Sabine skriver fint om Mia. SSU-relationerna är speciella. Man är liksom nära varandra länge och sen är man inte det helt plötsligt. Man kommer nära varandra när man är så tight ihop som man är i ett distrikt, man sitter i långa möten tillsammans, åker på kurser och läger ihop och delar ofta rum eller tält.

Sen blir vissa mer speciella och nära hjärtat än andra förstås.

Fan jag blir så jävla ledsen när jag tänker på att Mia verkligen är död. Det är så ofattbart och hemskt. Som Sabine skriver så får vi använda detta för att dra lärdom. Lära oss att bli bättre på att uppskatta varandra under tiden vi har varandra här på jorden. Om jag hade anat när vi träffades för att titta på partiledardebatten i valet tillsammans att det skulle bli sista gången vi skulle ses.. Eller när vi mejlade varandra på facebook inför DÅK:en att det skulle bli den sista gången vi skrev till varandra...

Jag hoppas i alla fall att du slipper ångesten nu. Att du har hittat friden. Det är du värd!