Ännu mera sorg. Jag pratade med Hanin, började gråta och när vi la på kom det värsta gråtattacken sen pappa dog tror jag. Nu känner jag mig mest tom. Fast lättad. Och tacksam. För att det äntligen kommer! Det finns fortfarande en del av mig som skäms, som tycker att det är pinsamt att känna så här och ännu värre att berätta om det. Men jag tänker inte lyssna på den sidan. Jag måste tillåta mig själv att känna, och jag vill skriva om det för att det hjälper. Det hjälper mig att sluta skämmas när jag berätta om det. Och jag berättar inte för alla (för ganska få faktiskt) IRL. Så bloggen får agera kanal. Okej, min vänner närmast hjärtat berättar jag för.

Åh. Nu släpper det verkligen. Så skönt! Att vara nykter alkoholist i tillfrisknande is the shit!