Jag är verkligen mätt, trött och urless på pratet om könsroller. Inte på den feministiska debatten emot könsroller, utan på att de överhuvudtaget fortfarande existerar så att vi feminister tvingas prata om dem. Jag kommer i håg när jag var i 15 års åldern och höll ett pass på en facklig-politisk utbildning om feminism. Min argumentation om könsroller gick inte hem hos dessa fackligt engagerade unga vuxna. Många var själva småbarnsföräldrar och menade bestämt att jag hade fel i mitt resonemang. I dag 10 år senare får jag hem en katalog med leksaker i reklamen, jag bläddrade igenom den för att hämta inspiration inför julen och brorsbarnen. Och det är så himla tydligt, på sidorna med bilar, båtar, tåg, star wars och liknande är det bara pojkar på bilderna, layouten är mörk, blå, grå eller svart. På sidorna med nallar, dockor, leksaksspisar och sånt är det bara flickor och sidorna går i lila, gult och rosa.
Då lever jag i en verklighet med två brorsbarn, en flicka som snart blir tre, som älskar bilar, mopeder, lastbilar, bussar och alla andra fordon. Fast mopeder är bäst. Hon har dockor men de slår hon mest i bordet eller ger till lillebror så att han ska låta bli hennes bilar. Lillebror är ett år och leker med det mesta, men har inte alls på samma sätt som sin syster en förkärlek till motordrivna fordon. Han gillar det mesta som låter och är färgglatt.
Att det skulle vara medfödda egenskaper att gilla en viss typ av färg, eller leksak enbart baserat på kön, vägrar jag tro på, jag ser ju motsatsen. Hur kommer det sig då att vi trots, minst 10 års debatt fortfarande förnekar könsrollernas existens? Beats me.
Tips! Jesper Bengtsson hade en grym krönika om könsroller i gårdagens Aftonbladet.
/J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar