Humöret är verkligen inte på topp idag. Jag skrev ett ännu gnälligare inlägg i morse som jag tog bort direkt efter. Att ge näring åt irritationen genom att häva ur mig den gör det inte bättre, tvärtom faktiskt.

Så, nu lägger jag den åt sidan och ger mig på kvällspasset med skrivande istället.

Ju mer jag skriver på den här jäkla uppsatsen, desto mer inser jag att det finns att skriva.

Gaaah!

Det blir liksom inte bra heller. Texten är torr, hänger inte ihop alls på sina ställen och jag får inte ur mig det jag vill.

Helvetes-jävla-skit-uppsats.

Nu har jag hittat radbrytningar i nya blogspot också.

Idag har jag jobbat, gråtit, lunchat med Camilla och Noel, skrivit lite på uppsatsen, beklagat mig för Cissi, nojjat och ätit massor av godis.

Känslorna kring uppsatsen är verkligen intensiva. Jag har inte någon gång i utbildningen tvivlat så på min förmåga som jag gör just nu. Tidvis.

Dock, tack vare mina prestationer hittills i utbildningen vet jag vad jag kan. Det är till god nytta när känslan säger något annat.

Peppande vänner är också bra. Vänner som påminner mig om att det viktigaste här i livet är annat. Inte uppsatsen, examen eller titeln.

Nu ska jag lägga mig till några avsnitt av Vita Huset. Serien som jag aldrig orkat sätta mig in i, och det är jag glad för nu när jag kan se hela på box. Lovely.

Okej, det är inte lätt att vara antirasist. Jag förstår det. Begreppet mångkultur lanserade som ett svar på rasismen, idén var ett samhälle där alla människor (kulturer) skulle få finnas, existera och leva tillsammans sida vid sida. Tolerans och integration var ledorden. Sen helt plötsligt blir begreppen mångkultur, tolerans och integration symbol för en diskussion om rasism i en postkolonial anda. Där "vi" visar att vi tolererar "er", och "ni" ska integreras med "oss". Mångkultur kom helt plötsligt att kritiserar utifrån att det betraktar kulturer som något färdigt, och icke-föränderligt, och något som om vilket det behöver råda konsensus. För vad händer med mångkulturen när den nya generationen bryter sig loss? Eller när maktbalansen i hemmen plötsligt förändras till följd av ökade maktresurser för framför allt kvinnorna. Vems kultur pratar vi om då? Helt plötsligt fick "vi" igen börja granska våra värderingar, hur ser vi egentligen på oss själv i förhållande till "dom andra"? Bidrar också jag, antirasisten, till ett rasistisk postkolonialt förtryck?

Äntligen

Tider för intervjuer börjar trilla in. Jag har satt som deadline vecka 19, det innebär två veckor för resultat och analys. Tight men det kan gå. Det är klart lättare att hitta material till mitt nya ämne, som är en undersökning av tre kommuners handlingsplan mot hedersrelaterat våld. Det är härligt. Att hitta material alltså. Pew pew som en kär vän skulle skriva.

En hemlis

Jag kan egentligen inte sticka, eller jo, jag kan sticka räta. Så jag kan göra avlånga okomplicerade alster. Problemet är att jag inte kan avsluta dem. Så jag gör långa saker i olika bredd, och sedan nystar jag upp, och börjar om.

Min stora önskan är att lära mig sticka sockor.

Så länge får jag den avkoppling jag behöver i alla fall.

Usch och blä

Jag är hemma från en helg i tystnad. Istället för att känna mig skitandlig och helig mår jag illa och har ont i huvudet. Bilfärden hem var hemsk. Nu behöver jag i alla fall inte åka bil mer idag så förhoppningsvis lägger sig illamåendet. Retreatet var som det ska. Mest har jag sovit faktiskt. Skönt och välbehövligt. Förutom det har det som vanligt bestått av tankar, känslor, funderingar, tålamodsträning (på grund av tidvis tristess), meditation, god mat och framför allt tystnad. Innan jag åkte på mitt första retreat trodde jag nog allt folk skulle gå omkring och vara asandliga hela tiden och det skrämde mig, jag trodde nog att jag inte skulle fixa det. I själva verket är det mest en träning för mig. Jag tröttnar, blir rastlös, irriterar mig på de andra i perioder och vill gärna sätta på mobilen och kolla in facebook. Andra stunder njuter jag av tystnaden och lugnet, sedan händer något som berör mig, kanske kommer jag i kontakt med något smärtsamt. Då gråter jag. Det är så olika. Och det är nog precis det jag vill ha. För i det hela utvecklar det mig. Det utvecklar mig och ger mig rastplatsen jag behöver. Nu ska jag ta tag i uppsats. I fredags när jag kom fram var så trött, sliten och på grund av det, förvirrad. Det tar verkligen på krafterna att försöka lära mig ett nytt jobb och skriva samtidigt. Nu har jag i alla fall en uppsättning nyladdade batterier.

Livet och sånt

Jag åker förstås utan plugget på retreat. Egentligen tror jag aldrig att det var ett seriöst alternativ att ta med plugg. Det skulle förstöra hela grejen för mig.

Den här helgen handlar om något annat, något som faktiskt är viktigare än uppsatsen. Den handlar om mig, det är min möjlighet att tänka klart, tänka om och tänka ut. Den handlar om att känna och om att landa. Inte om att plugga.

Bara tanken på att jag imorgon kväll kommer sitta på Bergsgården med en stickning, i mina mjukaste kläder och lyssna på brasan medan vänner sitter i närheten och är tysta i gemenskap med mig. Ja ni, det är lyx.

Och vet ni vad som är ännu mer lyxigt? I kväll ska jag på Laleh-konsert med fina vänner! Det är inte hemskt att vara Johanna faktiskt.

Visst har jag en rolig definition på ordet stenrik? Att ha råd att äta ute varje dag. Det säger något om de studentekonomiska förutsättningarna.

Fantasier, eller mål kanske?

En av två saker måste hända, snart.

1. Jag blir tokkär (och flyttar ihop med) en person som (blir lika kär i mig och) tycker om att laga god, lågkolhydrat-mat varje dag.

2. Jag blir stenrik och har råd att äta god, lågkolhydrat-mat ute varje dag.

För jag är så sjukt ointresserad av att laga mat. Och av att handla den, och planera den.

Ny blogg!

I länklistan. Det är styrelsekollegan Jonas, förutom att han är en sossekompis är han också VIK:are, tyvärr. Men, hockeyinläggen är inte lika många som de välformulerade politiska inläggen, så läs honom.

Stresshantering

Jag får lov att erkänna att jag blir lite stressad av titta igenom kalendern framöver. När jag tackade ja till jobb var planen att helgerna skulle användas till plugg. Det betyder att jag kommer att behöver planera om en del.

Det kan till och med innebära att plugget åker med till retreatet i helgen.

Jag tänker att jag har några alternativ,

1. Att åka utan plugg
2. Att åka med plugg
3. Att inte åka alls

Det första alternativet är det mest lockande, för att det är det jag har längtat efter, att få koppla bort och bara vara. Men det skulle i dagsläget innebära stress och en hel del ångest.

Alternativ två råder bot på stressen men innebär samtidigt att jag har saker som behöver göras, vilket är precis motsatsen med idén med att åka på retreat.

Alternativ tre gör mig bara ledsen att ens tänka på. Jag längtar till Bergssgården och tysnaden. Till maten, kyrkan, meditationen och världens bästa präst.

Vi får se. Jag har ännu inte bestämt mig, faktum är att jag presterar bäst när jag mår bäst, att koppla bort helt en helg kan innebära att jag blir mer produktiv de andra dagarna. Jag ska träffa handledaren i eftermiddag, vi får se hur jag känner efter det.

Om stolthet och demokrati

Idag börjar rättegången mot Anders Bering Breivik. Smärtan från i somras bubblar upp igen och sorgen känns överhängande.

