Rapport rapporterar om att Håkan Juholt har börjat möblera om bland de Socialdemokratiska företrädarna. Bland annat kommer Maryam Yazdanfar, gruppledare i civilutskottet inte att få vara kvar på sin post. Den stora nyheten var att Sven-Erik Österberg inte får vara kvar som gruppledare för S-riksdagsgruppen. Det tycker jag är mindre upprörande. Sven-Erik är klok och kompetent, men han har varit med länge och det är på tiden att andra får komma fram. Maryam däremot är en ung, intelligent och otroligt kompetent politiker. Jag hoppas verkligen att planen är att använda henne någon annanstans. Om inte så blir jag upprörd. Maryam och jag var aktiva i SSU samtidigt och hon är kanske en av de mest kompetenta som fanns i förbundet då. Rapport nämner hennes bakgrund som en faktor, visst behöver vi ha politiker på ledande positioner med utomeuropeisk bakgrund. Men det är inte Maryams främsta egenskap. Hennes intelligens och politiska kompetens behövs i Socialdemokraterna och det hoppas jag att Juholt förstår.

Livet utan facebook innebar tydligen massor av inlägg om dagen på bloggen istället. Så kan det bli. Jag sitter hemma och fantiserar över hur jag hoppas att det blir när mina glasögon kommer. Kanske kommer jag faktiskt tycka att det är helt okej att läsa lite kurslitteratur igen? Nu för tiden gör jag inte det.. Jag hade gissat på koncentrationssvårigheter.. Men det kanske är så enkelt att det handlar om synen? Jag känner i alla fall hela tiden nu hur jag anstränger ögonen när jag vet om att jag har fokuseringsproblem. Åh jag längtar verkligen nu!

Jag hade skrivit ett inlägg om min förkylning men det gick inte att publicera. Var kanske lika bra så här i efterhand. Mår inge vidare i alla fall. Nu laddar jag i sängen för att orka med tentan imorgon. Det är min enda prioritering.

Livet utan facebook då. Jag kommer på mig själv många ggr med att sträcka mig efter telefonen för att kolla. Eller när jag tar upp datorn för att göra ngt annat så kommer jag på mig själv med att vara på väg in på facebook först. Spännande.

Jaha nähä om jag skulle ta och lägga mig på andra sidan och titta på ett avsnitt till av Beverly Hills kanske?

Nu vilar min facebook-sida. Det är märkligt. Det blir mycket tystare på en gång, som om det fanns folk här och nu gör det inte det. Det peppar mig bara. Jag vill inte leva genom Facebook och jag väljer tystnaden just nu. Idag, så får vi se vad som händer imorgon.

Jag är sjuk. Imorgon ska jag skriva tenta. Det känns som en dålig kombo. Jag vill helst inte skrivta tenta med huvudet och näsan full av snor. Jaja. Nu är det som det är. Idag ska jag plugga.

Optikern idag. Beskedet blev närsynt och problem att fokusera. Det senare leder till huvudvärken jag har känt. Receptet blev glasögon, hela tiden. Om en vecka kommer de. Hanin hjälpte mig och vi valde ett par lila som sa lite prusseluskan/soc-tant. Det kommer bli grymt snyggt. Känns fint också, kärleksfullt på något sätt att det är viktigare för mig att ta hand om mig än att bry mig om att jag känner mig obekväm i glasögon. För så har jag inte agerat tidigare i mitt liv.

Jag tänker en del på det här med relationer. Med människor i allmänhet och kanske med vänner i synnerhet. Jag tycker inte alls att det är enkelt. Förmodligen mest för att jag själv är ganska knepig i mina relationer. Eller i mina nära relationer. Jag märker mer och mer hur svårt jag har det när relationerna börjar djupna. När mina brister börjar synas mer och när jag får se andras brister vill jag gärna avlägsna mig. Då blir det för nära. Då blir jag rädd. Rädd för att mina brister ska vara så fula att den andra personen inte vill vara kvar. Så är det nog. Då lämnar jag hellre själv, för att slippa bli lämnad.

