En vacker men fruktansvärd film om två tvillingsystrar. Den ena gick bort och filmen handlade efterlevnaden. Jag grät högljutt och hulkande. Men jag hade inte velat vara utan den, den var samtidigt väldigt vacker.
Jag tänkte på hur jag, efter att pappa hade gått bort, drömde om honom. Vi hade ju varit osams och hunnit precis lägga ned stridsyxan när han dog. Även om jag inte direkt plågades av dåligt samvete, var det fint när jag drömde att vi träffades och han sa något i stil med att det inte fanns några arga känslor kvar, bara kärlek.
I filmen betraktas systern som lite knäpp när hon känner att hennes syster finns med.
Jag känner inte pappas närvaro på det sättet, och jag vet inte vad det var i den där drömmen.
Men jag vet att det gav mig frid. Och det räcker. Kanske är det bara vår fantastiska hjärnas sätt att ge oss frid, eller så är det något annat.
För mig spelar det ingen roll. Det räcker med att det hjälpte mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar