Barnlängtan

Om Anna kan vara ärlig kan jag.

Jag har inte alltid varit säker på om jag vill bli förälder. Eller egentligen har jag aldrig riktigt tänkt efter. Med tanke på att jag aldrig har haft omständigheter som möjliggjort barn har jag liksom ägnat min tankeenergi åt annat.

Under tiden för pluggande och utan kärleksrelation har det liksom inte varit aktuellt. Till saken hör att jag har en hormonsjukdom som gör att jag troligtvis kommer att behöva läkarvård för att ens kunna bli gravid. Allt kändes således väldigt avlägset.

Jag har alltid politiskt tyckt att ensamstående kvinnor borde få inseminera sig, om de har en barnlängtan. Jag har dock aldrig tänkt att det är ett alternativ för mig. Jag ska ju hitta den rätta, och bilda kärnfamilj eller stjärnfamilj. Men två föräldrar som älskar varandra och ett barn ska det vara i alla fall.

För något år sedan började jag fundera över varför det inte skulle kunna vara jag som blev ensamstående mamma, var i låg mitt motstånd? Jag började googla runt och läsa om ensamstående kvinnor med PCOS (mitt hormontillstånd) som liksom jag längtade. De hade gått steget längre och fattat beslut, i många fall hade de också gått till handling. Mina tårar började strömma och inom vaknade en enorm längtan.
En längtan efter barn som jag inte visste att jag bar på.

Jag läste på, jag kollade runt på kliniker i Danmark (för i Sverige är det fortfarande förbjudet för läkare att assistera ensamstående kvinnor), läste bloggar, och framför allt funderade jag. Länge och mycket. Vilken typ av uppväxt vill jag ge ett barn? Vilken förmåga har jag att på egen hand ge det? Är jag beredd att pausa mina egna behov till förmån för någon annans?

Till slut kollade jag av med mina nära. Efter idel positiv respons och med erbjudanden i form av sällskap till kliniken, förlossningspartners och till och med barnvaktande insåg jag att det är lugnt. Jag kan också.

Efter det började ett helt annat sätt att tänka forma sig. Istället för att fundera över att läsa till mig en masterexamen började jag tänka fast jobb. När jag var ute och promenerade såg jag mig runt i närområdet efter förskolor och lekparker. I mitt heminredande planerade jag så att jag också kommer att få plats med en person till, så småningom.

Var står jag nu? På samma ställe egentligen. Planen är att mitt nästa stora steg i livet är att bli förälder. Eller i alla fall att försöka. Jag har insett att förmågan att bli gravid inte är något att ta för givet. För mig är det inte en självklarhet i alla fall.

Men, att bli ensamstående mamma utan en fast anställning känns modigt även för mig. Förhoppningsvis får socialdepartementet och KD tummen ur arslet under tiden och inför möjligheten för ensamstående kvinnor att inseminera sig även i Sverige. Det finns ett riksdagsbeslut. Det gäller bara för den kristdemokratiska socialministern att leverera.

Det var det. Nu vet ni.