Inte min önskan

En reporter från Tvärsnytt kommer hem till mig om 10 min. Patientnämnden kunde hjälpa mig med att kontakta affektiva mottagningen för fortsatt vårdplanering, det tackade jag nej till. Det kan jag göra själv. Det verkar som att min enda kanal att framföra min sak via, är media. Tyvärr.

Jag vill inte gå ut offentligt med min smärta. Jag vill inte berätta för världen att jag går i terapi. Men jag kan inte låta bli att göra det. Inte eftersom att resultatet då bara blir att jag blir utan hjälp.

Dessutom är jag handlingskraftig, jag är modig och verbal. Jag kan uttrycka mig och jag kan stå för mig själv. Alla kan inte det. Alla har inte kanalerna. Då är det min skyldighet att göra det.

Sen är ilskan en ganska bra drivkraft också. Den hjälper mig vidare, alternativet skulle vara att lägga mig ner och ge upp. Där har jag varit så det räcker tidigare i livet.