Alla som har läst någon psykologikurs eller kanske bara en självhjälpsbok förstår ju att det här kommer från min barndom. Mönster som jag bär med mig och som jag måste bryta, eftersom att jag inte vill leva så. Och så kommer jag på att jag gör ju inte det längre. Idag har jag finare relationer än någonsin tidigare. Och det finns vänner som sett alldeles för många av mina brister och som ändå älskar mig. Det är ju helt fantastiskt. Även om jag fortfarande hamnar i rädslan så upptäcker jag den innan jag gör något förhastat idag. Eller så får jag hjälp av en nära vän att se det..

Och idag ringde jag älskade Emmeli. Jag bad henne om hjälp med en sak som avslöjade några av mina brister, släppte loss min harm ganska rejält. Och innan vi la på sa hon: i love you. Det var inte förrän efteråt som jag kom på hur stort det var. Att jag hade avslöjat sidor hos mig själv som jag helst döljer, och hennes svar är bara kärlek. Det är fan fantastiskt!

Jaha okej. Tydligen var det dags nu att åka på en liten förkylning. Ont i halsen, snor och allmän feberkänsla. Jaja. Jag har ju ändå en hemmavecka planerad med plugg. Och om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig inte alls särskilt rädd inför tentan. Det känns faktiskt ganska lugnt. Så det blir plugg i lugn takt och kurerande. För jag vill inte vara sjuk på fredag. Då vill jag vara alert i skallen.

Just det. Fick svar på andra seminarieuppgiften i den här kursen idag. Den var också godkänd, det innebär alltså att jag är på rätt väg mot tentan. Finemang!

Jaha okej. Tydligen var det dags nu att åka på en liten förkylning. Ont i halsen, snor och allmän feberkänsla. Jaja. Jag har ju ändå en hemmavecka planerad med plugg. Och om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig inte alls särskilt rädd inför tentan. Det känns faktiskt ganska lugnt. Så det blir plugg i lugn takt och kurerande. För jag vill inte vara sjuk på fredag. Då vill jag vara alert i skallen.

Just det. Fick svar på andra seminarieuppgiften i den här kursen idag. Den var också godkänd, det innebär alltså att jag är på rätt väg mot tentan. Finemang!

Jag lovade Cissi att inte dammsuga innan hennes pluggbesök hos mig imorgon. Men med tanke på att jag knappt ville ta av mig skorna när jag kom hem idag så kommer jag att bryta det löftet. Problemet är bara att jag är slut i kroppen och knoppen efter jobbhelgen och jag trivs bättre i soffan än i städtagen.

Men jag peppar mig själv genom att tänka att om jag reser mig nu, så kommer jag om en timme eller så sitta nyduschad i soffan i en nystädad lägenhet med ostbågar och gamla avsnitt av Big Brother att ta igen. Så okej. Nu kör vi!

Skolkar från earth hour för att blogga. Eller inte därför. Mest för att jag precis kommit hem till brorsan efter en delad tur och klockan är lite för mycket.

Jobbet gick så jäkla bra. Jag har fått så mycket fint idag, min kollega för dagen började med att säga att han alltid blir glad när han ser att vi ska jobba ihop för att han tycker att jag är bra med de äldre. En av de boende sa: du har hjärtat på rätta stället. Det är så fint! Speciellt eftersom att jag vet att jag har dagar då jag verligen inte är en bra vårdare. Så det är skönt att ibland få höra motsatsen.

Rasten tillbringades hos brorsfamiljen. Jag är så kär i mina brorsbarn för tillfället att det är helt sjukt. Jag var irriterad, ledsen, grinig, självömkig och trött när jag gick på rast. Efter att ha fått tillbringa rasten i en goshög med skitungarna så var allt det andra borta och kvällen gick som en dans.

Nu ska jag vila ända tills det är dags att jobba igen imorgon. Gnight!

Okej. Synundersökning bokad på onsdag nästa vecka. Mentalt är jag inställd på glasögon. Känns coolt på något sätt. Jag är glad att jag slapp under högstadiet. Jag var på tok för osäker för att klara glasögon på den tiden. Idag känns det vackert och fint mot mig själv. Det viktigaste är att jag tar hand om mig. Det skapar skönhet i mina ögon. Men så kände jag inte på högstadiet.

Ett hallelujamoment! Hanin kommenterade mitt förra inlägg med ett tips om att kolla synen, och vips så kändes det som att massor av slantar trillade ner. Jag har alltid fått anstränga mig lite för att se på håll.. Jag har själv tänkt att det har blivit värre på senare tid.. Men jag har ändå inte kopplat. Nu när jag tänker efter så känns det solklart. Jag har mejlat synsam för nu blir det undersökning. Jeeij!

Planen för dagen var stjärnklar. Jobb 9-16, step-up 17-18 och sedan musikquiz med Anna, Emeli och Lisa på Harrys efter 18.30. Istället pallrade jag mig hem på tunga ben efter jobbet med en huvudvärk som inte var att leka med. Väl hemma föll jag i säng och här har jag varit i princip sedan dess.

Jag har märkt att efter mina heldagar i skolan mår jag också dåligt. Jag undrar om något är fel.. Äh det är väl inget att fundera på kommer jag på medans jag skriver. Det är som det är och det är ingenting mer än det.

Imorgon kommer William hit. Eller Barbro som han vill kallas nu. Vi ska till badhuset och härja vilt eftersom att dagis är stängt. Sen tror jag, om Gud vill och byxorna håller, att jag ska prova mitt livs första spinningpass imorgon. Hm, det kan bli spännande.

Det blir tyngre över bröstet efter träning. Jag tänker välja att se det som någonting positivt, som att jag bearbetar när jag känner.

12 000 kr får jag tillbaka på skatten. Indirekt i alla fall. Jag har skulder till kronofogden så jag ser aldrig de pengarna. Men det är en sjysst summa att minska skuldsaldot med. Om det inte var såna djävulska räntor så hade jag nog kunnat bli skuldfri under tiden jag pluggar.

Nu blir det dusch sen te och Beverly Hills.

Okej. Tenta på fredag nästa vecka. Jag har inte ens öppnat alla böcker. Å andra sidan får vi ha med alla böcker till tentan... Det gör att det jag mest måste göra är att indexera så att jag hittar snabbt när vi väl är där. Lite ångest men noll motivation alltså. Då är det bättre att släppa ångesten.

Amelia har lämnat mig med en stökig lägenhet som jag hellre tar tag i. Sen blir det dubbelpass ikväll, zumba + cirkel.

Dagen imorgon är fullspeckad, jobb, träning och sen musikquiz på Harrys med härliga gänget Emeli, Anna och Lisa.

Ha en fantastisk dag alla där ute!

Sabine skriver fint om Mia. SSU-relationerna är speciella. Man är liksom nära varandra länge och sen är man inte det helt plötsligt. Man kommer nära varandra när man är så tight ihop som man är i ett distrikt, man sitter i långa möten tillsammans, åker på kurser och läger ihop och delar ofta rum eller tält.

Sen blir vissa mer speciella och nära hjärtat än andra förstås.

Fan jag blir så jävla ledsen när jag tänker på att Mia verkligen är död. Det är så ofattbart och hemskt. Som Sabine skriver så får vi använda detta för att dra lärdom. Lära oss att bli bättre på att uppskatta varandra under tiden vi har varandra här på jorden. Om jag hade anat när vi träffades för att titta på partiledardebatten i valet tillsammans att det skulle bli sista gången vi skulle ses.. Eller när vi mejlade varandra på facebook inför DÅK:en att det skulle bli den sista gången vi skrev till varandra...

Jag hoppas i alla fall att du slipper ångesten nu. Att du har hittat friden. Det är du värd!

Här svänger planerna fort. Amelia har frågat efter sin faster hela helgen. Jag skulle på årsmöte med SSU Västerås men hoppar det och tar hem min älskade brorsdotter istället. Så ikväll blir det mys med allsång till Alladins alla låtar kan jag gissa.

Helgen har varit otroligt lugn. Jag tror att jag har behövt det. Det är skönt att bara lulla runt och låta allting vara som det är. I mig menar jag då. Inte stressa försöka dölja eller ta bort en känsla. Utan bara vara.

Jag har fått umgås med många vänner också. Pictionary i fredagskväll med flera vänner, Hanna och Kattis på stan igår och sen ett långt samtal med Juhani på telefon igår. Det är fint!

Nu ska jag i väg och meditera i grupp. Nice!

Fan det känns tungt nu. Någonting hände idag som fick det att börja värka i hjärttrakten. Jag vet inte vad. Det är okej. Det får vara där tills det är klart. Då får det försvinna.

Mia har tagit livet av sig. Det är sant. Jag kan knappt tro det själv och flera ggr kommer jag på under dagen "herregud hon är verkligen död". Då gör det ont. Inte för att vi var särskilt nära. Men för att hon var en lika vacker varelse som vi andra och för att hon var värd ett fint liv. Hon var värd att leva vidare.

Jag har känt det hon kände, eller det jag kan tänka mig att hon kände. Känslan av att världen blir bättre om jag inte finns i den. Känslan av att inte orka leva med mörkret.
Men det jag aldrig sa till Mia var att det går att hitta ljuset. Rösterna som pratar i mörkret ljuger. Världen är inte en bättre plats utan Mia, och den hade inte varit en bättre plats utan mig. Det som har hänt istället är att många människor har förlorat en del av deras hjärta. De har förlorat sin Mia. Vi har förlorat vår Mia.

Världen blev bara en sorgligare plats Mia. Inget annat. Inte bättre någonstans.

Efter att ha träffat fina vänner på kvällen så har jag landat hemma i min soffa. Skola och jobb imorgon sen ledig helg. Det känns härligt!

Idag fick vi veta vilka böcker vi får ha med på tentan, alla som ingår. Det känns tryggt, ingen press att memorera fakta alltså. Skönt.

Sommarjobbssök på g också. Min plan är att läsa, men jag söker jobb inom socialtjänsten. Om jag skulle ha sån tur så läser jag inte eller mindre. Fagersta kommun står på schemat ikväll.

Puss

Nåddes precis av nyheten att Ibrahim Tatlises, turkisk artist, blev skjuten igår. Den känns jättekonstigt. Mamma lyssnade på honom när jag var liten jag föll särskilt för hayde söyle som har funnits med mig sen dess.

Usch vilken tråkig nyhet. Han verkar ha överlevt i alla fall. Nu är det bara att hoppas på att han inte får allvarliga skador.

Att sluta med nikotin är fan en jävla pers. Och det är en helvetes-jävla-skit-drog och asen som tillverkar, säljer och marknadsför den borde avrättas.

Så. Nu kan jag andas ut lite efter att ha fått det sagt. Jag har inte tillfört kroppen nikotin på 1,5 år. Trots det sitter jag här med ett sug efter snus som är skitjobbigt. Jag har gått upp 16 kg sen jag slutade och att sluta äta nu känns 100 ggr värre än det kändes när jag tog tag i vikten förra gången, då snusade jag också.

För att inte tala om påverkan det har haft på mig känslomässigt. Jag har ju gått med en jäkla sten i bröstet sen dess.

Att skriva om det är skönt faktiskt. Och jag är mindre sugen på att gå och köpa godis nu än innan jag skrev. Det är bra.

