När jag var i behandling 2007 så hände det en massa saker med mig känslomössigt, den handlade väldigt mycket om att få mig att inse (känslomässigt) att jag skadar mig själv och andra när jag dricker alkohol. I början förnekade jag mest, att jag hade de konsekvenserna som jag har. Något som hör till. Men det hände något en dag och jag kunde inte förneka längre. Jag kommer inte ihåg själva grejen, men jag kommer ihåg att jag mådde otroligt dåligt. Och det värsta av allt var att jag inte kunde sluta le. Jag var inte glad, långt ifrån, men mina mungipor var fastklistrade vid öronen. Jag kommer ihåg hur de andra tittade på mig och tyckte synd om mig. "Du lurar ingen" sa deras ögon.

Anledningen till att jag log var för att det var mitt försvar. Från barnsben så lärde jag mig att ett leende var bästa flykten från smärtan. Ingen behövde se att jag mådde dåligt. För om jag mådde dåligt så var jag dålig.

I två år så har jag strävat emot att kunna känna. Att vara ärlig med mina känslor och tillåta mig att ha dem. Jag har haft otroligt svårt för att gråta. Mest har min sorg, när den har kommit, suttit som en sten över bröstet, som jag skrev i texten nedan.

Nu har det hänt massor med mig känslomässigt. Egentligen så kan jag se att det började innan jul.. Fast mest sen ett par veckor tillbaks.. En propp har liksom lossnat. Och jag gråter jättemycket. Hanin trodde inte riktigt på mig när jag sa att jag brukar ha svårt för att gråta. Och jag kan se att det kan vara svårt, med tanke på att jag gråter massor nu.

Men jag tror att det är detta som gör att jag vandrar ut i friheten som en lyckligare människa. Okej, det var lite skoj, men lite åt det hållet faktiskt! Och jag vet ju att Gud har en plan, och den brukar vara bra!