Jag har några gånger tidigare skrivit om barnuppfostran och metoder som skrämmer mig. Nu satt jag och läste i min psykologibok och hittade följande text.
Villkorslös kärlek
Om ett barn inte gör som föräldrarna vill kan det hända att föräldrarna drar bort sin kärlek. Ett sätt kan innebära att man förmedlar "om du är snäll och lydig älskar jag dig. Men om du bråkar och tar saker du inte får tycker jag inte om dig". När barnet nästa gång gör något förbjudet tillåter det sig inte att njuta, utan känner bara skam. Barnet har tagit över föräldrarnas värdering, den som gör något förbjudet är inte värt att älska. Det handlar inte om att inte sätta gränser, utan hur gränssättningen görs. Den viktiga skillnaden görs mellan barnet och dess beteende. Föräldrarna kan ta starkt avstånd från barnets beteende men inte från barnet självt. Barnet måste få uppleva villkorlös kärlek, att det är omtyckt, även när det gör fel. Fast då får det finna sig i att dess beteende kritiseras.
När ett barn får känna villkorslös uppskattning vågar det erkänna fler av sina egna känslor och upplevelser.
En sådan förälder vill jag vara. Jag tänkte på min brorsdotter som sov hos mig i lördags. Hon rusade efter min katt ut i köket och jag kom efter och sa ganska hårt att hon inte får jaga katten. Då kommer lilla A fram till mig och vill kramas. Självklart lyfte jag upp henne. Och jag kom att tänka på uppfostringsmetoden som går ut på att ignorera barnet när det gör fel. Jag håller med Rogers (vars teori jag beskrev ovan) om barnet gör fel, så betyder inte det att barnet är fel.
/J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar