Emotionell amputation

Jag har inte orkat tidigare, men nu måste jag ta tag i att börja protestera. Landstinget har upphandlat avtalet med privata psykoterapeuter, mitt i pågående behandling får jag veta: "om tre veckor får jag tyvärr inte ta emot dig mer".

Här är mitt mejl till Juha Rundgren (V) landstingsråd med ansvar för psykiatri:

Hej Juha!

Som ansvarig politiker vill jag höra hur du tycker att jag ska hantera den situation som jag hamnat i nu, då ni valt att inte upphandla St:lukas psykoterapimottagning som jag är i pågående behandling hos.

Nedan följer en text som jag eventuellt även kommer att skicka in som insändare till VLT, beroende på om du svarar och hur snabbt. Jag bråkar helst så lite som möjligt då jag inte mår särskilt bra av den uppkomna situationen, men om jag inte får något gehör så blir jag förstås tvungen. Att göra politik av min smärta är mer smärtsamt. Jag önskar att jag slipper det.

Här är det jag känner och tänker:

Efter ca två års odefinierat dåligt psykiskt mående sökte jag mig till psykiatrin i hopp om att få någon klarhet och hjälp. Jag blev i oktober remitterad till St:Lukas psykoterapimottagning i Västerås. Redan från början visste jag att Landstingets vårdavtal med de privata psykoterapeuterna var under upphandling, men då, i oktober, visste jag inte om jag skulle känna mig hemma i terapin, om behandlingen skulle bli bra och om jag skulle trivas med terapeuten. Nu, knappt tre månader in i min behandling, får den ett abrupt slut. Landstinget har valt att inte upphandla St:Lukas. Skälet är att man valt att upphandla kognitiv beteendeterapi, istället för terapi på psykodynamisk grund. Det är, vågar jag påstå, ett tankefel hos de beslutsfattande politikerna, KBT är säkert bra för vissa, men det är naivt att tro att det är bra för alla. Jag hade önskat, att man av respekt för mig som patient, i alla fall hade kunnat upphandla ett avtal som gällde oss som är i pågående behandling. Det är helt enkelt kontraproduktivt för mig att byta terapeut, eller att avbryta behandlingen mitt i. I terapin jobbar jag med min tillitsbrist, mina rädslor för att bli övergiven och mina svårigheter att separera från relationer. Man behöver inte vara utbildad för att räkna ut vilken smärta det blir för mig att helt plötsligt och hårt tvingas bryta upp utan att ha fullföljt behandlingen, det blir en emotionell amputation.


Med hopp om snabbt svar


Johanna Pettersson