Självkaparen

Jag ska, återigen, vara lite självutlämnande. Jag använder gärna mina livslektioner för att visa hur illa ställt det är med världen ibland.

För ett tag sedan satt och jag och de bästa i klassen hemma hos en av oss och hjälpte varandra med våra yrkesmässiga självbilder, inför jobbsökeri och karriärplanering.

Vi skrev bland annat tre positiva egenskaper hos varandra.

Min självkapare och dåliga självkänsla tänkte stundvis, emot bättre vetande, att det egentligen var kritik, som de omvandlat eftersom att vi skulle ge varandra beröm. (Alltså, det är svårt att hitta positiva egenskaper hos mig därför måste de tänka utifrån mina jobbiga egenskaper).

Orden jag fick var av typen engagerad, handlingskraftig, verbal osv. Eftersom att jag har en självuppfattning, bitvis, som att jag är "jobbig" och "tar för mycket plats", tänkte jag att de inte kunde mena det positivt.

Eftersom att jag har kommit längre med mig själv valde jag att sluta tänka så och istället läsa vad de skrev och, i alla fall intellektuellt, tro på det.

Dagen efter bröt jag ihop, då jag fick ett mejlsvar av landstingsrådet gällande upphandlingen med psykoterapeuterna. Jag kände mig ensam, utlämnad och maktlös. Jag tänkte flera gånger att nu ger jag upp.

Då kom orden mina klasskamrater hade skrivit upp framför ögonen. Med ens kände jag i magen att så är det ju. Jag har ju alla de egenskaperna och kan använda dem även i den här, väldigt jobbiga, situationen.

Ni vet ju vad som hände. Jag använde mitt mod och ställde upp på ett inslag i de lokala nyheterna, jag valde att fortsätta slåss för min sak och jag gav inte upp. Självkaparen vann inte.