Vänner

Hanin skriver om det gamla talesättet: älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det mest.

Jag har i praktiken fått testa det en tid tillbaka. En tid när jag inte alls har kunnat tygla mitt humör, när jag har gått på hårdare än vanligt i diskussioner, inte alls varit särskilt tålmodig och inte kunnat lyssna på mina vänner.

Mitt skydd mot smärtan har alltid varit det, ilska, irritation och en hård fasad. Det är inte okej, rätt eller särskilt sunt, men det är ett faktum. Som jag försöker lära mig att sluta med.

Jag har aldrig någonsin tänkt att jag kan mötas med kärlek när jag utstrålar irritation och nästan aggressivitet. Men jag hade fel.

Jag minns en dag i vintras när jag kände att mitt dåliga humör tog över och jag gick på hårdare än nödvändigt i ett samtal med vänner, jag kände att jag behövde be om ursäkt för att det inte var ämnet i sig som fick igång mig, utan mitt inneboende dåliga mående, svaret jag fick av bästa Anna var: jag tycker om hur du låter.

En annan gång vågade klasskamrater vara ärliga och spegla mig, när jag hade gått över gränsen, jag bad om ursäkt och fick kärlek tillbaka.

Hanin som har tröstat.

Och Camilla som bara alltid älskar mig.

Det är vänner som ni som är förebilder. Som visar mig vilken vän jag vill vara.

Jag känner mig full av klyschor, men nu förstår jag orden "i nöden prövas vännen".