Nja, inte alltid en bra strategi. Jag har ett problem.
Innan jag skriver vidare vill jag varna er (kanske främst mig själv) för att det här kommer bli ett sådant inlägg som jag senare kommer att fundera över om jag varit för utlämnande i eller inte. Om jag kanske borde hållit det för mig själv.
Nu skriver jag i alla fall om det.
Jag har, sedan jag var liten, blivit på-låtsats-kär i rätt många personer. Rätt ofta.
För mig har livet som singel varit detsamma som att ingen vill ha mig. Så för att råda bot på det och försöka slippa leva ensam har jag liksom blivit kär i lite vem som helst.
Kraven har kan man säga varit låga, för att uttrycka det milt. Jag menar inte att det är fel på personerna, men att de inte varit rätt för mig.
I nykterheten har jag gjort annorlunda. Bara träffat de som jag faktiskt fattat ett intresse för. Även om det hittills inte varit kärlek.
Problemet är att jag har varit på-låtsats-kär eller förälskad så mycket att jag inte längre vet vad som är på riktigt. Jag vågar inte lita på mig själv när jag fattar ett intresse för någon, för jag vet inte om det är på riktigt eller inte.
Hittills har det ju inte varit på riktigt, och i några fall har de jag trott jag varit förälskade i blivit sårade. Och så vill jag inte hålla på.
Nu har jag inte längre samma känsla inför min självlevnad. Det gör inget att jag lever ensam tills jag blir kär på riktigt. För jag är hellre för mig själv än med någon jag inte är kär i. Så har det verkligen inte alltid varit. Eller rättare sagt, så har det aldrig varit för mig.
Den andra detaljen, den om att bli förälskad på låtsats får jag bearbeta i terapin antar jag. För så kan jag ju inte ha det.
Fast å andra sidan är det väl så här dejting fungerar. Man dejtar väl för att ta reda på om det finns ett intresse eller inte?
Jag tror kanske att jag är lite hård mot mig själv ibland också?
Det här inlägget blev verkligen självterapeutiskt. Att vara en självreflekterande människa är något av det häftigaste tror jag.
Nu är navelskåderiet slut. Nu blir det för mig att ta upp tentan istället.
1 kommentar:
Intressant inlägg, och jag tror faktiskt att det här inte är någonting som är vidare ovanligt. Fast du får gärna utveckla detta med att vara "på-låtsas-kär" någon gång. Vad innebär det egentligen att bli förälskad "på riktigt"? Hur inbillar man sig att man är kär?
Det här med att bli blixtförälskad, eller liksom "träffa sin tvillingsjäl" är nog få förunnat. Vi andra träffar nog folk som vi fattar tycke för, vilket med lite arbete (och vilja?) utvecklas till typ kärlek.
Skicka en kommentar