Men idag finns också en annan känsla, en stolthet över hur mina kamrater i grannlandet hanterat det fruktansvärda de utsattes för. Hur vi, som värnar demokrati och rättvisa, lyckas stå fast vi det även när det är vi själva som drabbats.

Som politiskt aktiv har jag hur många gånger som helst fått svara på frågan hur jag skulle tycka om det var jag som utsattes för något. När det gäller dödsstraff är det ett vanligt försök till motargument, "hur skulle du tycka om det var någon som stod dig nära som blivit mördad" osv.

Breiviks attack var en attack mot oss, socialdemokrater. Mot oss som värnar demokrati, rättvisa och öppenhet.

Terrorattacken var avsedd för oss.

Och det är vi (Jens Stoltenberg och AUF) som allra mest pratar om mer öppenhet och demokrati. Som tycker att det är viktigt att det blir en korrekt rättegång, att Breivik har tillgång till ett korrekt försvar och att han har rätt att ge sin syn på saken.

Det gör mig gråtfärdig av stolthet.

Vi låter inte rädsla styra, för rädsla fattar sällan kloka beslut. Inte heller pratar vi om förbud mot att organisera sig i nazistiska organisationer eller försöker göra andra politiska inskränkningar i demokratin.

Kom ihåg det när Sverigedemokraterna skriker om inskränkningar i religionsfrihet och annat, att det finns en annan väg. Det har AUF och Arbeiderpartiet bevisat.

Jag orkar inte riktigt ta in att rättegången mot Breivik är imorgon. Jag orkar inte tänka på hur AUF:arna och offrens anhöriga mår idag.

Jag orkar inte tänka på hans politiska idéer och den värld där de har frodats och hämtat näring.

Jag orkar däremot tänka att det spelar verkligen ingen roll om han förklaras frisk eller inte, förstås för straffet, men inte för dådet. För ärligt, vem tror att Hitler var psykiskt frisk?

Galningar är inte mindre politiska för att de är galningar. De här idéerna finns, växer och frodas, i mer och mindre galna hjärnor.

Och 70 unga sossar fick betala det värsta priset i somras.

Efter att ha genomfört första intervjun sätter jag igång och skriver om något annat.

Ambivalensen är total just nu.

Känslan dock bättre än när jag vaknade. Nu är jag pepp på två ämnen, då hade jag bara ångest.

Intervjun var så himla rolig att göra, ämnet är verkligen tokintressant. Men det kanske inte är möjligt att genomföra. Eftersom att det mest har varit trögt hittills, tänker jag att det är bättre att göra något som är möjligt att genomföra, jag sparar förstås materialet, kanske får jag tillfälle att göra den studien senare i livet.

Så nu skriver jag dubbelt i ett par dagar, handledaren tycker att det är ok att byta ämne, jag väntar på svar från kursansvarig lärare. Om hen okejar byter jag.

Så blir det.

Jag har så sjukt asbra människor i min omgivning som hjälper mig att hitta intervjupersoner. Det är nästan så att det också framkallar några tårar.

Markus: Jag skriver om skenseparationer, alltså personer som uppger att de är ensamstående men som inte är det, för att få rätt till försörjningsstöd. Min uppsats studerar socialsekreterares uppfattningar om den här typen av bedrägeri.

Blessings?

Mina största gåvor i livet är verkligen också mina största förbannelser. Ibland önskar jag att jag var lite mer mellanmjölk, att jag inte alltid skulle tycka mest, vara mest engagerad och stå längst fram och tala högst.

Bara ibland. Oftast är jag stolt över just de egenskaperna.

Att komma igen

Bryter ihop lite grand. De som skulle hjälpa mig med intervjupersoner har hoppat av. Jag är fast och kan inte gå vidare.

Så, med sju veckor kvar kan jag väl byta ämne? Det är väl inte omöjligt?

I kväll ska jag bryta ihop. Imorgon ska jag komma igen.

Första arbetsdagen blev en halvdag. En intensiv, rolig och lärorik halvdag. Så pass att den fick efterföljas av en eftermiddagslur. Nu har jag lite halvont i huvudet, känner mig seg men tokpepp på mer jobb.

Jag tror att det här blev en bra lösning för mig. Energin jag får av att jobba (som det känns nu i alla fall) spiller över på uppsatsen. Att dessutom ha två dagar när jag inte kan tänka på den gör att jag fokuserar mer de dagar jag måste. Jag hoppas att den känslan håller i sig.

Nu ska jag skicka ut missivbrev till potentiella intervjupersoner.

Att få ett ok på brevet till potentiella intervjupersoner och intervjuguide gjorde att det kändes som en sten lättade. Nu är jag på gång känns det som, härligt.

Nu plockar jag ihop för dagen och taggar för första arbetsdagen som är imorgon. Nervositeten inför den är inte nådig vill jag lova.

Vem får tycka?

Anonym länkade den här artikeln som ett svar på den jag länkade till.

Jag tycker att argumentationen är något märklig, polisen ska inte agera "ideologisk bromskloss" men "vi inom vården anser att", varför är det okej för läkare att ha åsikter i frågan men inte för polisen? Och är det okej för alla läkare att tycka eller bara de som håller med artikelförfattarna?

Jag har respekt och förståelse för att vi har olika ideologiska utgångspunkter, jag förstår att en liberal, som överhuvudtaget vill minska staten, också vill legalisera droganvändande. Det är en rimlig slutsats om man inte vill ha en organiserad stat.

Jag är socialdemokrat och tänker annorlunda. Jag tror att samhället behöver ett skyddsnät, som vi betalar och "äger" gemensamt. Jag är för en organiserad stat som bygger på vissa lagar och jag betalar gärna skatt för att organisera det vi gemensamt behöver.

Men att vi ska använda våra yrkestitlar som slagträd, vilka yrkesgrupper får då tycka, och vilka är diskvalificerade?

I min klass drar vi lite olika slutsatser, vi har samma utbildning, vi har varit på exakt samma föreläsningar, men tycker lite olika. Vi är alla blivande socionomer men vi har förstås olika utgångspunkter, det är inte konstigt och ingen har förstås mer eller mindre rätt att ha eller uttrycka sin åsikt.

Vad roligt. Efter en tids torka när det gäller kommentarer fick jag tre på förra inlägget, härligt med debatt!

Jag får börja med att be om ursäkt för min okunskap, jag reagerade faktiskt inte själv på att jag skrev hasch och cannabis. För mig spelar det dock rätt liten roll om man röker hasch eller marijuana eller både och, men rätt ska förstås vara rätt.

Sen gällande argumentet att hasch är lika skadligt som alkohol, eller mindre skadligt än alkohol är inte ett argument som jag lyssnar på då jag gärna kan gå med på att totalförbjuda alkohol också. Dess konsekvenser på individer och samhället är stora nog för att jag gärna tar den debatten.

Att jag skrev att det är precis lika skadligt var också slarvigt, det är det som händer när jag skriver i affekt, precis så som den här debatten, tyvärr, ofta tas.

Jag tror att det är svårt att mäta tyngden i skadorna, vilka skador som är värst. Förstås är det skillnad att injicera en drog där risken för överdosering och därmed risk för dödsfall är stor, jämfört med att röka cannabis. Men de psykiska och emotionella skadorna som haschmissbrukare och omgivningen lider av, tror jag är allvarliga nog.

Jag googlade för skojs skull och hittade den här rapporten som är mer nyanserad och resonerande än jag, som ändå fastslår att det är skadligt att röka cannabis.

Förstås är det olika beroende på vem som röker, hur länge, hur ofta och så vidare. Men, jag tycker att det är ett större problem att missbruket ökar och kryper ner i åldrarna än att de som upplever att de brukar "socialt" inte får lov att göra det.

Om att legalisera eller inte?

