Jag kommer på mig själv med att sträva efter att bli så där jävla lagom så att ingen kan tycka att något jag gör är i vägen.

På vägen mot lagom utplånar jag ju liksom mig själv.

Helt utan att ens reflektera över det.

Den andra negativa aspekten är också att ju mindre utrymme jag ger mig själv desto mindre utrymme ger jag andra. Jag stör mig på att andra tar den platsen jag inte vågar ta.

Så kan vi ju inte ha det.