Det är för mycket. Juholts avgång, ett halvår sedan terrordådet på Utoya, tio år sedan mordet på Fadime och det som händer i mig. Jag kan inte ta in och reflektera över allt ännu.

Istället ska jag titta på TV och packa väskan för jobbdag hela dagen imorgon.

Någon kommenterade att komplimangerna gällande viktnedgång kan handla mer om prestationen än utseendet. Absolut. Och jag är verkligen glad för all uppmuntran, den behövs i tider då motivationen brister.

Men jag tycker ändå att det är viktigt att reflektera över att kommentarerna handlar oftast om att "jag har blivit så fin".

Jag är glad för det! Det är fint att höra och sägs alltid med kärlek. Men gladast blir jag när jag alltid kan få vara fin liksom. Eller kanske bara kan få vara, och duga ändå. När min kropp inte är föremål för granskning, åt något håll liksom.

Det här är inte enbart en fråga om synen på kvinnor, även om jag tror att vi lägger större vikt vid kvinnors utseende.

Det handlar om att jag hellre vill sträva mot en värld där utseendet är oviktigt, där det är insidan som avgör. Eller något. Jag vet inte.