I går kunde vi läsa i SVD om en polis som förklarar varför han tycker att drogliberaler har fel.

Det är kanske inte så förvånande att polismakten som arbetar med lagen som enda verktyg, tycker att det är viktigt att det fortsätter vara kriminellt att bruka droger.

Men det finns några viktiga argument som bara polisen kan ge. Det ökade antalet receptförskrivna droger som läcker är ett utav dem. På gatan idag kan man köpa metadon, subutex, concerta och andra underhållsmediciner. Concerta är inte en underhållsmedicinering, det är ADHD-medicin, men polisen larmar även om ökat antal tillslag med concerta.

I Västerås har vi kunnat läsa om följderna av de sänkta straffen för försäljning av nätdrogen MDPV, konsekvenserna har blivit att missbrukarna i Västerås blir supersjuka och Västerås stad ansöker om omhändertagande enligt LVM i större utsträckning än någonsin tidigare.

Jag förstår att för att legaliseringen ska fungera och få önskad effekt, kan man inte avkriminalisera de tyngsta drogerna i första hand, jag förstår att man menar att fler på lättare droger leder till färre på tunga. Men även det argumentet är ett hån i mina öron. Ett hån mot alla som vet att cannabis och hasch är precis lika skadligt för psyket som vilka tunga droger som helst, och lika beroendeframkallande.

Det är illa nog att vi delar in dem i lätta och tunga droger tycker jag.

Jag tror att vi behöver förstå att när det gäller missbruk finns inga enkla lösningar, det finns inga universalkurer som kommer att lösa problemet. I stället tror jag att vi behöver se till att det finns en rikt utbud av olika behandlingsmöjligheter och sänka trösklarna för människor att våga be om hjälp.
Det och välutbildad socialarbetarkår med ordentligt med ordentliga resurser.

Det är min dröm.

Ansvar?

Jag snubblade över det här klippet från "vakna med the voice". Hanna Widerstedt (känd från youtube och nu senast, Big Brother) är uppenbart full.

I vilket skede bestämmer vakna och kanal 5 att det är lämpligt att ha med henne i programmet? Det är verkligen fullständigt vidrigt.

Hanna är inte känd som kvinnan med många gränser, men kanal 5 och vakna borde vara bättre. Det här är inget annat än förnedring.

Jag tänker att när man hämtar en gäst som ska in, och denne kommer full, säger man tack men nej tack.. Du är välkommen tillbaka en morgon när du är nykter.

Det här var bara vidrigt.

Om ett antirasistiskt medvetande

Det är så himla himla svårt. Så mycket svårare än vad vi tror.

Jag läser en rapport nu som delvis behandlar diskriminering inom socialtjänsten. Det är så otroligt svårt att inte göra bedömningar, antaganden och värderingar utifrån fördomar.

Ett antirasistiskt medvetande handlar inte längre om huruvida man tycker att alla människor är lika mycket värda, eller om hur stor invandring vi ska ha.

Ett antirasistiskt medvetande handlar om att inte stereotypisera, generalisera och göra bedömningar av personer utifrån våra egna inneboende föreställningar. Det är fasiken svårt.

Att inte tolka ett beteende som typiskt för en annan kultur, är svårt, särskilt i det samhällsklimatet vi lever i. När betoningarna på olikheterna i olika kulturer haglar runt oss.

Jag blir mer och mer medveten om hur viktigt det är med forum för att diskutera våra egna inneboende föreställningar för oss socialarbetare. För vi har dem, allihopa. Gränsen mellan att tolka någon utifrån någon slags "kulturell kompetens" och att kränka dem, är verkligen hårfin.

Om man leker med tanken att orden "etnicitet" och "kultur" idag ersätter ordet "ras", får man en ganska otäck känsla i magen tycker jag.

Ibland tänker jag att det skulle vara roligt med en kamera hemma som kunde spela in mig när jag och mina koncentrationssvårigheter/min lättja ska försöka plugga.

Särskilt när det är läsning på schemat.

Hur intressant jag än tycker att det är finns en liten dryg unge inuti mig som skriker att det är tråkigt. Som hellre bäddar sängen, lagar mat, tittar på youtube, ringer ett telefonsamtal eller typ vad som helst för att slippa plugga.

Opolerad

Jag älskar förresten bilden på headern. Det är världens bästa Lisa som har fotat. Det är jag liksom, bara så som jag är.

Inredning

Jag har, på senare tid, förälskat mig i gammal inredningsstil. Jag har alltid tyckt om bibliotek, jag tycker böcker är något av det snyggaste som finns i ett hem och ett gammalt bibliotek med böcker ända upp i taket är liksom drömmen.

I min nya lägenhet finns inte utrymme för ett bibliotek, det finns inte heller ljus nog för mörka möbler. Så nu vill jag hitta höga vita bokhyllor.

Förutom det vill jag köpa ett skrivbord, helst ett vitt gammalt. Det måste vara vitt på grund av de små fönstren i lägenheten.

Det är mina två första projekt.

Arbetareparti?

En vän frågade i veckan om jag, som kvinna, kunde identifiera mig med mitt partis arbetarebegrepp. Jag svarade på något annat tror jag, men sedan dess har jag funderat på det.

När jag var som mest aktiv i SSU tillhörde jag dem som tyckte att arbetarebegreppet var snävt och kanske mest hörde historien till.

Skälet till det är att jag själv alltid har haft svårt att identifiera mig som arbetarklass. Jag kommer ifrån en ganska fattig familj, min mamma, som alltid har arbetat inom vården, kan kanske klassas som arbetarklass, men min pappa som mest var arbetslös under min uppväxt?

Jag tyckte att det var svårt.

Jag vet att mina socialdemokratiska vänner som pratar arbetarklass också inkluderar arbetslösa och andra icke-traditionella arbetare i begreppet. Men för mig har det alltid känts främmande.

Jag tänker på arbetare inom industrin, gruvnäringen, hantverkare och andra klassiska manliga yrken när jag hör ordet. Jag tänker inte på kvinnor, arbetslösa, missbrukare, eller på utbildade som arbetar i en låglönesektor.

Jag föredrar att prata om underklass, när det gäller klass.

Jag tillhör också de som inte tycker att klass är en viktigare maktstruktur att bekämpa, förutom klass vill jag också bekämpa skillnader mellan könen, olika etniska ursprung och så vidare.

Jag är verkligen en jämlikhetsivrare, det är frågor som rör ojämlikhet som ligger mig närmast hjärtat, fattigdom är en ojämlikhet. Men för att få folk med på tåget är det bra om vi pratar så att folk förstår och känner igen sig. Det är skälet till att jag är tveksam till begreppet arbetare idag.

Vikt

Jag har ett litet projekt där jag försöker att inte recensera och kommentera mina vänners kroppar. Särskilt mina kvinnliga vänner. Så träffade jag en vän idag som jag inte träffat på länge och som, sist jag träffade, höll på att försöka gå ner i vikt. Idag var hon mycket smalare än sist och jag valde att berömma henne för det. Det visade sig att hon hade tagit återfall på amfetamin och viktnedgången berodde förstås på det.

Bara en ytterligare pekning i riktning mot att tänka över att viktupp- och nedgång kan bero på så mycket olika saker i människors liv, och att jag kanske bara ska fortsätta tänka att det yttre faktiskt bara är en yta.

En liten påskaftonsläxa.

The Lady

Jag har precis gråtit mig igenom filmen "The Lady" på bio. Den handlar om Burmas oppositionsledare och tidigare fredspristagaren Aung Sang Suu Kyi. Den var verkligen så otroligt rörande.

Jag har inte haft koll på alla detaljer i hennes historia, jag har vetat att hon suttit i husarrest och att hon kämpat stenhårt för att få ställa upp i valen, men att hon hade man och barn i England (barnen bor väl kvar där antar jag) och att de har tvingats isär på grund av militärregimen visste jag inte.

