Jag tänker en del på det här med relationer. Med människor i allmänhet och kanske med vänner i synnerhet. Jag tycker inte alls att det är enkelt. Förmodligen mest för att jag själv är ganska knepig i mina relationer. Eller i mina nära relationer. Jag märker mer och mer hur svårt jag har det när relationerna börjar djupna. När mina brister börjar synas mer och när jag får se andras brister vill jag gärna avlägsna mig. Då blir det för nära. Då blir jag rädd. Rädd för att mina brister ska vara så fula att den andra personen inte vill vara kvar. Så är det nog. Då lämnar jag hellre själv, för att slippa bli lämnad.

Alla som har läst någon psykologikurs eller kanske bara en självhjälpsbok förstår ju att det här kommer från min barndom. Mönster som jag bär med mig och som jag måste bryta, eftersom att jag inte vill leva så. Och så kommer jag på att jag gör ju inte det längre. Idag har jag finare relationer än någonsin tidigare. Och det finns vänner som sett alldeles för många av mina brister och som ändå älskar mig. Det är ju helt fantastiskt. Även om jag fortfarande hamnar i rädslan så upptäcker jag den innan jag gör något förhastat idag. Eller så får jag hjälp av en nära vän att se det..

Och idag ringde jag älskade Emmeli. Jag bad henne om hjälp med en sak som avslöjade några av mina brister, släppte loss min harm ganska rejält. Och innan vi la på sa hon: i love you. Det var inte förrän efteråt som jag kom på hur stort det var. Att jag hade avslöjat sidor hos mig själv som jag helst döljer, och hennes svar är bara kärlek. Det är fan fantastiskt!