Mitt eviga dilemma med den här bloggen är hur privat ska jag vara........
....eller hur mycket av mig själv ska jag visa?
Och det är egentligen inte ett dilemma bara på bloggen......utan i livet......i hela mitt liv har jag försökt att:
dölja
använda masker för att ingen ska se vem jag verkligen är....
....vad jag verkligen
känner
tänker
tycker
gör

Nu handlar mitt liv om motsatsen. Att vara
ärlig
avskalad
naken
mig själv

Jag är det här. Varken mer eller mindre. Men det är läskigt. För om jag visar att jag känner och vad jag känner så öppnar jag också för att bli sårad. Trampad på. Utnyttjad. Fast egentligen tror jag inte det om mänskligheten, vem gör så egentligen? Det kanske bara är ett uttryck för min bild av mig själv?

Jag är sorgsen, ledsen, har smärta i hela bröstkorgen. Jag försöker plugga och prata med andra men det gör ont konstant. Och det är okej. Det får göra ont. Men jag vill berätta om det. Jag vill det! För att när jag slutar försöka bära allting själv så blir jag friare. Jag är inte sjukare än mina hemligheter. Och de är inte så många längre.

Men av hänsyn till andra inblandade så skriver jag inte ut allt. Mer än mina känslor. För de tar jag ansvar för.