Det är omöjligt att arbeta med dementa utan att bli berörd. I alla fall för mig. Jag satt i soffan nyss och tänkte på kvällen. Jag trivs bra med mitt jobb, och jag tror att oftast känner tanterna och farbröderna att de har det ganska bra hos oss. Vi skrattar mycket, dansar, sjunger och umgås. Men det blir så tydligt när man stoppar några i säng hur ensamma de känner sig. Någon har varit gift i många år och är van att somna bredvid sin maka/make. Och nu blir de omstoppade av en okänd människa som får lön för det. (Visserligen är vi kärleksfulla och omtänksamma men ändå...) Någon annan förstår inte vart den är och varför. Känner inte igen omgivningen eller personalens ansikten. De hade kanske inte känt igen sig hemma heller, med tanke på demensen... men det skiljer sig ju en del mellan ett hem och ett äldreboende.
Att få göra det jag gör är ett privilegium. Jag gör mitt allra bästa för att den demenssjuke ska känna sig lite mindre ensam, få känna att den har ett så fint liv som det bara går att ha i den här sjukdomen. Tidigare sa jag att jag aldrig skulle kunna tänka mig att jobba inom vården. Jag såg bajs på väggarna och drägglande tanter framför mig. Den bilden är så långt ifrån mitt jobb. Jag byter blöjor och matar, men jag gör det för en människa som inte längre har förmågan att göra det själv. En person som har levt ett långt liv och har massor av erfarenheter och kunskaper i ryggsäcken, men som lider av en sjukdom som sakta bryter ner och försör saker som de en gång tog för givet. Som att kunna gå på toaletten eller äta själv.
Det allra bästa med mitt jobb (och den största delen) är det sociala. Att umgås, lyssna på musik, dansa, skratta, prata med och lyssna på de äldre. De jag träffar har inte jätteofta så mycket att säga, åtminstone inte så mycket som är begripligt. De är för sjuka i demensen för det. Men när man ser att det glimtar till, stunder av klarhet, när den riktiga personen kommer fram, det är himla fint.
Om jag vore anhörig till en dement, skulle jag förmodligen vara bitter på sjukdomen. För den är hemsk, den bryter ner och förstör en människa. Jag förstår sorgen och smärtan hos den som har en demenssjuk närstående. För det är inte samma människa när sjukdomen har slagit till. Ensamheten, ångesten och förtvivlan hos den som inte har en sån långt framskriden demens är hemsk. När stunderna av klarhet är många och personen verkligen inte förstår vad den gör hos oss. Det är hemskt. Och jag är så himla tacksam för att jag får vara frisk.
Det som är allra finast, är att trots detta. Trots ororn över att inte veta vart man befinner sig, och inte känna igen ansikterna runt omkring sig, så är de allra flesta på mitt jobb så oerhört tacksamma för den hjälp de får av oss. Vissa är arga, men det är en bråkdel. Oftast är de glada och tacksamma för det minsta lilla.
Till slut vill jag dela med mig av vad en av farbröderna sa till mig ikväll. Jag hade precis hjälpt honom i säng och han var orolig för att han inte visste vart hans fru var och varför hon inte var där. Han är ny på boendet och väldigt orolig över vart han är. När han hade kommit ner i säng så tittade han på mig med världens leende och sa: Om en halvtimme eller så behöver jag nog en kram.
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar