Okej, det är inte lätt att vara antirasist. Jag förstår det. Begreppet mångkultur lanserade som ett svar på rasismen, idén var ett samhälle där alla människor (kulturer) skulle få finnas, existera och leva tillsammans sida vid sida. Tolerans och integration var ledorden. Sen helt plötsligt blir begreppen mångkultur, tolerans och integration symbol för en diskussion om rasism i en postkolonial anda. Där "vi" visar att vi tolererar "er", och "ni" ska integreras med "oss". Mångkultur kom helt plötsligt att kritiserar utifrån att det betraktar kulturer som något färdigt, och icke-föränderligt, och något som om vilket det behöver råda konsensus. För vad händer med mångkulturen när den nya generationen bryter sig loss? Eller när maktbalansen i hemmen plötsligt förändras till följd av ökade maktresurser för framför allt kvinnorna. Vems kultur pratar vi om då? Helt plötsligt fick "vi" igen börja granska våra värderingar, hur ser vi egentligen på oss själv i förhållande till "dom andra"? Bidrar också jag, antirasisten, till ett rasistisk postkolonialt förtryck?