtliga som uppbär ekonomiskt bistånd. Idag är det alltå (i teorin i alla fall) upp till en (i bästa fall) utbildad och yrkeskunnig socialsekreterare att göra upp en planering för förändring. För de flesta är målet jobb, en del som står långt från arbetsmarknaden har andra mål först, det kan exempelvis handla om drogfrihet och så vidare. Men poängen är att det är kunniga socialarbetare som tillsammans med klienten avgör vilka steg som bör tas.
Det kan inte vara ett generellt politiskt beslut som ska gälla alla!
För alla fixar inte de kraven. Alla har inte förmågan, inte alltid i alla fall. Att då dra in försörjningsstödet och hänvisa människor till de ideela organisationernas välgörenhetsarbete är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Här ser vi till att människor har mat på bordet och tak över huvudet först, sedan erbjuder vi stöd till förändring.
Att tro att det bästa sociala förändringsarbetet handlar om att ge avslag på ekonomiskt bistånd är ett hån mot alla yrkeskunniga, engagerade och utbildade socialarbetare. Om man istället testade att minska arbetsbelastningen för de som arbetar med ekonomiskt bistånd och ger dem förutsättningar för att bedriva ett kvalificerat socialt arbete, skulle färre bli långvarigt beroende av försörjningsstöd. Det är jag säker på. Och vi skulle kunna lyckas med det utan att dra undan mattan för redan utsatta människor.
Om den här förändringen skulle bli verklighet kan jag inte jobba med ekonomiskt bistånd. Jag kan inte utbilda mig i sju terminer för att sedan vara otrogen mot mina ideal och mina värderingar. Det går inte.
Det som gör mig livrädd är att det nu börjar pratas om från Alliansregeringens sida att det ska gälla samtliga som uppbär ekonomiskt bistånd. Idag är det alltå (i teorin i alla fall) upp till en (i bästa fall) utbildad och yrkeskunnig socialsekreterare att göra upp en planering för förändring. För de flesta är målet jobb, en del som står långt från arbetsmarknaden har andra mål först, det kan exempelvis handla om drogfrihet och så vidare. Men poängen är att det är kunniga socialarbetare som tillsammans med klienten avgör vilka steg som bör tas.
Det kan inte vara ett generellt politiskt beslut som ska gälla alla!
För alla fixar inte de kraven. Alla har inte förmågan, inte alltid i alla fall. Att då dra in försörjningsstödet och hänvisa människor till de ideela organisationernas välgörenhetsarbete är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Här ser vi till att människor har mat på bordet och tak över huvudet först, sedan erbjuder vi stöd till förändring.
Att tro att det bästa sociala förändringsarbetet handlar om att ge avslag på ekonomiskt bistånd är ett hån mot alla yrkeskunniga, engagerade och utbildade socialarbetare. Om man istället testade att minska arbetsbelastningen för de som arbetar med ekonomiskt bistånd och ger dem förutsättningar för att bedriva ett kvalificerat socialt arbete, skulle färre bli långvarigt beroende av försörjningsstöd. Det är jag säker på. Och vi skulle kunna lyckas med det utan att dra undan mattan för redan utsatta människor.
Om den här förändringen skulle bli verklighet kan jag inte jobba med ekonomiskt bistånd. Jag kan inte utbilda mig i sju terminer för att sedan vara otrogen mot mina ideal och mina värderingar. Det går inte.
tisdag 1 november 2011
Kvinnlighet?
Hanin har en gång önskat att jag ska börja använda mig av rubriker igen. Jag provar.
När jag var yngre (det här har inte alls med ålder att göra, men ordet förut låter som om det var nyss..) använde jag ofta skor med höga klackar. Jag la ganska mycket pengar på att blondera mitt hår och tid på att "se bra ut".
Sen när jag gick ner mig mer emotionellt slutade jag. Jag gick upp massor av kilon och tappade intresset för mitt utseende. Eller så här. Jag gav upp eftersom att jag ändå aldrig trivdes med mig själv. Det spelade ingen roll längre.
Nu, fyra år efter mitt uppvaknande, är jag en annan person. Mina värderingar, som jag hade då också men inte kunde leva upp till, har ramlat ner i magen och är idag en del av hela mig, inte bara intellektuellt. Jag har en annan trygghet och känner inte längre att mitt värde främst ligger i min knullbarhetsfaktor.
Trots det har jag haft någon idé om att det är meningen att jag ska tillbaka till min forntida kvinnlighet. Den som jag i alla fall själv tyckte att jag hade. Ibland. Eller som jag försökte pressa fram. För nu när jag är "frisk" så ska jag väl vara "normal"?
Idag testade jag ett par högklackade skor jag haft en gång tidigare. Jag ville ha dem för att känna mig fin på en tillställning i vinter. Jag tänkte att det är bäst att börja träna så att jag vänjer mig och inte får så ont när det är dags. Jag satte på mig dem och gick fram och tillbaka till affären, en sak är säker. Det är inte jag. Inte någonstans. Jag får ont, de är obekväma, jag kan inte gå ordentligt, inte rakt och inte fort. Det känns mest bara helt fel.
Och så skrattar jag lite för mig själv. Jag behöver inga klackar för att känna mig vacker. Jag behöver inte passa in i någon annans ram för vad en kvinna är. Jag är jag och det räcker gott och väl.
Det där med kvinnlighet kan någon annan ägna sig åt. Jag nöjer mig med att vara jag.
När jag var yngre (det här har inte alls med ålder att göra, men ordet förut låter som om det var nyss..) använde jag ofta skor med höga klackar. Jag la ganska mycket pengar på att blondera mitt hår och tid på att "se bra ut".
Sen när jag gick ner mig mer emotionellt slutade jag. Jag gick upp massor av kilon och tappade intresset för mitt utseende. Eller så här. Jag gav upp eftersom att jag ändå aldrig trivdes med mig själv. Det spelade ingen roll längre.
Nu, fyra år efter mitt uppvaknande, är jag en annan person. Mina värderingar, som jag hade då också men inte kunde leva upp till, har ramlat ner i magen och är idag en del av hela mig, inte bara intellektuellt. Jag har en annan trygghet och känner inte längre att mitt värde främst ligger i min knullbarhetsfaktor.
Trots det har jag haft någon idé om att det är meningen att jag ska tillbaka till min forntida kvinnlighet. Den som jag i alla fall själv tyckte att jag hade. Ibland. Eller som jag försökte pressa fram. För nu när jag är "frisk" så ska jag väl vara "normal"?
Idag testade jag ett par högklackade skor jag haft en gång tidigare. Jag ville ha dem för att känna mig fin på en tillställning i vinter. Jag tänkte att det är bäst att börja träna så att jag vänjer mig och inte får så ont när det är dags. Jag satte på mig dem och gick fram och tillbaka till affären, en sak är säker. Det är inte jag. Inte någonstans. Jag får ont, de är obekväma, jag kan inte gå ordentligt, inte rakt och inte fort. Det känns mest bara helt fel.
Och så skrattar jag lite för mig själv. Jag behöver inga klackar för att känna mig vacker. Jag behöver inte passa in i någon annans ram för vad en kvinna är. Jag är jag och det räcker gott och väl.
Det där med kvinnlighet kan någon annan ägna sig åt. Jag nöjer mig med att vara jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)