Jag börjar skratta åt mig själv ibland. Jag har ju haft en plan. En ekonomisk plan. När jag har pluggat klart (jan 2013) skulle jag ta tag i mina skulder på allvar och ta körkort. Sen skulle jag börja se världen. Först ut skulle Irland vara. En vecka i Dublin och en vecka på irländska landsbygden med gröna kullar och pubar. Det var planen. Så bestämmer jag mig för att satsa på att plugga i två år till.

Men det är ändå beslutet att satsa som har gjort mig lättast. Nästan lycklig faktiskt.

Att jag vågar drömma, vågar tro på min förmåga, vågar satsa och vågar göra det jag innerst inne drömmer om. '

För det jag innerst inne drömmer om är inte Irland, den drömmen finns också. Men det mitt hjärta verkligen vill, är att forska.

Att sätta mitt namn på en avhandling. Att skaffa mig kunskaper som jag sedan kan dela med mig av för att utveckla och förbättra för de människor jag engagerar mig för. De allra mest utsatta.

Det är det mitt hjärta allra mest vill.

Jag kanske inte når dit. Så kan det vara. Men då gjorde jag i alla fall det jag kunde. Om jag skulle börja jobba om ett år, utan att ens ha försökt, då kommer jag verkligen att ångra mig senare i livet. Då kommer inte ens Dublin att smaka bra längre.

Så, CSN och jag fortsätter vår hat-kärleksrelation så länge en utbildning vill ha mig.

För på riktigt, som bästis och jag sa igår, vad är tid och vad är pengar?

Ingenting!