Förutom det är kampen för demokrati i sig rörande och stark.

Fantastisk historia och fantastisk film.

Det faktum att det är på riktigt är mindre fantastiskt. Och det faktum att Burma fortfarande inte är fritt är fruktansvärt.

Filmen slutade med ett citat av Aung Sang Suu Kyi: Please, use your freedom to promote ours.

Ännu en inbjudan till ett bröllop låg i hallen när jag kom hem igår. Nu är det Angelica och Anders tur. Det är så himlans roligt att gå på bröllop! Tur att jag har två stycken framför mig nu :)

Kärlek

Alltså, kolla in mina fantastiska brorsbarn.

http://tangomorsan.blogg.se/

Och förstås världens bästa svägerska.

Drömjobbet

Jo, precis så är det. Jag har fått ett av mina drömjobb. Timanställning på ett av de socialkontor jag gärna (supergärna) jobbar på när jag är klar.

Jag har i flera månaders tid varit på Åhlens och suktat efter den här snygga väskan, men tänkt att jag kanske har råd i sommar. Efter att jag fått klart för mig att jag kommer att jobba halvtid bestämde jag mig för att gå crazy och köpa väskan.

Min champagne var det en vän som sa, det är väl fint?

Vänner

Hanin skriver om det gamla talesättet: älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det mest.

Jag har i praktiken fått testa det en tid tillbaka. En tid när jag inte alls har kunnat tygla mitt humör, när jag har gått på hårdare än vanligt i diskussioner, inte alls varit särskilt tålmodig och inte kunnat lyssna på mina vänner.

Mitt skydd mot smärtan har alltid varit det, ilska, irritation och en hård fasad. Det är inte okej, rätt eller särskilt sunt, men det är ett faktum. Som jag försöker lära mig att sluta med.

Jag har aldrig någonsin tänkt att jag kan mötas med kärlek när jag utstrålar irritation och nästan aggressivitet. Men jag hade fel.

Jag minns en dag i vintras när jag kände att mitt dåliga humör tog över och jag gick på hårdare än nödvändigt i ett samtal med vänner, jag kände att jag behövde be om ursäkt för att det inte var ämnet i sig som fick igång mig, utan mitt inneboende dåliga mående, svaret jag fick av bästa Anna var: jag tycker om hur du låter.

En annan gång vågade klasskamrater vara ärliga och spegla mig, när jag hade gått över gränsen, jag bad om ursäkt och fick kärlek tillbaka.

Hanin som har tröstat.

Och Camilla som bara alltid älskar mig.

Det är vänner som ni som är förebilder. Som visar mig vilken vän jag vill vara.

Jag känner mig full av klyschor, men nu förstår jag orden "i nöden prövas vännen".

Jag är verkligen inte allra bäst på det här med att designa en snygg blogg. Men detta får duga så länge.

Annas snygga header är svårslagen. Men jag är trött på vintern, så en bild på mig i vinterjacka fungerade inte längre.

Men hörrni, för att aldrig ha gjort en egen header är den väl ok? Det ligger i alla fall en del tid och möda bakom den.

Trivs väldigt bra. Precis just nu.

Det är verkligen konstigt att ha en katt hemma som är så väldigt lik Gucci. Kiwi och Twix är här igen. Det är tokmysigt, men jag kommer på mig själv med att tänka Gucci om Kiwi och Cleo om Twix. De är så väldigt lika bara.

Mysigt är det hur som. Himla mysigt.

Tänkte att "har man inte ett kontor får man skaffa sig ett" och placerad mig i Mdh:s bibliotek, dock inser jag att det inte är här jag kommer att författa mitt mästerverk.

Det är på tok för mycket ljud runt omkring.

Hemma är inte heller bra, för där finns en alldeles för skön säng, och lite för bra lånade TV-serier att gå igenom.

Jag tänker att jag ska testa stadsbiblioteket imorgon, deras tysta avdelning ligger bättre till jämfört med MDH-bibblans tysta del.