Jag hamnade in en lång och utdragen facebook-debatt om kön och etnicitet. Eller, det kom att handa om huruvida kvinnoförtryck är ett uttryck för vissa specifika etniska och/eller religiösa kulturer eller inte.
När man pratar politik gör man val. Man väljer vilka förklaringsmodeller man vill använda för att förklara de fenomen vi ser i samhället. Att bara konstatera att det ser ut på ett sätt räcker inte. Vi måste också kunna förklara det, om vi vill kunna bygga en bra politik, menar jag.
Det finns olika analysverktyg och förklaringsmodeller. När jag betraktar samhället använder jag feminismen som ett analysverktyg, antirasismen är ett annat. Förklaringsmodellerna bakom feminism och antirasism (enligt mitt sätt att se det) är att både kön och etnicitet är maktrelationer. Precis som klass, sexualitet och ålder också är maktrelationer. Det finns förstås fler, men för att nämna några.
Det innebär att jag ser patriarkatet som en samhällelig struktur som leder till att kvinnor som grupp har sämre maktresurser än män. För mig gäller det världen över. Kvinnor har sämre möjligheter att själva välja hur deras liv ska se ut. Jag menar inte att patriarkatet ser likadant ut överallt, och jag menar inte att strukturerna drabbar alla kvinnor likadant.
Här kommer den intersektionella analysen in. Intersektionalitet handlar om att se alla dessa maktrelationer och att kunna kombinera dem. Till exempel drabbar våld i nära relationer kvinnor från alla klasser och med olika etniciteter, dock drabbas kvinnor i de lägre klasserna dubbelt, om hon dessutom har en underordnad etnicitet riskerar hon drabbas tredubbelt.
Att välja det här förhållningssättet, att definiera maktrelationer istället för kulturella uttryck gör att majoritetssamhället är ansvariga för förtrycket.
Det är enkelt att hävda att det är uttryck för vissa specifika kulturer och mena att "de" är ansvariga för det. Med mitt perspektiv har vi alla ett ansvar. Makt är relationellt, det är möjligt att förändra. Faktum är att i samband med att kvinnors makt ökar, ökar också jämställdheten vad gäller uttag i föräldraförsäkring, fördelning av hushållsarbetet och så vidare.
En annan sak som man missar när man hävdar att det är uttryck för vissa specifika kulturer är det förtryck som också pågår i Sverige. Exempelvis är familjer med en invandrad mamma och en "svensk" pappa överrepresenterade när det gäller våld i familjen. Det är väldigt svårt att förklara utifrån ett kulturbetingat perspektiv. Om man inte vill hävda att det också är svensk (manlig) kultur att misshandla kvinnor. Jag kan dock göra en intersektionell analys och förklara både våldet och utsattheten.
Vidare är det svårt att förklara de serievåldtäktsmän som härjat med "ursvensk" bakgrund, när man hävdar att det är "muslimsk kultur" att våldta (det finns ingen muslimsk kultur, men det finns antimuslimer som hävdar det). Då menar jag att feminismen är mer heltäckande.
Man är ansvarig för vilken förklaringsmodell man väljer, och de konsekvenserna det får. Att hävda att "de" är ojämtställda men att "vi" är jämställda, menar jag, är ett rasistiskt förhållningssätt. Förutom att det skapar en osann bild och en fortsatt exkludering av "de andra" leder det också till att den ojämställdhet som fortfarande existerar i Sverige förnekas.
1 kommentar:
För det första så är feminism inget analysverktyg utan feminism är ett konkret ställningstagande som står i direkt motsatsförhållande till objektivitetsgrundad analys.
För det andra så har inte kvinnor sämre chans att påverka sina liv än Män idag. Det är män som skickas ut i krig och det är kvinnor som uppmuntras att söka mansdominerade arbeten.
För det tredje så drabbas även män av våld inom nära relationer i lika stor utsträckning som kvinnor. Dock finns det två stora skillnader mellan våld mot kvinnor och våld mot män.
1. Mäns våld mot kvinnor är grövre.
2. Mäns våld förtigs av samhället.
Skicka en kommentar