Jag drömde i natt att jag fick tillfälle att berätta för dagens S-ledning om min oro för partiet. Det säger en del om hur stor min oro är.
Jag är inte bekymrad för att partikamrater öppet diskuterar partiledningens duglighet. Jag är däremot oerhört bekymrad över att många går till angrepp mot dem, oss, som har högre ambitioner för S. Som känner en oro och som vill lyfta fram det.
För det är precis det det handlar om för mig. Jag tycker inte att Håkan Juholt är en duktig partiledare. Kanske duger han för ett 25%-parti, men jag har högre ambitioner än så. Jag ställer höga krav på socialdemokraternas partiledare, och jag upplever inte att Juholt hittills har motsvarat dem.
Jag vill ha en partiledare med den politiska kompetensen att avgöra vilka frågor som är viktiga att driva i människors vardag. En partiledare som klarar av att bedriva en aktiv oppositionspolitik och som kan dra byxorna av regeringen.
Jag vill också ha en partiledare som klarar av att berätta om det socialdemokratiska alternativet till dagens ökade klyftor. Som klarar av att beskriva att ett samhälle med ett starkt välfärdsnät, som omfattar den stora delen av befolkningen, är bättre än ett samhälle där de som kan försäkrar sig privat medan de med lägst ekonomisk standard får nöja sig med en urvattnad allmän försäkring som bara är ett absolut golv.
Snacket om att "nu är han vald och då ska vi sluta upp" köper jag inte. Vad är det för syn på demokratin i partiet? Det verkar som att, eftersom att Håkan fått något av en stämpel som "traditionalist" eller "vänstersosse" vill man behålla honom till varje pris. Just nu verkar det priset vara både våra möjligheter att driva en aktiv oppositionspolitik och vårt väljarstöd.
Rädslan för att nästa partiledare, om Håkan avgår, kan heta Mikael Damberg verkar på vissa håll förblinda. För mig som har haft möjligheten att arbeta tillsammans med Micke, under hans tid som SSU-ordförande, är rädslan fullkomligt obegriplig. Han är en otroligt duktig politiker med en tydlig och stabil ideologisk kompass. En feminist med trygga rötter i de socialdemokratiska värderingarna om frihet, solidaritet och jämlikhet. Bilden av att han skulle vara ett högerspöke är kraftigt överdriven. Precis som bilden av att Juholt skulle vara en vänstersosse.
Just nu har vi en partiledare med en stab som inte har varken en antirasistisk eller en feministisk kompass (det blev tydligt när Morgan Johansson fick klartecken att stödja förslaget om att kunna dra tillbaka medborgarskap, och Juholts besök i Ullared som jag har bloggat om tidigare), vi har en partiledning som inte klarar av att bedöma vilka frågor som är strategiskt viktiga att lyfta och driva (samma dag som (S) fick 27,7 % i SCB:s väljarbarometer gick Juholt ut och krävde mobil täckning över hela Sverige, inte ett dåligt förslag, men en dålig politisk prioritering), vi har en partiledning som inte lyckas utmana regeringen ens när det finns öppna mål (Caremaskandalen), istället framstår nu (M) som partiet som ska sätta stopp för giriga riskkapitalister inom vården.
Vi haltar. Vi är inte duktiga. Väljarna ställer högre krav på oss än så. Vi måste bli bättre, och utifrån det jag har sett hittills är jag tveksam till att Juholt har förmågan.
I tider som dessa är jag i alla fall nöjd och glad över att tillhöra Västerås socialdemokratiska arbetarekommun, som lyckas med det vi misslyckas med centralt. Lyssna och bli lyssnade på. Här finns en artikel skriven av vår ordförande Lars Eriksson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar