Amelia och jag är och hälsar på mamma i Ängelsberg. Jag brukar ladda ner när jag är här men med Amelia blir det liksom inte riktigt så. Tvärtom är jag trött mest hela tiden. Mamma och jag turas om att leka. Idag har vi: Läst Alfons, lagt Hello Kitty-pussel typ tusen ggr, lekt mamma-bebis, faster-bebis, Amelia och monster och flera andra rollekar, tittat på gamla kort och Madicken. Och då är klockan bara 14. Klockan 15 går tåget mot Västerås. Amelia och jag åker hem till henne, där fortsätter leken i några timmar innan resten av brorsfamiljen kommer hem.

Och trots min trötthet så känner jag en sån kärlek. Jag älskar mina brorsbarn mer än någon annan på jorden och när Amelia ler eller skrattar från hjärtat så är det värt varje liten ansträngning. Eller när hon kommer hem från promenad med mamma och säger: Jag älskar min faster jag vill gå till henne nu. Så är det.