Det finns massor av saker att starta bloggen med. Och jag väljer att börja med att skryta över mina två timmars träning igår. Först Zumba som var svettigare än någonsin för att jag börjar lära mig stegen och kan hänga med nu, sen cirkel och det var typ upplagt som en skitjobbig gympalektion, ni vet upphopp, armhävningar. springa massor och sånt där annat osympatiskt. Men jag fixade det! 1,5 h in i träningen ville jag kräkas. Men jag var kvar och ni märker väl att jag är nöjd?
Ikväll blir det step-up. Det är ju favoriten all time. Förra veckan blev det inget så det ska bli kul!

Jag tänker också på en sak som jag inte nämnt alls i bloggen för att jag inte riktigt har orkat känna på det. Det handlar om Japan. Det går inte att med ord försöka förstå vad som har hänt. Mina räcker i alla fall inte till. Inte nog med tsunamin, dessutom härdsmälta i tre kärnkraftsreaktorer. Det här är större än vad någon av oss förstår tror jag. Och jag andas inte ut för att vi bor så långt bort, eller känner att vi kommer klara oss. Tvärtom skrämmer vårt avfall och våra kärnkraftverk mig mer. Hur säkra lösningar vi än hittar på, så händer saker som vi inte kan förutse. Jag har sagt det i debatter men blir oftast hånad av motståndarna. Den här katastrofen visar återigen att vi måste tänka om. Det kan hända här också.

Idag tänker jag på offren, de som dött, de som förlorat någon de älskar och alla människor som är utan hem. Men också på alla de som nu är livrädda för vilka konsekvenser detta kommer få framåt. Min kärlek till er!

Vem hade kunnat gissa att 2010-2011 skulle bli åren då fjortis blev poppis? Jag tänker på alla hjärtan på facebook (fejjan) och alla omgörningar av ord, fejjan, spottan och mello för att nämna några...

Jag lyssnar på Välkommen hem och tänker på alla mina gudbarn. Ja de är två än så länge men ett tredje är ju på väg.

Idag ska jag tvätta, luncha med Petra, plugga och träna. Det känns som en fin dag.

Jag planerar också en tapetsering av min lägenhet. Två år in i lättjan så är det dags tycker jag. Egentligen erbjöd hyresvärden mig möjlighet att flytta till en nyrenoverad etta så fort det finns en ledig, men jag vette tusan. Jag trivs ju så bra med mina golv och den låga hyran. Lite nya tapeter så tror jag att det blir superfint.

Jaja. Det var morgonfunderingarna. Dags att starta dagen.

Och så blev jag störd i det fina. Antingen av min självcentrering och mitt högmod, eller av andras intolerans. Jag vet inte säkert ännu. Säkert är i alla fall att jag tänker föna håret och sen sova.

Ååååh idag är livet så där fint. Det är både och i mig, i mina känslor, men kärleken och tacksamheten för livet finns med rätt så starkt. Det tar liksom lite överhanden idag. Jag trodde att jag hade förälskat mig, träffade personen ifråga och tror det inte längre. Skrattar åt mig själv och min förmåga att lura mig själv. Jag är tacksam för min förmåga att hantera min impulser idag. Och för mina vänner (tack för allt bästis!) som lyssnar och dissar min dyssighet. Idag är jag fri att välja, på riktigt. Jag kan säga ja eller nej. Det är stort. Jag blir inte ihop med någon vem som helst bara för att kicka på förälskelse eller för att slippa vara ensam. Jag är hellre själv än med någon som inte på riktigt får mitt hjärta att sjunga. Det är fan stort.

Jag har tittat på "Till det som är vackert" också och det bidrar säkert till min tacksamhet. Jag använder inte min kropp idag för att utöva makt och kontroll eller för att känna mig älskad och värdefull.

Idag duger jag som jag är. Det är stort!

Inlägg nummer tre för dagen då. Innan jag tar tag i städning och annat som ska göras så behöver jag tömma ur mig mina tankar kring den föreslagna partiledningen för socialdemokraterna. Det första namnet som nämndes som landade väl i mig var Micke Damberg. Jag var SSUare när Micke var förbundsordförande, jag kommer ihåg stoltheten jag kände när Micke tillsammans med oss andra i SSU fick partikongressen 2001 i Västerås att säga att Socialdemokraterna är ett feministiskt parti! Förutom det så minns jag också Mickes enorma försök och vilja att ena ett sargat SSU. Han fick inte en chans att göra det vill jag också tillägga. Jag var på kongressen när 10 distrikt valde att lämna salen när ledningen skulle väljas. Istället för att föreslå en annan kandidat eller ställa krav på Micke så gick man helt sonika ut. Det här lastas Micke för idag. Det tycker jag är synd och det är dessutom felaktigt. Efteråt har det sagts att det var bara en som trodde att Micke skulle ena SSU och det var han själv.

Jag var inte odelat positiv när han föreslogs. Jag är nämligen rädd för en del partikamraters prat om att locka medelklassväljarna. Jag är rädd för att politiska reformer ska komma att utformas för de som redan har det ganska gott ställt, istället för att se till att de som har det sämst får det lättare. Mickes välvilliga inställning till RUT-avdraget har skrämt mig. Å andra sidan så är Micke en av de få som faktiskt har talat ut om vad han vill med partiet. Han har en vilja, glöd och en riktining. Något som saknats helt hos de andra kandidaterna tycker jag.

Nu har valberedningen valt att föreslå Håkan Juholt till ordförande och Carin Jämtin till sekreterare. Av de två hade jag hellre sett Carin som partiordförande faktiskt. Jag störs mycket av medias kategorisering av de olika kandidaterna, jag skyller inte det på media, det är vårt eget fel att vi har hamnat där, men jag menar att jag bryr mig inte vart kandidaterna kategoriseras, jag bryr mig om vad de vill göra. Och jag har ingen aning om vad Håkan Juholt vill. Jag vet inte om han är feminist eller hur han bäst tror att barnfattigdomen ska minskas.

SvD:s ledarsida skriver idag att de tycker att Micke ska ta fighten. Jag delar i stort sett ingen del av deras analays tidigare i artikeln, men jag delar slutsatsen. Micke borde kandidera. Det är partiet värt tycker jag. Rädslan för en uppslitande maktkonflikt är för stor tror jag. SSU är värdelösa på att välja ordförande och det vet man, man vet att det finns konflikter som skulle bli ännu tydligare om det ställdes flera kandidater emot varandra på en kongress. Men utveckling kräver turbulens och konflikt. Ingen tillväxt är smärtfri. Om vi på allvar vill utvecklas så måste vi våga tåla lite smärta.

Jag vill göra om utseendet på min blogg. Men bilden jag försöker lägga upp blir bara för stor. Är det någon som har lust att hjälpa mig?

Okej. SVT debatt får alltid igång mig. Så är det. Egentligen hade jag tänkt att samla mina tankar om det nya förslaget till socialdemokraternas partiledning här i bloggen, men efter att ha sett gårdagens debatt så behöver jag skriva av mig om ett annat ämne.

Den senare delen av programmet tog upp frågan om att 17 kvinnor mördas varje år i Sverige av mannen de lever med. Mäns våld mot kvinnor alltså. Som alltid när kvinnors specifika utsatthet diskuteras så kommer en man som upplever sig missuppfattad och påpekar att även män mördas i nära relationer och att man borde sluta prata om att det är kvinnor som utsätts. Jag har letat statistik men det är svårt. Jag vill heller inte delta i en tävling där det handlar om killarna mot tjejerna i traditionell svensk lågstadieanda. Det är så jag uppfattar vissa bidrag i jämställdhetsdebatten nu för tiden. Aaa men vi då!.. säger alltid en man. Och för att inte göra det till en fråga om kön så finns det lika många kvinnor som gått på patrarkatets spel för gallerierna.

