fredag 11 mars 2011

Inlägg nummer tre för dagen då. Innan jag tar tag i städning och annat som ska göras så behöver jag tömma ur mig mina tankar kring den föreslagna partiledningen för socialdemokraterna. Det första namnet som nämndes som landade väl i mig var Micke Damberg. Jag var SSUare när Micke var förbundsordförande, jag kommer ihåg stoltheten jag kände när Micke tillsammans med oss andra i SSU fick partikongressen 2001 i Västerås att säga att Socialdemokraterna är ett feministiskt parti! Förutom det så minns jag också Mickes enorma försök och vilja att ena ett sargat SSU. Han fick inte en chans att göra det vill jag också tillägga. Jag var på kongressen när 10 distrikt valde att lämna salen när ledningen skulle väljas. Istället för att föreslå en annan kandidat eller ställa krav på Micke så gick man helt sonika ut. Det här lastas Micke för idag. Det tycker jag är synd och det är dessutom felaktigt. Efteråt har det sagts att det var bara en som trodde att Micke skulle ena SSU och det var han själv.

Jag var inte odelat positiv när han föreslogs. Jag är nämligen rädd för en del partikamraters prat om att locka medelklassväljarna. Jag är rädd för att politiska reformer ska komma att utformas för de som redan har det ganska gott ställt, istället för att se till att de som har det sämst får det lättare. Mickes välvilliga inställning till RUT-avdraget har skrämt mig. Å andra sidan så är Micke en av de få som faktiskt har talat ut om vad han vill med partiet. Han har en vilja, glöd och en riktining. Något som saknats helt hos de andra kandidaterna tycker jag.

Nu har valberedningen valt att föreslå Håkan Juholt till ordförande och Carin Jämtin till sekreterare. Av de två hade jag hellre sett Carin som partiordförande faktiskt. Jag störs mycket av medias kategorisering av de olika kandidaterna, jag skyller inte det på media, det är vårt eget fel att vi har hamnat där, men jag menar att jag bryr mig inte vart kandidaterna kategoriseras, jag bryr mig om vad de vill göra. Och jag har ingen aning om vad Håkan Juholt vill. Jag vet inte om han är feminist eller hur han bäst tror att barnfattigdomen ska minskas.

SvD:s ledarsida skriver idag att de tycker att Micke ska ta fighten. Jag delar i stort sett ingen del av deras analays tidigare i artikeln, men jag delar slutsatsen. Micke borde kandidera. Det är partiet värt tycker jag. Rädslan för en uppslitande maktkonflikt är för stor tror jag. SSU är värdelösa på att välja ordförande och det vet man, man vet att det finns konflikter som skulle bli ännu tydligare om det ställdes flera kandidater emot varandra på en kongress. Men utveckling kräver turbulens och konflikt. Ingen tillväxt är smärtfri. Om vi på allvar vill utvecklas så måste vi våga tåla lite smärta.

1 kommentar:

Anonym sa...

Känner att jag vill ställa mig upp och applodera när jag läser din blogg nuförtiden, och jag är inte ens sosse!

/Hanin