Hej anonym!
Jag tror på kärleken. Jag har träffat några människor genom livet som på ett alldeles speciellt sätt har påverkat mig. Som gör mig knäsvag och som jag bara vill ha mer av. De är inte så många. Men de har funnits.
Att vara på-låtsats-kär (förälskad är säkert ett lämpligare ord) för mig handlar om att jag försöker forcera de där känslorna, fast de kanske inte finns där. Bara för att vi båda har varit lediga och letat vid samma tidpunkt.
Det brukar oftast sluta med att jag stör mig på det mesta personen gör och inte vill ha hens närhet överhuvudtaget.
Äsch jag vet inte. Men jag tror i alla fall inte att kärlek kan utvecklas mellan vilka två individer som helst. Det är i alla fall ingenting som jag är intresserad av att jobba för. Någon grund måste ju finnas...
Kanske är det vad du menar med att man fattar tycke för varandra.
Jag tror kanske inte att det är så enkelt att man blir kär på riktigt och sen är allt bra. Det är förstås naivt. Men eftersom att jag inte ens har kommit dit att jag blivit kär ännu (på väldigt länge) så uppehåller jag mina funderingar mest kring det stadiet i relationen.. :P
Åh det här är svårt? Vad säger ni andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar