Idag börjar rättegången mot Anders Bering Breivik. Smärtan från i somras bubblar upp igen och sorgen känns överhängande.
Men idag finns också en annan känsla, en stolthet över hur mina kamrater i grannlandet hanterat det fruktansvärda de utsattes för. Hur vi, som värnar demokrati och rättvisa, lyckas stå fast vi det även när det är vi själva som drabbats.
Som politiskt aktiv har jag hur många gånger som helst fått svara på frågan hur jag skulle tycka om det var jag som utsattes för något. När det gäller dödsstraff är det ett vanligt försök till motargument, "hur skulle du tycka om det var någon som stod dig nära som blivit mördad" osv.
Breiviks attack var en attack mot oss, socialdemokrater. Mot oss som värnar demokrati, rättvisa och öppenhet.
Terrorattacken var avsedd för oss.
Och det är vi (Jens Stoltenberg och AUF) som allra mest pratar om mer öppenhet och demokrati. Som tycker att det är viktigt att det blir en korrekt rättegång, att Breivik har tillgång till ett korrekt försvar och att han har rätt att ge sin syn på saken.
Det gör mig gråtfärdig av stolthet.
Vi låter inte rädsla styra, för rädsla fattar sällan kloka beslut. Inte heller pratar vi om förbud mot att organisera sig i nazistiska organisationer eller försöker göra andra politiska inskränkningar i demokratin.
Kom ihåg det när Sverigedemokraterna skriker om inskränkningar i religionsfrihet och annat, att det finns en annan väg. Det har AUF och Arbeiderpartiet bevisat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar