Sorgen ligger som en sten över bröstet. Jag har haft en fin dag som avslutades med bio med svägerskan och brorsan, filmen var ganska kul och jag fick många skratt. Men sorgen är kvar. Och jag tappar tålamodet lite grann. En dag räcker tycker jag. Men det är inte upp till mig, det vet jag ju. Bloggen är bra. Jag behöver ett forum att fundera, känna och formulera.

Jag har gnällt i två år över att jag har svårt att gråta. Den senaste tiden känns det som att jag har gråtit mer än de två åren sammanlagt. Det är nog bra. Fast det känns förjävligt.