För så här lyder min analys: 17 kvinnor mördas varje år av mannen de lever med i Sverige. Det är ett problem. Det är inte ett enskilt problem fritt från påverkan från våra samhälleliga strukturer. Tvärtom. Mäns våld mot kvinnor (misshandel i hemmet och eller våldtäkt på gatan) är en produkt av en ojämställd maktrelation, som genomsyrar hela vårat samhälle. Jag tror också att våldet återskapar den relationen.

Jag tror också att det finns heterosexuella män, homosexuella män och homosexuella kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Och jag tror att det finns en risk att de möter samma svårigheter om/när de väljer att be om samhällets stöd. Det här beror på samma strukturer som gör att det i princip är omöjligt för en kvinna att få sin gärningsman fälld för våldtäkt i Sverige. Det beror på att vi har skapat en bild av vad en man ska vara och vad en kvinna ska vara, och att vi har inte tolerans att se förbi dessa stereotyper. Alltså: En kvinna blir utsatt för våldtäkt så säger rätten: nej men du gillar ju att oralsex. Du ville säkert! En flata blir slagen av sin fru: polisen tar det inte på allvar. En man blir slagen av sin fru: polisen kan säkert säga: vad är du för man?

Jag tror iofs att när en man utsätts så reagerar hela samhället med avsky. Men händer ovanstående så är jag inte förvånad. Det är två sidor av samma mynt!

Myntet heter patriarkatet. Vi livnär oss på ett socialt kön som gör att vi är totalt ofria i relation till vilka vi vill vara och vilka vi är. En modern feminism måste kunna kombinera det faktum att män vinner makt och pengar på den gällande ordningen men förlorar samtidigt sin frihet att välja sina egenskaper själv. För du kan inte vara både man och bög i sverige. Och du kan inte vara man med makt och status och samtidigt kalla dig feminist. Då är du en kärring, en fjolla eller en fjant. Det här behöver vi berätta. Vi som ser.

Och sen kanske vi kan ha tolerans nog att låta en viktig debatt om mäns våld mot kvinnor faktiskt handla om just mäns våld mot kvinnor?

Efter ett missöde som innebar att jag blev bortglömd av besiktningsgänget så kom de till slut och tittade. Hyresvärdens ombud var inte med men efter besiktning där jag fick känslan av att hyresnämndens ledamöter helt var på min sida så enades vi om en höjning på 1,4 %. Då var hyresvärdens ingångsläge 6 %. Det känns himla bra måste jag säga. Som en bonus så fick jag också löfte om att när en nyrenoverad etta blir ledig så ska jag bli erbjuden att få flytta till en sån. Han vill renovera den här och då är det enklast om jag har flyttat ut.

Jag känner mig nöjd.

Jag och ett helt gäng av mina grannar samlades i hyresnämnden i morse för en förhandling om hyran. Vår hyresvärd vill höja med 6 % och vi vill inte det. Det var himla kul måste jag erkänna. Jag tycker ju om prata, jag är ju väldigt verbal och att ta för mig i rättssalen var mycket mindre läskigt än jag trott. Jag var en av de som inte representerades av hyresgästföreningen och det kändes bra.

De kommer kl. 13 och ska besikta min lägenhet. Sen dröjer det två veckor innan beslut. Det ska bli spännande. Nu ska jag plugga.

Är så in i själen trött. Behöver städa för att imorgon ska vi hyresförhandla i hyresnämnden. Dessutom ska lägenheterna besiktas. Men jag bestämmer mig för att det får lov att finnas lite disk i hon och kläder i soffan. Jag orkar inte. Jag vill sova och tänker ge mig det. Jag duger ju som jag är. Med eller utan disk.

Puss på er

Det där med att jag skulle vara köttfri glömdes bort. Helt utan en tanke tackade jag ja till tacopaj hos svägis. Jaja. Det kommer ju en ny måndag nästa vecka.

Måendet är så där. På det lades stress idag. Jag vill inte och orkar inte vara stressad. Det suger för mycket energi. Så nu släpper vi det.

Veckan inleds med ett tandläkarbesök. Det suger. Fast å andra sidan så är det bättre än att typ göra det på fredagen.. Nu är det ju snart avklarat.

