Usch och blä

Jag är hemma från en helg i tystnad. Istället för att känna mig skitandlig och helig mår jag illa och har ont i huvudet. Bilfärden hem var hemsk. Nu behöver jag i alla fall inte åka bil mer idag så förhoppningsvis lägger sig illamåendet. Retreatet var som det ska. Mest har jag sovit faktiskt. Skönt och välbehövligt. Förutom det har det som vanligt bestått av tankar, känslor, funderingar, tålamodsträning (på grund av tidvis tristess), meditation, god mat och framför allt tystnad. Innan jag åkte på mitt första retreat trodde jag nog allt folk skulle gå omkring och vara asandliga hela tiden och det skrämde mig, jag trodde nog att jag inte skulle fixa det. I själva verket är det mest en träning för mig. Jag tröttnar, blir rastlös, irriterar mig på de andra i perioder och vill gärna sätta på mobilen och kolla in facebook. Andra stunder njuter jag av tystnaden och lugnet, sedan händer något som berör mig, kanske kommer jag i kontakt med något smärtsamt. Då gråter jag. Det är så olika. Och det är nog precis det jag vill ha. För i det hela utvecklar det mig. Det utvecklar mig och ger mig rastplatsen jag behöver. Nu ska jag ta tag i uppsats. I fredags när jag kom fram var så trött, sliten och på grund av det, förvirrad. Det tar verkligen på krafterna att försöka lära mig ett nytt jobb och skriva samtidigt. Nu har jag i alla fall en uppsättning nyladdade batterier.