Känner mig irriterad och grinig. Lösningen blir mina morgonböner och därefter P1 morgon i lurarna på promenaden. Det kanske fixar biffen.

Just det. Det är köttfri-måndag idag också. Det kör vi på!

Amelia och jag är och hälsar på mamma i Ängelsberg. Jag brukar ladda ner när jag är här men med Amelia blir det liksom inte riktigt så. Tvärtom är jag trött mest hela tiden. Mamma och jag turas om att leka. Idag har vi: Läst Alfons, lagt Hello Kitty-pussel typ tusen ggr, lekt mamma-bebis, faster-bebis, Amelia och monster och flera andra rollekar, tittat på gamla kort och Madicken. Och då är klockan bara 14. Klockan 15 går tåget mot Västerås. Amelia och jag åker hem till henne, där fortsätter leken i några timmar innan resten av brorsfamiljen kommer hem.

Och trots min trötthet så känner jag en sån kärlek. Jag älskar mina brorsbarn mer än någon annan på jorden och när Amelia ler eller skrattar från hjärtat så är det värt varje liten ansträngning. Eller när hon kommer hem från promenad med mamma och säger: Jag älskar min faster jag vill gå till henne nu. Så är det.

En rektion efter ha tittat på debatt. Den här gången handlade programmet bland annat om bloggerskan Kissie. Kritiken mot henne är att hon sprider ett sjukt ideal, att hon är en förebild och att hon borde sluta.

Jag har inte läst Kissie kan jag börja med att skriva. Men i programmet så sades det att hon sprider ett sjukt ideal bland annat för att hon uppmanat på sin blogg att man kan äta barnmat om man vill gå ner i vikt.

Jag håller med om att det låter sjukt. Men jag håller däremot inte med om att vi kan hålla henne ansvarig för att hon som "förebild" för vidare detta till unga tjejer. För helt ärligt, Kissie har aldrig bett om att få bli en förebild. Hon började inte blogga för att ge unga tjejer mer självkänsla och hon är fri att sprida vilket budskap hon vill vidare.

Kissie är bara ett symptom på vårt sjuka samhälle. Det är vi som har skapat ett samhälle där våra barn läser Kissie oftare än vi läser DN:s ledarsida. Bara för att Kissie är ung kvinna så förväntar vi oss att hon tar ansvar för alla tjejer som spyr upp barnmaten efter att ha läst hennes blogg. Vi ställer däremot inte Sean Banan till svars för att unga killar röker mer braj idag än förut. Tvärtom skrattar vi åt honom när han sjunger att han röker på.

Tyvärr Svensson, den dåliga förebilden är inte Kissie. Det är du och jag. Vi som upprörs över att Kissie och flera andra unga tjejer offentligt visar vad vi har gjort av dem. Det är vi som livnär oss på en sjuk samhällsstruktur som lär unga tjejer att de inte duger som de är. De kan alltid bli smalare, snyggare, få större läppar och vitare tänder. De kan dessutom bli smartare, prestera bättre i skolan och vara bättre förebilder för de tjejer som kommer efter. När jag tänker efter så är det ganska befriande att Kissie skiter i förebildsstämpeln. Det i sig är att säga nej till patriarkatet.

Tänk om vi istället kunde sätta ner foten? Sluta köpa de där jävla tidningarna som lär oss att vi inte duger. Skita i bantningshysterin och på riktigt lära våra döttrar att de duger precis som de är. Då skulle Kissie inte ha något utrymme, ingen skulle vilja läsa, i alla fall inte utan att tycka synd om henne. För det är sorgligt, det smärtar mig att se en vacker ung kvinna förstöra sig själv på det sätt som hon gör, med kirurgiska ingrepp, bara för att hon ska kunna få den uppmärksamhet och bekräftelse som vi borde ha givit henne från början. Bara för att hon är hon. För Kissie är, precis som vi andra, unik och värdefull.